Pirates! PRS Medi & Vidomina

Han såg på dem och log svagt.
"Först ska vi på båten och vi ska till ön ni var på." Han visade byltet.
"Jag har med mig rökelse och lite guldmynt samt kommer ta med mig rom. Ni jagade visst upp det här spöket." han muttrade och log.
"Såja Kiliah det kommer att gå bra."

"Det är ett skepp..!", muttrade John då han hörde Cuns ord. John var tacksam över Cuns hjälp, men kunde inte stå tanken att han talade om hans skepp som en båt.
"Den här vägen då.", sa John och svalde. "Det låter som att du är väl förberedd.", sa han och lade en arm om Kiliah. "Kom, Kiliah, vi har hjälp nu.", sa John och blickade åt hennes håll. Han hoppades att hon hade samlat sig en aning. "Det här spöket.. vad vill det?", frågade John när de närmat sig skeppet deras.

"Jag säger båt." Retades han och såg sedan på Kiliah och log.
"Oroa dig inte. Jag tar med mig extra saker så han blir så snäll att Sammi kommer hem oskadd."
Hon nickade svagt och gick med John.
"Han vill ha tillbaka halsbandet idiot." Muttrade han och gick på skeppet.

"Det är inte mitt fel om hon tar det personligt. Hon är ett skepp, inte en båt.", sa John och kikade åt Cuns håll.
"Och kalla mig inte idiot, du kommer att ångra det.", sa John och drog sitt svärd. "Gör vad du måste."

"Åh sluta nu John du är så dramatisk." Han satte ner asken och såg på den.
"Vi måste till ön. Jag kan hjälpa men sen vill jag att ni alla ber om ursäkt till anden." Han ryste.
"Han var rätt obehaglig att tala med." Han såg på Kiliah.
"Kiliah? Kom så får jag se efter ditt sår."

"Ber om ursäkt? Vad har vi gjort anden?", sa John oförstående och satte tillbaka sitt svärd i bältet. "Vad är det för ande egentligen?" John gick över till Cun för att granska honom. Han ville vara säker på att han talade sanning.
John beordrade de andra att lätta ankar och sätta kurs mot ön som de nyss varit på. Genast blev de fart på däck och snart var de ute på vattnet igen.

"För att ni stal detta smycke. Det är som att ni lämnar skeppet här och tar John någon annanstans. Det går liksom inte."
Han lyfte upp Kiliah på bordet och tog bort bandaget och såg på såret.
"Se där. Det läker fint." Han log och såg sedan på John.
"Det är en ande som är öns beskyddare."

"Vi ska ge tillbaka det!", utbrast John och såg desperat åt besättning för medhåll. Några ajaj, hördes och John visste att han inte var ensam. "Det låter som en ilsken ande.", mumlade John då han såg mot Kiliah som blivit placerad på bordet. Han ögnade hennes sår som, precis som Cun sagt, läkt fint. "Vi ska ge tillbaka vad som är hans.", försäkrade John och svalde.

"Ja det borde vi." Han såg på John och log svagt.
"Han kommer få mer av mig så han kommer må bättre." Han log och på dem och hjälpte henne ner.
"Kiliah gå och vila du ser ganska sliten ut." Cun såg oroat på henne.
"Ethan!"

Ethan visade sig på däck. Han hade hjälpt de andra med att göra i ordning för avfärden. Han slängde en oroande blick åt Kiliah håll, lite frågande, men såg mot John igen när han förstod att hon inte skulle säga något.
Han gick fram till Cun och John och sträckte på sig, ett sätt, trodde Ethan, för att visa att han inte verkade så osäker. "Kapten. Cun. Vad kan jag stå till tjänst med?"