ORS

(Hah, Carla är Voldemärtas spion, hon kan vara på fler ställen samtidigt )

Jag visslar på en visa med jag lägger tillbaka maten jag tagit.

(Visst! )
"Måste gå, lektion snart" säger Carla.
"Okej, vi ses sen då!".
Hon vinkar till svar.

"Pling!", jag ler och sätter mig bredvid henne.
"VAD GÖR DU MED MATEN?!", jag tar hennes tallrik och börjar trycka i mig det som jag just räddat.

(Haha)

Jag lyckas skriva fyra pergamentrullar och stoppar nöjt ner dem i fickan. Efter att ha lämnat biblioteket går jag mot uppehållsrummet.
"Cornelia", jag hör en röst precis bakom mig. Jg vänder mig om, där står Dan. Jag blir alldeles kall, vad händer nu?
"Hej..." Säger jag tyst. "Dan..."
"Du behöver inte förklara, jag vet redan att du älskar mig, Brian tror att du älskar honom. Han har tvingat dig ellerhur? Precis likt den snorvalpen", han fnyser föraktfullt åt tanken på Brian.
Jag är alldeles paff, och lättad, han kommer inte slå mig.
"Men..."
"Schh", han tar ett stort kliv fram, drar in mig i en omfamning och kysser mig.

Jag skattar lätt.
- Jag vill bara spy när jag äter, kan inte få ner något, så varför ha kvar det på tallriken? Säger jag och suckar tyst. Tur är att jag i alla fall får i mig några glas vatten och pumpasaft.

Efter 10 minuters läsande börjar det bli dags för eftermiddagens första lektion, Trollkonsthistoria. Jippie...

"Stackare Plingis!", jag kan inte låta bli att tycka synd om henne.
"Men jag känner mer Starkars maten! Du tänkte lämna den till någon annan", jag ler fånigt och fortsätter äta.

"Brian, du sa ju att du och Cornelia var..."
"Ihop, precis Max"
"Varför står hon och kysser Dan då?"
"VA!?!?!?"
Jag springer upp och spottar ut lita av maten på min egna tomma tallrik, resten sväljer jag medan jag springer till det stället Max berättat att de var på.
Där stod de, omslingrade i en kyss...

Jag kan inte förmå mig själv att knuffa bort honom. Jag vill inte riskera döden. Men det är inte kul, detta är helt fel. Vad ska jag göra? Tänk om någon ser och tror något...
Han fortsätter kyssa mig och lägger händerna runt min midja. Jag gör inget med armarna, jag låter honom bara kyssa mig, även om det får mig att vilja spy och gråta på samma gång. Jag har sett hur våldsam han är.

Jag vänder mig om igen. Livet suger. Allt suger
Jag börjar springa, utan att bry mig om mina steg hörs eller inte.

På vägen till Trollkonsthistorielektionen passerar jag Stora salen. Jag får syn på Dan och Cornelia, tätt omslingrade i en kyss. Jahapp. Äntligen någonting roligt som händer på denna urtrista dag.