Life - Lupple & Medi PRS

Hon log och nickade.
"Ethan jag har lite tvspel om du vill hjälpa mig. Jag har lite svårt att klara allt." Hon log och de gick ut och hon stack in huvudet.
"Jag ska inte vara med va? Detta är vuxenprat?" Hon flinade lite åt sitt skämt och log.
"Jag ser till att Ethan tas om hand bara."

" Du har rätten att höra men du behöver inte, det är inte några trevliga saker. " Sa hon ärligt och reste sig upp och gick ut till hallen, öppnade dörren och såg på sin chaufför. "Lämna George. "Sa hon allvarligt och han gav henne en snabb nick och försvann sedan och hon gick tillbaka till köket och satte sig. " Hon är inte den första, det kommer hända fler. "Viskade hon mot Gabriel. "På min tid kallades det för eh mångalen. De yngsta tvingades förvandla för att hm stärka genen längre fram. " Förklarade hon och Gabriel bara stirrade.

"Då väljer jag att hoppa. Även om jag måste så är jag inte i mån att höra det." Hon log sorgset och lämnade dem innan hon satte sig med Ethan och började att spela och hon såg på hur han verkade slappna av lite mer.

Hon skrattade sedan till. "Min tid, det är fel. När det skedde sist. "Sa hon mer allvarligt. "Din ankomst som varg var faktiskt ett omen kan man säga. När den nya alfan blir varg så ung som du så kommer andra följa. Det är naturens sätt att minska befolkningen. "Viskade hon tyst. Hon vände bort blicken. " Det kommer bli många döda. " Fortsatte hon och Gabriel svalde hårt. "Mitt fel? Kan jag stoppa det?" Frågade han och Mi fortsatte att stirra in i väggen. Nog kunde han stoppa det men det skulle inte göra något bättre. " Ge dem en god tid tills varje fullmåne och låt sedan månen skörda dem den vill. " Sa hon enkelt, utan några känslor.

Hon kunde höra hur de talade tyst med varandra och hon såg ner. Det verkade inte bra nyheter.
Tyst reste hon sig och borstade av all smuts från sig och såg på Ethan.
"Jag ska bara hämta lite ved. Det är så kyligt nu. Fryser inte du?" Hon försökte att le och gick sedan ut från huset för att hämta ved.

Gabriel greppade tag om hennes handled, hårt och ryckte till. " Du vet ett sätt, jag vet att du vet. Din uråldriga blodsugare. "Morrade han och Mistril ryckte loss sin hand, utan större ansträngning och såg på honom. "Jag förstår att du lider, men mitt svar har ett högt pris- för dig. " Sa hon lugnt och la sina händer i knäet och tittade bort igen. " Berätta. "Bad han och hon slöt ögonen. "Du kan binda vargarna till dig, men vem vet då kommer du kanske slutar med tio vargar i dig själv och du kommer uppleva fullmånen som tio vargar, ha en styrka som tio vargar och varje gång du skiftar så är det tio vargar som ska skifta. Din makt kommer förgöra dig, och du vet att detta är förbjudet i din stam. Som det ska vara. "Väste hon och Gabriel förlorade all färg i ansiktet. "Den kunskapen är förlorad. "Viskade han och Mi nickade. " Som den borde. "Sa hon enkelt och reste sig upp. "Låt månen ta sina offer Gabriel annars är det du som kommer fruktas. " Bad hon och kramade hans hand.

Hon hade kommit in och hon hade hört det de sa. Förkrossat tappade hon all ved på golvet. Många av veden tappade hon på fötterna men hon märkte inte av smärtan. inte ens av blodet som kom ur såren som hade bildats.
Förskräckt såg hon mot köket och satte händerna mot munnen.
"Rose." Viskade hon och snyftade till.

Mistril vände blixtsnabbt blicken mot blodet och fick ta en tyst sekund innan hon samlade sig. "Sätt dig ner Olivia. "Viskade hon och gick fram och ledde henne mot bordet och hjälpte henne ned på stolen och försökte varsamt lägga upp fötterna på en annan stol för att kunna ge henne den vård hon behövde. Gabriel satt där, andades knappt. "Du har tillräcklig styrka att dräpa mig om jag skulle gå förlorad. Du skulle kunna dräpa en arme av alla väsen om de nu vände sig mot dig. Du har kunskapen. Ge den till mig. Min flock-mitt ansvar. "Andades han och Mi snörpte på munnen och tog fram sårtvätt och plåster för att kunna plåstra om Olivia.

Hon haltade fram och satte sig och såg upp på Gabriel med tårfyllda ögon.
"Det kanske finns ett sett. Jag kan kolla om jag hit... satan i hela världen. Dra åt hhelvete." Hon svor allt högre när Mi gjorde rent hennes sår och hon slog näven i bordet.
"Jag ska enbart jobba med det. Jag lovar att jag ska hitta något som ingen lider av."

Mistril log svagt och såg på Olivia. " Allting har ett pris, Olivia och detta som jag berättade är lösningen om ingen ska dö, ingen minderårig ska dö. "Rättade hon sig snabbt och plåstrade sedan varsamt om alla hennes sår. "Det borde läka. "Log hon innan hon såg på Gabriel. "Men jag vägrar att berätta hur. För jag vet hur denna makt förvrider tankar. " Sa hon bestämt och satte sig ned igen. Hon tog Gabriels händer och kramade dem. "Jag är så ledsen, men du vet berättelserna lika väl som jag. Blod kommer flyta. "Viskade hon.