Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Självklart inte", lovade Johanna och ler mot Thalia, som bokstavligt talat håller om henne. Som för att hindra Johanna att gå därifrån. Som om hon skulle göra det. Men hon borde inte lova något sådant, att hon aldrig skulle lämna Thalia. För det kunde hon inte förutse.

Thalia slappnar av något, och ler svagt mot Johanna. Thalia verkar vara mer vid medvetande nu, som hon insåg vad hon gjorde och hade gjort. Hon drar handen längst kinden och svor till då hon kände att de var våta.

"Inget att skämmas för", sade Johanna i normal samtalston igen och ler emot Thalia igen. Hon tyckte faktiskt det var ett framsteg för Thalia. Att hon åtminstone nämnt sina älskade som nyss dött var ett framsteg. I drogat tillstånd eller inte.

"Jo." sa Thalia bara men ler mot Johanna, "Tack" säger hon åt sin vän, att hon var där, att hon tog hand om henne. Vem hade kunnat tro att den stora Johanna Mason skulle bli hennes vän?

"Inget du behöver säga tack för", sade Johanna. Det var en självklarhet för Johanna numera. Att bara strunta i någon man kan kalla vän är inte något man gör, till och med hon visste det.

"Nej, men ändå." säger Thalia tyst, då de släckt ljuset i sjukhuset och alla hade gått till vila. Vilket Johanna också borde göra.

De hade nyligen släckt lamporna. Hade de inte märkt att alla inte var i sina respektive sängar? Eller så hade de bara inte brytt sig. Antagligen det andra alternativet. Inte för att hon var trött ändå. Hon ville inte ens sova.

"Ska du inte sova?" frågar Thalia lågt och gör plats vid sig i sängen om Johanna ville ligga där, om inte heller hon kunde sova.

Johanna rycker på axlarna. Kanske, eller kanske inte.
"Beror på om jag faktiskt blir trött eller inte", sade hon. Johanna skulle säkert bli trött under natten, det visste hon, men hon skulle inte vilja sova. Det var synd att kroppen behövde sömn, tyckte hon, då hon nästan aldrig fick sova ostört.

"Du borde sova." sa Thalia och sätter sig upp o sängen, "Jag kan var vid dig, jag skyddar dig." ler hon lite, även om skydda var fel ord, men Johanna visste, hur många gånger hade de inte tröstat varandra då de inte kunde sova?