Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna bara skakade på huvudet åt Cato. Hon hoppades verkligen att han ångrade sig. För hon ville inte att han skulle tro att hon brydde sig mindre om dem än om Finnick. För så var det inte, inte alls. Hon älskade dem alla som vänner och skulle antagligen inte klara sig utan dem.

Thalia sov vidare men hennes drömmar blev än mer oroliga och hon började kasts sig av och an och mumlade skrämda ord, "Nej, inte Thresh, snälla, inte honom." mumlar hon.

Så fort Johanna hör Thalia så försöker hon lugna ner henne. Hon ville inte att hon skulle börja skrika. Johanna ville aldrig höra hennes skrik, det hade etsat sig fast i hennes minne sen tiden med elchocker.

Thalia lugnas och vaknar, "Han är död." snyftar Thalia fram och tar krampaktigt tag i Johanna medans tårarna strömmar.

"Ja, det är han" mumlar hon till Thalia medan hon håller om henne, för att trösta henne. Inte för att det hon skulle kunna ha att säga skulle vara till någon tröst egentligen, då det snarare skulle göra henne skada i en stund som denna.

"Och Clem med och alla andra, Johanna varför?" gråter Thalia ut i kramper och håller Johanna än hårdare i handen, hon fick inte försvinna hon med. Det är första gången hon såhär öppet nämnt det som hänt och inte bara sagt att allt var bra.

"Det finns ingen riktig anledning. De var på fel plats vid fel tillfälle. Världen är orättvis", säger Johanna med en lugn ton. Hon stryker henne över håret för att trösta henne, och hon ansträngde sig verkligen för att trösta då det kändes hemskt att höra henne gråta.

Thalia som är i ett halvvaket, halvdrogat tillstånd låter tårarna falla och känslorna flöda vilket hon aldrig annars skulle göra och hon skulle säkert skämmas för det senare. Johannas ord tröstar henne eller åtminstonde hennes lugnande röst, Thalia kände sig som den lilla flicka hon en gång var innan hennes föräldrars död.

Johanna försökte få henne att sluta gråta, genom att mumla uppmuntrande saker till henne. Det var ovanligt att Thalia gråter såhär. Hon brukar ju aldrig ens visa sig svag framför dem andra. Fast det kanske var morfinets fel, tänkte Johanna.

Thalia lugnar sig så småningom och håller Johanna nära, "Lämna mig aldrig." säger Thalia nästan desperat och ser på henne med tårdränkta ögon, men hon grät inte längre.