PRS Lupple & Medi

"Jag tror det." Hon såg på sin man och skakade på huvudet.
"Ska jag hämta lite av ditt arbete så du kan sitta härinne?" Hon log svagt och såg Willow röra sig.
"Alexander kan du kanske få henne att sova längre?"

Lucifer suckade och ryckte på axlarna.
"Ja det kan jag väl men då måste du bli bättre. Annars sticker jag." han flinade och började gå mot huset.

Lathan svalde hårt och skakade på huvudet.
"Nej inget arbete. Nej hon måste vakna. Vi måste berätta innan Dorian hon ska höra detta från någon som inte vill manipulera henne. " Sa Lathan lågt.
"Vi kommer behöva Lucifer. " Sa Lathan irriterat och såg oroligt mot Willow innan han gick och satte sig på stolen.

Dorian himlade med ögonen men följde tröttsamt efter.
"Ja jag ska göra mitt bästa för att bli bättre. Och du behöver bli roligare min vän. " Sa han innan han började springa och han sprang snabbare än någonsin förut och han skrattade glatt över känslan. In i duschen och på med nya kläder och sedan tillbaka till Willows rum. Han hörde de alla där inne och morrade lågt men fokuserade för att bete sig rätt. Han knackade försiktigt på och klev in med ett sorgset ansiktsuttryck.
"Jag vet inte vad som kom över mig far. Det var hemskt. Kommer hon överleva?" Sa han oroligt och tittade mot henne och när han såg henne så blev han genuint orolig - vad hade han gjort? Han tittade länge på henne och kände som han hade gjort förut förskräckligt. Han sprang fram till henne i en väldigt snabb fart men nådde inte hela vägen eftersom Alexander stoppade honom.

Lathan reste sig upp.
"Dorian. Detta är oförlåtligt. Och tro inte att bara för du fått i dig lite blod från ett mirakelbarn att du är starkare än mig, Alexander och Lucifer tillsammans. Vi har många mirakelbarn i nacken och vi är väldigt gamla. Du lämnar detta rum. Låt oss tala med Willow och vill hon tala med dig efter är det upp till henne. Men du sätter inte en fot i närheten av henne annars. " Sa Lathan med en skarp och nästan ringande röst.

Dorian ryckte sig loss från Alexander och kastade bort honom från sig.
" Far. Börja inte med ditt trams. Jag tänker inte lämna henne. Hon är min. " Morrade han argt. Lathan såg på honom och tog ett järngrepp om hans hals och kastade ut honom ur rummet innan han stängde dörren.

"Lägg av Dorian." Lucifer satte sig på trappan till huset och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Han kunde höra honom, Var detta genuint? Han suckade, reste sig och började springa mot staden som sakta började vakna till liv.

Willow kved till och vände på huvudet och öppnade ögonen och såg Lathan och log svagt.
"Lathan." Hon satte sig trött upp och gned sig i ögonen och skrek till.
"Vem är det som står bakom dig?" Hon pekade mot luften och hon blev genast likblek och hon såg sig om och blev allt blekare.
"Vilka är ni?" Hon drog upp benen och började förtvivlat att gråta.

Dorian stod frustrerat utanför, han hade hört Lucifer lämna och det störde honom. Han hade inte betett sig så illa.
När Willow vaknade la han handen på dörren för att lyssna men ingen hann säga något fören Willow grät.
Dorian smällde upp dörren och tvingade sig fram till henne och la armarna om henne.
" Willow. "Viskade Dorian. Orolig.
"Vad är fel?" Sa han och stirrade mot Lathan i ren och skär ilska. Vad hade de gjort med henne?

Hon såg upp på Dorian och grät nu mer.
"Din mamma..." Hon smekte hans kind.
"Din mamma är bakom dig, gråter. Du ser inte henne." Hon såg sorgsen ut och tårarna rann ner.

"Alexander vad är det hon talar om?" Maria vände sig mot Alexander.
"Är hon sinnesförvirrad?"

Dorian såg på henne med förvirrad blick. Kände hennes hand mot sin kind och hela han värmdes upp och han kunde inte förstå vad han hade gjort.
"Min mamma är död sen 500 år Willow. " Viskade han och smekte hennes kind sakta för att försöka torka hennes tårar.

Alexander stirrade förvirrat ut i luften och skakade på huvudet.
" Sinnesförvirrad- kanske." Sa han lågt och studerade Willow.
Lathan svalde hårt, han förstod inte detta alls.

"Hon är bakom dig. Du målade av henne perfekt." Hon såg sedan bort och försökte lägga sig ner igen och slöt ögonen.
"Jag vet inte vad felet är. Jag vill bara somna om." Hennes hud hade fått en annan lyster och hon hade snart somnat.

"Dorian kom nu." Maria såg på honom och drog honom ut från rummet.
"Låt henne sova. Hon verkar vara sjuk."

Dorian tittade oroligt på henne men nickade sedan.
"Okej okej. Vi talar senare." Sa han och såg henne somna.
Kände sin mors armar, händer hennes grepp och han ryckte sig irriterat loss.
"Jag kan gå själv. " Muttrade han och gick ut från rummet.
" Sjuk? ja det är inte mitt fel mor." Sa han argt och gick irriterat ned från övervåningen och stannade i köket.

Lathan stirrade på Willow och sedan på Alexander.
"Förmåga?" Frågade Lathan tyst och Alexander suckade, ryckte på axlarna.
" De är rätt ovanliga och jag menar vad då ska hon se spöken?" Sa han och skrattade lågt.
"Känns inte rimligt." Sa han och satte sig vid henne och gjorde en snabb undersökning av henne- inget verkade fel.

"Nej jag sa inte det häller. Passa dig noga för hon kan lika gärna slänga ut dig om du gör henne illa igen." Maria såg på honom.
"Vad hände med den Dorian hon föll för?"

Hon var svag och andades i långa andetag och hennes hy var mycket slätare än förut och hade fått en lyster och mjukhet som ett barns hud. Nu hade solen börjat kika upp och tjänstefolket som stannat kvar börjat göra sig o ordnig för att åka hem. Men Sophie såg uppp på Alexander.
"Vill ni att jag stannar kvar? "

Dorian gav sin mor en mörk, iskall blick.
"Åh han är nära nog."
"Hon är min och så länge det förblir så kommer allt vara precis som vanligt." Sa han med ett flin och en klingande ton.

Alexander nickade sakta. "Ja hon kan behöva mänskligt stöd. Men bär kors även du. " Sa Alexander allvarligt och Lathan nickade.
" Ja stanna, stanna. " Sa han allvarligt innan han studerade Willow och lyssnade på hennes hjärta det slog stadigt. Stabilt. Och det var underbart att höra.