Power (Ett rollspel för alla)

((Yea. Det vore rätt bra om de kunde komma också...))

(Wups. XD Undrar vad Jackson är mest rädd för. Ariana - the plant killer. Eller skuggvarelserna. owo *Något som jag behöver argument till. Help mee. XD*)

Jackson tvingas iväg mot ett visst håll och han håller, nästan, på att gå in i en vägg när han svänger skarpt och tvingas upp för en trappa. Innan han vet ordet av befinner han sig i ett hörn av skolan, det behöver inte ens vara ett hörn, som han aldrig befunnit sig i tidigare men Dominus är iallafall där.
"Måste du ta över min kropp? Senaste gången någon gjorde det försökte någon bränna sönder mig." Säger Jackson ilsket till rektorn, han tvingar undan en rysning som letat sig upp längs ryggraden när han tänker på det.

((Thanks ))
Dominus tappat otåligt med foten. De Välsignade måste befinna sig en bit bort, för ännu syns ingen till, och han tvivlar på att de kan uppbåda tillräckligt med motstånd för att återfå kontrollen över sina kroppar.
Kommer de där ungdomarna aldrig? Innan han hunnit tänka klart tanken kommer en av de inom synhåll.
Han rynkar pannan en aning. "Lättaste sättet att samla er vid nödfall".

Jackson fnyser irriterat innan han får syn på något svart utanför fönstret. Något som svischade förbi och sedan försvann. Han naglar fast blicken där och väntar på att något mer ska hända.

Ariana hittar Dominus och förvandlar sig till en spindel. Hon föredrar korpen, men spindeln är bättre vid det här tillfället. Hon kan till och med tvinga sig in genom fönsterspringan för att höra bättre.

Plötsligt står Dominus och Jackson framför Annabeth. Hon återfår kontrollen över sin kropp.
"Okej, först av allt: hej, Jackson. Två: Vad i helvete håller du på med, Dominus?! Jag och Zeya var jagade av monster och höll på att springa ifrån det! Du fick oss att börja GÅ. De skulle ha kommit ifatt oss om de inte försvunnit. Jag-jag vet inte vad som hände med Zeya eller Will, de-"
Annabeths röst bröts av ilska.
"Vet du inte bättre?! KÄNDE du inte som mentor skuggmonstrernas närvaro?!"

Ariana kan inte hålla sig och när hon bryter ut i skratt börjar spindeln hoppa runt som en galning på fönsterbrädet innan hon plötsligt faller ned på golvet, upp och ned och ser på de andra samtidigt som hon skrattar vidare i sin riktiga vuxna form.
"Wow, vilken glöd du har, tjejen!" Säger hon lättsamt.

"Tja." Säger Jackson lätt innan det rycker i mungipan av utskällningen. Men när han ser spindeln förvandlas till något som får blodet att frysa ryggar han och tar stegen bakåt. Hur kan något han blir rädd för få honom att vilja skratta också? Det är onaturligt.

Annabeth vände sig tvärt om och såg in i ansiktet på Ariana. Den konstiga rysningen och den där känslan av bekanthet dök upp inom henne igen.
Plötsligt dök ett väldigt tidigt minne upp.
En kvinna med klargröna ögon stod framför henne, jollrade och gullade med henne. Kvinnan var ung, med ett lite sorgset och mörkt utseende, men hennes leende fick henne att se gladare ut. Rösten... Rösten var-
"Ariana?" frågade Annabeth häpet och återvände till verkligheten. Var det Ariana hon hade sett?! ögonen var definitivt detsamma, även om den nutida Arianas ögon ahde en glimt av galenskap i.

"That's my name, något speciellt?" Frågar Ariana och förbereder sig för en smäll eller något som hämnd för det hon gjorde. "Jag kommer i fred." Säger Ariana sarkastiskt sedan i riktning mot Jackson som verkar leta efter en flyktväg. Ariana reser sig från golvet och borstar av sig dammet hon fått på sig.

Annabeth öppnade och stängde munnen, och det var en av de väldigt få gångerna hon var mållös.
Hon kände sig bedövad.
Minnet var väldigt gammalt, hon hade säkert varit en bebis, men vad gjorde Ariana där?!
Annabeth ville skaka av sig det, men hon kunde inte riktigt. Det kändes som om hon missat något.
Hon knuffade iväg tanken för tillfället, och samlade sitt mod.
"Vad gör du här?" frågade hon skarpt.

"Du som alltid varit så klipsk kan nog räkna ut det på egen hand." Svarar Ariana oförsiktigt och slår sig sedan för ansiktet innan hon reser sig. "Stryk det, men det är inte så svårt att förstå vad jag gör här." Flinar hon och inser att hon utmanar ödet rätt rejält just nu.