Power (Ett rollspel för alla)

Plötsligt vände sig Annabeth tvärt om. Hon hade ingen kontroll över sin kropp. Hon kände igen känslan, så Annabeth var inte rädd för den, men monstret skulle komma ikapp de om de fortsatte gå så långsamt.
Hon kunde inte vrida på huvudet för att se var Zeya var. Panik vällde upp inom henne igen.
Skärp dig, Annabeth! tänkte hon argt och började tänka. Hon kanske kunde frammana vatten... Knocka ut monstret med en våg...
Men sedan lade hon märke till en sak. Den kalla, rysande känslan av monstrets närvaro var borta.
Både lättnad och undran drog över henne. Varför hade den försvunnit? Kunde monstret ha känt närvaron av Dominus, en mentor? Kanske hade den blivit rädd och flytt?
Annabeth tänkte vidare medan hon gick med robotsteg genom korridorerna.

När Will kom runt ett hörn såg han Annabeths ryggrad. Yes! tänkte han. Han började springa mot henne, men så såg han skuggan stå mot fönstret i korridoren. Will stannade till. Skuggan började gå mot honom, och Will försökte få sina ben att röra på sig, men det gick inte. Monstret närmade sig. 4 meter. 3 meter.
Tillslut fungerade bena och han rivstartade. "Annabeth!" ropade han medan han drog Leila med sig.

Ariana märker till sin, skamligt nog, lättnad att den tappat intresset. Varför? Det får bli Dominus problem. Ganska roligt hur hon just satt sitt liv på spel för att sedan strunta i det, typiskt henne. Hon ger alltid upp innan hon borde, men det förstås det är väl Dominus problem? En röst i bakhuvudet säger att minst en av de allihopa är hennes problem. Sicken korkad, idiotisk, puckad träskalle hon var när hon lovade det! Om hon hade känt igen flickan innan hon tog död på hennes enda närvarande förälder och därmed drog på sig hennes hat, troligen iallafall, och att löftet till Connie infriades. Gud, betyder det att hon måste samarbeta med sin bror nu? Nej. Knappast.

Jackson känner hur han blir påkallad och han vill verkligen inte gå dit. Han är fylld av en ihållande känsla av iskall skräck. Den sortens skräck har han inte känt på så fruktansvärt länge att det känns onaturligt.

Lelia ser skuggan och är nära på att snubbla när Will drar med henne. Men hon hänger på.

Den kalla tyngden pressar ner Francesca och hon känner hur hon närapå tappar medvetandet. Svarta fläckar dansar framför ögonen när det plötsligt släpper. På bara några sekunder finn inte minsta spår av någon mystisk kraft. Hon snubblar till och reser sig upp, och upptäcker en liten ring av folk som stirrar på henne. Hon ger de allihop en varsin sarkastiskt blick och snäser "Har ni aldrig sett någon snubbla förut eller? Sköt er själva".
Hon reser sig upp och börjar gå vidare genom korridoren. Eller åtminstone är det vad hon planerar, men hennes hennes kropp verkar ha en annan plan. Hon känner hur hennes vilja smulas sönder på ett bekant sätt, och hon börjar promenera iväg mot närmsta nödutgång.
Även om hon vet att det inte är ur syfte att skada henne den här gången så blir hon ganska rejält irriterad. Skulle hon inte tänkas kunna få styra sin kropp själv för en gångs skull?
Hon ignorerar folks blickar och försöker se normal ut, som om hon varit på väg åt det här hållet hela tiden.

((Förlåt att jag inte har varit inne /))

Zeya såg Annabeth i slutet av korridoren. Helt plötsligt började hon gå. Zeya sprang snabbt fram mot henne.
"Spring! De kommer", skrek hon och fortsatte att springa.
Sedan noterade hon att den iskalla obehagliga känslan var borta. Hon stannade tvärt och vände sig mot Annabeth som hon precis hade sprungit förbi.

Annabeth hörde Will och Zeya skrika, och undrade: What the heck is going on?! Var det bara hon som kände att Dominus kallade på de?
Styv och robotlik fortsatte hon, mot sin vilja, att gå.

(Har jag missat något? owo)

((Dominus kallar på de Välsignade ))

(Trevligt då har jag inte missat något. XD Tror jag. Nä, nu får Ariana komma och störa. )

Ariana ser till att hamna utom synhåll för nyfikna idioter och öppnar ett fönster. Egentligen krossar hon halva rutan, men hon är säker på att ingen bryr sig. Ingen hon bryr sig om iallafall. Hon viftar lite med handen som det börjat rinna blod från och det svider och dunkar i den, att krossa en ruta är nog inte speciellt bra. Men det förstås, det här är kanske andra gången hon gjort det. Förra gången var det för att hon skulle hoppa ut från den och förhoppningsvis inte klara fallet. Connie hade plötsligt dykt upp och dragit tillbaka henne. Första steget på en ny vänskap. Hon skakar av sig minnena och hoppas innerligt att hennes korpvinge inte är alltför skadad när hon kastar sig ut i luften, förvandlar sig och påbörjar sökandet efter Dominus. Eller någon som kan leda henne till honom.