Skriv vad du GRYMT GÄRNA VILL SÄGA TILL EN SPECIELL PERSON MEN KAN INTE-TRÅDEN

Jaha, och du är ju så jävla perfekt hela tiden, eller?
Hoppas att du har blivit mer mogen när vi börjar skolan igen, för jag orkar inte med den där attityden du har, Ok?

Vet du, jag är medveten om att jag sårade dig genom att göra slut. Men som du kanske kommer ihåg så gjorde jag det för att jag inte visste hur jag kände eller vem jag var. Jag var splittrad, och det är inte det enklaste att veta om man älskar någon när man inte vet vem man själv är.
Jag vet fortfarande inte vem jag är, men en sak vet jag: Jag älskar dig så det gör ont. Jag tänker på dig varje dag, gråter över det misstag jag begick.
Men så kommer jag att tänka på hur du sårade mig när jag till slut sade att jag fortfarande gillade dig; du nästan ignorerade det. Så uppfattade jag det i alla fall. Varför?
Kan du inte förstå att jag älskar dig. Att jag begick ett fruktansvärt misstag och vill ha dig tillbaka. Och om du inte vill ha med mig att göra.. Säg det, för det är nog betydligt mindre smärtsamt än att du inte säger något alls.

Tänker skriva det här tills personen vet att det är den det är till ♥

Hehe ... man kan väll skriva positiva saker också?

Till Miss Hemlig!

Varje gång du loggar ut
brister jag i gråt, och varje
gång du loggar in skuttar jag
ett varv runt vardagsrummet.
Du betyder mycket för mig, även
om jag är mycket äldre. Ålder spelar
ingen roll. Man föds med en viss ålder!
Och vi två, föddes gamla och visa ♥

Om jag hamnat i Gryffindor, hade jag haft mod till att skriva vem det var till ... Men jag känner inga lejonspår i mitt hjärta ♥

Ska vi gifta oss? Inte så som man brukar göra... Utan vi köper bara två ringar och går ut i naturen och pussas och kramas som vuxna gör.

Asså du fattar inte hur kär jag var i dig va? Jag skickar ett långt sms och du svarar inte. Det känns väldigt hårt. Men jag fattar inte varför du var kär i mig egentligen. Du bad mitt telefon nummer, vi pratade väldigt ofta, jag såg att du kollade på mig medan jag kollade på dig, innan vi skulle ut på scenen så låg bara vi två på golvet och pratade, du ringde mig på Skype och spammade mig för att jag skulle svara, du kallar mig för ett smeknamn som ingen annan kallar mig. Och ändå när jag släpper ut allt så får jag inget tillbaka. Du förstår att sånt känns hemskt. Och det känns hemskt för mig. För jag kommer aldrig se dig igen.

Till .....
Ni var det bästa jag visste. Men vid olika tillfällen. Jag vet inte vad ni tänkte. Att jag ljugigt alla gånger jag talade om hur mycket ni betydde för mig. Eller att jag helt enkelt inte hade några känslor? Nästan alla har ju haft vänner som sviker, men ... stycken?! Det blir för mycket, till och med för mig. Jag är ingen jävla känslolös liten obetydlig sak. Vad ni gjorde kändes alla .... gånger lika hårt. Som en smäll på käften.
Men jag reser mig och bara så ni vet så är jag starkare än någonsin. Försök aldrig mer förstöra mig. Det slutar bara med att det slår tillbaka på er.
Har aldrig gjort er nåt. Inte ens efter vad ni gjorde mot mig. Men nu vill jag inte vara snäll. Ni har förstört så otroligt mycket. Vissa saker kommer aldrig mer byggas upp igen. Jag hatar er. Alla.
Nu var det sagt.....
~Fiona

C: Jag älskar dig med. Jättemycket. Förlåt att jag försökte dra med dig sådär, det var dumt och jag var full. Hoppas det inte fuckar upp vår vänskap någonting och kanske, i framtiden, om stjärnorna står rätt. Då.

N: Förlåt för att jag är som jag är och känner och gör som jag gör. När jag är ifrån dig är jag så skeptisk och avvaktande när det gäller dig, kan bero på att alla säger åt mig att inte gå nära dig.... men när jag är med dig vill jag bara vara med dig jämt. Det är så förvirrande och jobbigt så jag vill krypa ihop och bara gömma mig från allt jag måste och borde när det kommer till dig.

Till storebror...

Även om du just nu sitter i soffan i TV-rummet i samma rum som jag, känns det som om det är flera meter mellan oss. Du sitter bara där och stirrar på skärmen inne i din lilla värld, märker du inte ens att jag är där? Och över öronen har du hörlurar som musiken ljuder ifrån, hör du inte min röst?
Det känns som igår som jag gick med dig på gatan och vi skrattade och bus retade varandra, var finns dessa stunder nu då?
Nu för tiden är det bara bråk och besvär som ljuder mellan oss.
Jag skulle vilja sträcka fram handen mot dig och fråga varför du verkar så kall mot mig, men jag vågar inte....
Jag saknar ditt gamla jag, då vi brukade vara syskon och som vänner.
Jo, vi brukade också bråka lite förr, men inte lika mycket och inte så på allvar, och vi brukade direkt förlåta varandra.
Vissa kvällar kan jag inte sova och ligger i min säng och stirrar på taket, och väntar på att du ska komma hem från dina fester med dina vänner, men när du öppnar dörren och kickar in för att kolla om jag sover, brukar jag stänga ögonen och låtsas sova, för jag vågar inte öppna ögonen, rädd för att orden ska komma ur mig -"Varför har du förändrats så mycket?"
Dessa dagar brukar du mest vara i ditt rum med din flickvän och se på TV:n, eller vara på stan med dina vänner, eller så brukar du vara på datorn.
Jag saknar dessa stunder då vi brukade kunna leka, då vi brukade lee mot varandra och du brukade göra en kommentar mot mig som gjorde att jag började kittla dig tills du skrattade högt.
Finns ditt gamla jag ännu där inom dig?
Nu för tiden använder du en sträng röst mot mig och varje gång du säger något dumt åt mig, som "Jag hatar dig!", brister mitt hjärta, även om jag vet att du inte menar det på riktigt.
Men jag ska försöka nästa gång du kickar in för att se om jag sover, då ska jag lee mot dig och säga....
"Godnatt"
Jag skulle vilja säga allt detta till dig men jag är rädd att du ska skratta mig i ansiktet.
Just det, jag är rädd för att du ska håna mig.
Men en sak ska du veta, vad än jag kommer säga eller göra mot dig när vi bråkar mellan varandra....

Älskar jag dig ännu och kommer alltid göra det, storebror....

Bara snälla förstå mig, jag vill ha dig så mycke, men jag hatar dig samtidigt så mycke!

Varför skulle någon som du vara tillsamans med någon som mig?

Wilma, Ebba, Tove

Gaaah, jag hatar er så jävla mycket. Hur svårt är det att visa lite medkänsla, eller i alla fall att hålla tyst???