De utvalda

Eletha skakar på huvudet ur stånd att kunna svara och andas tungt för att inte brista i gråt.

"Hm, vad är det då?" frågade Ethan och lät ganska vänlig. Han visste inte varför, men han kände på sig att han borde vara snäll mot kvinnan.

"Kan vi gå till rummet?" sa hon frågande och utan att vänta på svar började hon gå tillbaka, skulle hon prata med honom så var det då de var ensam.

Ethan nickade. "Det kan vi väl". Han undrade om det var hans rum eller hennes, han kunde inte tänka sig att dela rum med en kvinna, det var för genant.
Han gick uppför trappan och in på rummet. Han satte sig på sängen. "Kan du berätta vad som har hänt under halvåret?".

Eletha nickar och stänger dörren bakom dem och låser innan hon darrande faller ner på golvet och lutar sig mot väggen. "Du träffade mig, vi tränade ihop och eh......" hon kunde inte fortsätta mer utan brister i gråt och gömmer ansiktet i händerna.

Ethan blev förskräckt då Eletha började gråta. Han satte sig försiktigt och tveksamt på knä framför henne och la en försiktig hand på hennes axel. "Det är väl inte så farligt?" försökte han trösta. "Jag minns dig säkert snart...".

"Men......" Eletha darrar och andas igen, "Du älskade mig." sa hon och grät fortfarande som om det inte kunde ta slut. "Och du minns inte." sa hon förtvivlat.

Då Ethan fick reda på det var det som om något inom honom föll på plats, men på direkten försvann det och smärtan i huvudey kom tillbaka.
Han kved till och tog sig för det medan tårar rann nerför hans kinder.

"Hr är det?" sa Eletha oroligt då han kved till, "Gör det ont?" sa hon med tårarna sakta rinnandes längst kinderna som honom.

Ethan släppte inte taget om sitt huvud. "Det känns som om det ska explodera" kved han. Han satt så en lång stund tills han äntligen släppte sitt huvud. "Vad händer med mig egentligen?!".