Arvtagaren privat

Jag kryper ihop.

Jag blundade och sökte runt i området. Jag gick inte in i Aryanas sinne, jag betraktade henne bara. På det sättet kunde hon inte känna av mig. Hon var på en ö i havet, och hon frös. Jag tycker nästan synd om henne.

"Jag vet vad du gör"

Jag stannade upp. Nu tyckte jag inte synd om henne längre. "Du fryser. Du vill inte komma till lägret och mysa lite med Trent? Han är här, och det finns många ställen ni kan vara ensamma på" sa jag och drog mig tillbaka till min kropp.

"Aldrig!"

Jag hörde vad hon sa. Hon förstod visst inte. Om hon kom till lägret skulle hon få sticka igen.

Jag skärmar av sinnet. Sen blir det ennu kallare. Jag kommer aldrig att kunna komma tillbaka. Här börjar mitt nya liv.

Jag kryper ihop bredvid Murtagh och somnar.

Ensam. Avskärmad från resten av världen.

Drömmen känns så verklig. En drake flyger mot Aryanas läger. Ryttaren kliver av och drar svärdet. Det blixtrar till av ilska i hennes ögon.