Vi som är osäkra på om vi är kära och på om våra eventuella förälskelser gillar oss tillbaka och är allmänt förvirrade

KAN. DU. SLUTA. VARA. SÅ. EXTREMT. JÄVLA. FÖRVIRRANDE. TACK?!

Jag undrar så djupt om hur du känner för mig. It's just... jag är rädd för vad som kan hända om du inte har samma känslor.

Idag messade han mig, helt sådär bara.. :3
Det bevisar att, ett: Han tänkte på mig, och två: Han ville snacka lite med mig. ^_^
Fast våra convo's är ganska menlösa betyder de så mycket ändå...

Och jag vill prata med dig alltid alltid alltid, okej?
Men sen vet jag ju inte om du vill och jag vill inte vara jobbig och stalkig och irriterande och chatta med dig så fort du loggar in så kan du inte snälla snälla snälla börja chatta med mig först någon gång som du brukade förut så jag inte behöver känna mig så jävla dum?

Och det hjälper inte att alla andra är typ "Men ni passar jättebra ihop juu" och "asså jag tror han gillar dig *-*"
Det gör det bara faking svårare att leva med.

Alltid, alltid, ALLTID när jag tror att det har gått över, att jag inte behöver stå ut med de här känslorna, händer det något och pang boom krasch så sitter jag här, i samma stol, tänker samma tankar, känner samma känsla och lyssnar på samma sång. Om och om igen.
Just nu ska jag kunna göra så mycket för att han ska gilla mig tillbaka. Jag skulle göra så mycket för att han skulle få samma slags känslor för mig. Jag vill vara den där tjejen som dyker upp i hans huvud när frågor som ''gillar du någon?'' dyker upp, och när han får höra en sång om det. Jag vill att han ska se mig med den där blicken, blicken som antyder det. En blick som säger jag gillar dig väldigt, väldigt mycket och hoppas riktigt mycket på att du gör detsamma. Saken är ju, att jag är ganska säker på att han inte gör det - men jag vet inte. Jag hatar den känslan. Att inte veta. Men det värsta är - hur kommer det kännas ifall jag vet?
Jag kanske blir så glad att jag strålar som en sol hela dagarna och känner mig lycklig med han i tankarna, eller så kanske jag mår ännu sämre och vet att allt jag tänker är hopplöst. Och ännu en sak jag är rädd för - ifall jag skulle få honom, kommer jag mista någon då?
För jag är inte ensam att ha de här känslorna för honom - mina egna, fina bästa vänner har det. Och en till. Jag vet hur ont det gör att veta att ens vän är med pojken man älskar - och sårar jag dem då om det skulle hända? Och hur skulle jag må, ifall en av dem får honom?
Så många saker jag vill ha svar på, men som jag är rädd för svaret.
Suck.

Kände inte för att skapa en helt ny tråd för den här frågan, so here it is:

Är kärlek alltid pirrande i magen, lyckliga tankar om honom och söta ögonkast, eller kan det vara en hat-älska(?) känsla utan pirr med bara längtan, saknad, nedstämdhet, depression, dessa @#!&% irriterande, alltid närvarande tankar om honom, och en sådan total lättnad när han pratar med mig, kommer till mig, står nära mig och får all depression att gå om intet? Är det kärlek alltid pirrande och så euforisk som det framställs som ibland?

Hillevi Claw
Nej du, det är det verkligen inte alltid! Men ibland kan det ju vara pirrande och spännande.

Allltsåå
Han ringde mig i lördags.
Han ville veta hur det låg till mellan oss, hur jag ville ha det, om han kunde få en ny chans.

"Alltså Amanda, du vet att jag är en sådan där envis Slytherin som aldrig ger upp om någonting. Tänker inte ge upp om dig heller. Jag har sjukt starka känslor för dig, och jag lovar, kan lägga ner med rökningen och mycket av drickandet för din skull, skulle inte ens behöva det om du fanns där."

ahhh... dör lite.
vet inte om jag vill fortfarande dock. Så osäker. Kanske borde ge honom en chans, han är helt underbar mot mig.