De utvalda

Eletha skakade på huvudet och la försiktigt en arm över hans axlar, "Jag vet inte, jag önskar jag visste." sa hon tröstande till sig själv och honom.

Ethan ryckte till då hon rörde vid honom. "Jag minns berkligen ingenting...och när jag försöker minnas det du säger gör det bara ont". Han såg upp på henne med tårar ögonen. "Jag har fortfarande ingen aning vem du är. Vem kan ha gjort det här?".

"Förlåt jag ska inte.." sa hon och tog bort armen även om det krossade hennes hjärta att han reagerade så på henne. "Jag ärssärling på slottet har bott där nästan hela mitt liv." sa Eletha tonlöst och skadade på huvudet, "Vet inte, ingen gillar särlingar." sa hon bara tungt med händerna i knäna.

Ethan bet sig i läppen. Kvinnan kändes nästan svagt bekant nu, och att hon verkade ledsen kändes inte bra. "Du...var inte ledsen" sa han lågt och tveksamt samtidigt som han tafatt klappade hennes axel.
Då flög dörren upp och särlingen som suttit i hörnet kom in. Utan några ord kom han fram till Ethan och tog tag i hans ansikte och studerade honom.

(I lived in a lie! Har uttalat det "Elethea" hela tiden xD)

Eletha ryckte till då hon såg på mannen som höll Ethan i ett järngrepp, "Vad är det för fel på honom?" frågade hon mannen, hon litade inte på honom helt, men mer än människorna där nere, han var en särling som de.

Han svarade inte utan studerade Ethan ett bra tag till innan han tillslut släppte och vände sig mot Eletha. "Örterna som han måste ha fått i maten, samt när han slog i golvet har orsakat en minnesförlust". Mannen drog ur en liten flaska ur fickan. "Jag har ett elixir som hjälper mot de mesta örter och borde fungera, vill ni ha det?".
Ethan nickade sakta men mannen var mer vänd mot Eletha.

Eletha nickade, självklart vad som helst men kunde det hjälpa Ethan? Kunde hon lita på mannen? Men hon bestämde att hon inte hade något att förlora och annars skulle hon personligen slå ihjäl honom, "Ja det vill vi. Vad blir jag skyldig?" sa hon då hon gissade att han ville ha någon tjänst av dem för det.

Mannen skakade på huvudet långsamt. "Jag vill inte ha något, du måste förestå...minnena som försvunnit är nog så långt bak i huvudet att det troligtvis kommer vara mycket smärtsamt och ta några timmar innan allt är tillbaka". Han reste sig och kastade röret till Ethan innan han stängde dörren bakom sig och försvann.
Ethan svalde hårt, han öppnade upp röret och svalde det.

"Tack." sa Eletha oroligt och såg efter mannen och sedan på Ethan som svalde drycken. "Ethan? Hur är det?" frågar hon och vill krama om honom, men vågar inte, inte om han inte skulle minnas henne ännu.

Ethan stirrade på Eletha med en blick som var full utav smärta. "Det gör ont, fruktansvärt ont i huvudet" mumlade han. Han la sig ner på sängen och stirrade framför sig. Plötsligt kved han högt till, ett minne kom farandes i sin fulla kraft.
"Jag minns lite nu!". Han tittade på henne nu. "Du hjälpte mig Eletha, på banketten".