Life - Lupple & Medi PRS

Han rodnade bara men gick efter Olivia som tog honom till köket. Hon tog fram kakor och gjorde en kopp varm choklad.
"Mi jag älskar klänningen du har på dig." Hon log och suckade.
"Vi har problem med vargarna. Igår var det tufft för dem." Hon drog handen genom håret.

Mi log stort och nickade. "Jag tackar, det är inte jag som valt kläderna. Det är Ethan så allt är hans förtjänst. "Log hon och gick med in i köket och satte sig. "Det var fullmåne, det är alltid tufft. " Svarade hon i en neutral ton. "Vad kan jag hjälpa till med?" Frågade hon med ett svagt leende.

"Men denna gång höll ett litet barn på att omvandlas. Ett barn på fyra år. Har det händ förut? Det borde du veta." Hon såg på henne och satte sig ner och suckade tungt.

Mistril slutade snart att le och rynkade lite på pannan. "Fyra år. Åh hjälp. Lever hon?" Frågade hon ömt och la fingrarna på ena tinningen och tänkte igenom allt hon visste om vargarna. Det var som en egen liten låda nästan. Efter en stund, hon själv visste inte hur länge så öppnade hon ögonen och såg på henne. "Det har hänt, men det är många års sen, väldigt många års sen. " Förtydligade hon och svalde. "Det var många den perioden, så många unga. Som om de blivit sjuka och de dog. "Viskade hon tyst. "Tills perioden var över." Avslutade hon enkelt och lät sin hand ljudlöst falla ned i sitt knä.

Hon nickade.
"Hon lever och Gabriel har lovat mig att det blir bra.
Jag kan försöka ringa hit honom igen så ni kan tala ut. Jag är för uppjagad att ta in all information." Hon såg mot Ethan och log vagt.
"Men det låter som att det kommer bli värre."

Mi såg på henne, la huvudet på snedden. " Men det är inte hans löfte att se. Vargen är..."Men hon tystnade tvärt och nickade. "Ja tack gärna, ring honom. " Sa hon leendes och kramade Ethans hand. " Ni borde få i er mat."Log Mi mot både henne och Ethan och lät sedan båda sina händer vila i knäet medan han frånvarande stirrade ut genom fönstret.

Hon tog upp mobilen och ringde Gabriel.
"Gabriel? Detta är Olivia. Jag har Mi här och hon vill ha ett möte med dig. Kan du ta dig hit?" Frågade hon och tog fram två matlådor och visade upp dem för Mi.

"Självklart jag kommer älskling, rådet visste inget. De är lika oroliga dem. "Viskade han och la på och började sedan springa mot Olivias hus, som människa. Med kläder.

Hon hade värmt mat och satt och åt med Ethan och såg på Mi med en orolig blick.
"Jag tycker synd om flickan. Hon är så rar och underbar. Jag ..." Hon suckade.
"Jag vill att hon blir bättre. ska se om det har skrivits något dämpande så kan jag ge det till Gabriel."

Mi tittade tillbaka på de som åt med ett leende. " Gabriel kommer nu. "Sa hon och sekunden efter så klev han in i stugan och hälsade på dem alla. Olivia fick en kyss medan dem andra mer fick en nick. Han satte sig vid bordet och såg på Mi. "Så var vänlig att berätta. "Sa han sammanbitet. Mi mötte hans blick och nickade sakta. " Jag ska berätta, men det är inte för allas öron. " Sa hon mjukt och flyttade lite automatiskt på armarna och la upp dem på bordet istället.