Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Han har nyss fått 24 sprutor med det medlet i, så ni alla tre borde inte vara här. Åtminstone en åt gången, är ni snälla", sade sjuksköterskan med en bekymrad min. Johanna såg på de andra, skulle de alla gå eller skulle de turas åt och sitta här hos honom?

"Vi kan turas om, börja du." sa Thalia då hon ser att de dragit fram morfin till deras sängar, förmodligen för att de skulle få sova. "Väck mig sen." sa hon bara innan de försvann och sjuksköterskan drog för förhängena om Finnick och Johanna.

Johanna nickade. Sedan då Cato och Thalia lämnat och sjuksköterskan dragit för förhängena tog hon hans hand och började tyst berätta om det de andra kommit fram till, uppe på taket och att hon skulle tvinga med sig honom dit upp för att det var så härligt att andas frisk luft. Hon fick då och då fram ett leende från honom, inte för att det varade länge, men det var ändå ett utav de där leendena hon ville se. För att försäkra sig om att han faktiskt hängde med i det hon pratade om.

Thalia la sig på sängen och drog en lättad suck av välbehag då de kopplar slangarna till henne och morfinet strömmar genom hennes ådror. Då sjuksköterskan lämnat henne gör hon som förra gången, höjer dosen rejält och somnar sedan.

Det tar ett tag för Johanna att ens tänka på att de andra kanske också skulle vara här inne med honom. Men hon vill inte lämna, dels för att hon inte skulle ha något att göra och dels för att tankarna skulle hinna ifatt henne igen, som de gjort ute på scenen.

Thalia sover vidare, en djupt drogad sömn, men ändå en sömn.

Finnick somnar faktiskt. Och när han först sluter ögonen får hon panik, men lugnas snabbt utav att hon ser när hans bröstkorg höjs och sänks i takt med hans andetag. Hon släpper hans hand, och går tyst ut därifrån. Och när hon går ut ser hon Thalia på sin säng, sovande, med en skyhög dos morfin i en påse. Snabbt går hon dit och sänker den till normal nivå igen, för inte skulle hon väl märka något om den sänks i sömnen? Sedan upptäckte hon att hon blev iakttagen, av Cato.
"Vad gör du?", sade hon till honom. Han hade sängen mittemot Finnicks. Hade han hört henne prata med honom? Eller hade hon pratat tillräckligt lågt?

Thalia märker inget men hennes sömn blir mer orolig och hon kvider och vänder sig av och an då hon är fast i en mardröm.
"Jag kan inte sova, så vad ska jag göra?" säger Cato bara och betraktar henne.

Johanna nickar. Hon förstod att han inte kunde det.
"Jag vet inte. Finnick sover just nu, förresten", svarade Johanna. Men när hon sade det så såg det ut som om Cato blev arg.
"Finnick hit, Finnick dit. Det är allt du verkar se! Det är som om du inte ens bryr dig om de som dött! Att du inte bryr dig om Thalia och mig", muttrade Cato surt. Säkert mest för sig själv men Johanna hörde det.
"Bara för att jag inte lipar i något hörn någonstans behöver det inte betyda att jag inte bryr mig om dem! Och ni två.. jag bryr mig hemskt mycket om er, men jag kan inte hjälpa er mer än vad jag försöker göra! Era sorger kan jag inte ta över och jag kan inte befria er från dem! Det kan bara ni göra. Jag har dragits med mina, och jag drar dem fortfarande. Den enda skillnaden sedan länge tillbaka att högen med sorg bara blir större och större", sade Johanna argt. Hon tyckte Cato var löjlig, som alltid trodde att det var någon sorts ignorans ifrån henne.

Thalia vaknar upp då hon hör dem skrika, "Men käften på er, jag försöker sova." sa hon argt innan hon åter snabbt drogs ner i sömnens svarta grepp, hon kunde inte ta sig därifrån.