The cold in our bodies [PRS]

Hon såg på flaskorna och rynkade på näsan och såg på Olivia.
"Välj du en. Jag tror du kan bättre." Sa hon och nickade.
"Hade jag kunnat hade jag redan ridit iväg." Sa hon och såg på Leo och blev sedan tyst.
"Så varför är ni kvar om ni inte vill vara kvar?" frågade hon och Lottie plockade fram en järnlocktong och började värma den.

Olivia nickade och valde en liten flaska som doftade blommigt. "Här, den tror jag på.", sa hon och baddade försiktigt på Alice. "Den passar dig.", sa hon vänligt.
"Kom då. Jag utmanar dig.", sa Leo och erbjöd henne sin hand. "Jag vet en väg ut från slottet där vi inte blir påkomna. Stallet.. ja, dit hittar du ju."
"Oroa dig inte för oss, Alice. Vi har våra anledningar.", svarade Rion på Alices fråga.

Hon såg på Lottie som höll locktången i handen och skakade på huvudet.
"Sir..." Sa hon varnande men Alice reste sig och tog hans hand.
"Men om vi blir påkomna?" Frågade hon och såg mot Rion.
"Jag är rädd att..." Hon släppte hans hand.
"Vi kanske inte ska..."

Leo väntade ut Alice. Han ville att hon skulle bestämma själv. "Jag tycker du beter dig själviskt.", sa Leo sedan. Barskt, men det var tuff kärlek, som han skulle kalla det. För hennes egna bästa. "Det finns faktiskt folk här som bryr sig om dig. Bara du låter dem. Och det är inte för att du har speciellt blod, eller att du är drottning från en by, utan för att.. för att.. du är du." Leo suckade och skakade på huvudet. "Jag förstår att hela den här situationen suger. Men du måste försöka göra det bästa av situationen, annars går du under och tar med dig oss i ditt fall." Rion stod som fastfrusen och lyssnade spänt på Leos ord. Det var överraskande att han hade så mycket att säga. "Säg vad vi kan göra så att du blir bättre. Vi gör vad som helst för dig.", sa Leo och visste inte om det var sant, men i den här stunden så kändes det så.

Hon såg på honom och såg på Lottie. Hon kunde inte lämna dem här.
"Lottie, Olivia gå och hämta mat. Lottie du kan.... Jag vet inte..." Hon såg mot Leo och svalde.
"Jag väjer min frihet före detta.... vad det nu är Hugo har lagt ut till mig. Varför jag tvivlar är för att Olivia och Lottie kommer att straffas om jag är borta." Sa hon och svalde hårt, såg mot Rion.
"Om Jag försvinner, lova mig då deras säkerhet." Sa hon och hade nu en kall ton i rösten.
"För jag skulle inte stå ut med mig själv om de skadades." Hon blev tyst innan en svag rodnad spred sig på henne kinder.
"Och även er säkerhet. Jag litar mer på er än någon annan utanför detta rum."

"Va? Ska du lämna oss?", frågade Olivia förskräckt. Vad hade flugit i henne? Insåg hon inte att det här var en dum idé? Vad skulle hända om de blev påkomna?
"Kom nu.", manade Leo och nickade mot utgången. Han hade redan börjat gå mot dörren. Rion svarade inte Alice, utan följde istället efter sin vän.
De kom ut till trapporna, men istället för att ta trapporna ner, använde Leo samma hemliga dörr som Sebastian hade använt tidigare. Den skulle leda de ut. "Den här vägen. Och försök att vara tysta. Jag måstw göra ifall Sebastian är nära.", viskade Leo och sänkte huvudet en aning eftersom det var lägre i tak där.

"Jag har inget val. Hugo är dåliga nyheter." Sa hon och såg bort. Smet ut genom dörren och följde efter Leo. Hon lyfte på tyget och gick efter honom. Hjärtat slog så hårt i hennes bröstkorg att hon ville kräkas. Tänk om de blev påkomna? Vad skulle hända? Hon kastade en blick över axeln och hon såg sedan tillbaka på Leos nacke.

Leo saktade in när han hörde ett oväntat ljud. Det lät som steg, men när han stannade upp så slutade det. "Finns det råttor här? Kanske är det jag hör.", funderade han och bytte en blick med Rion innan han fortsatte framåt.
När de äntligen tagit sig neråt, följt trapporna, och nått fram till dörren pustade Leo tyst ut. Lättad över att Sebastian inte varit där. Leo hade bara chansat.
Han kikade på Alice för att se efter om hon hade ändrat sig, men det verkade inte som det. Han såg hennes beslutsamhet speglas i hennes ansiktsuttryck.
Han kände på dörren som fungerade som en sidodörr. Han möttes av en frisk vindpust och ljudet av fågelkvitter. Det var ett strålande väder ute idag. Han tog sikte på stallet som de kunde se på avstånd därifrån. Alla hann ut, men sedan..
"Rion. Leo, vad gör ni? Med Alice?" Det var Ivan. Leo stannade som förstelnad och såg efter grevens röst. Han fann honom stå en bit ifrån, som att han gått ut från portarna och rundat hörnet för att möta dem. Hur hade han hittat dem? Varför var han ens här`
Leo samlade sig och vände sig åt hans håll. Rion sa ingenting. "Alice hör inte hit, Ivan. Vi tänker släppa henne fri.", förklarade Leo.
Leo hade aldrig sett Ivan så snabb. Plötsligt hade han rört sig så snabbt åt hans håll och greppat tag i hans hand, så hårt att Leo trodde att han skulle krossa hans handled. "Ni går ingenstans än tillbaka till Alices kammare. Hör du vad jag säger?", väste han mellan sina tänder. Leo trodde att han skymtade de vassa gaddarna i Ivans gap. Han var upprörd. Rion närmare sig. "Såja, Ivan.", försökte han lugnande. Men då gjorde Ivan något häpnadsväckande. Med sin fira hand knuffade han Rion så att han flög baklänges in i slottsväggen och landade på marken. "Vad i helvete, Ivan!", kved Leo, för det gjorde ont i Ivans grepp.
"Ni har tur att det är jag som hittar er- hertigen hade inte varit lika barmhärtig.", fortsatte han väsa, som att han inte alls brydde sig om att han just attackerat Rion.

Hon följde tyst efter och hon kände den ljuva vinden mot hennes kind och kände hoppet inom sig. Men när hon hörde Ivans röst så försvann hennes leende och hon vände sig om. När han hade greppat tag om Leos hand så tog hon sig fram och såg på honom.
"Snälla Ivan..." Hon såg på honom och skakade i hela kroppen. Hon var livrädd och såg sedan mot Rion. När han knuffades iväg såg hon återigen på Ivan.
"Snälla släpp honom!" Hon såg nu oroad ut men hade en underton av hat i sin röst.
"Om du skadar dem så kommer du att få ångra det." Hon såg på Leo och såg sedan mot ingången.
"Eftersom ditt blod inte biter på mig så tillhör jag inte dig. Men du skadar inte dem igen." Viskade hon kallt.

Det verkade ta ett tag för Alices ord att sjunka in hos Ivan. Leo försökte att inte visa honom all smärta greven orsakade honom, men det var ansträngande. Rion hade vaknat till och kände på toppen av huvudet med sin hand. Han stönade något oklart.
Tillslut nådde Alices ord Ivan och han släppte långsamt taget om Leos handled som föll till sidan av honom. Han tog sig för armen och blängde chockat på Ivan. "Vad flög i dig? Ser du inte vad du gjorde!", fräste Leo, men Ivan svarade inte honom, bara blängde med en mörk blick. Han såg hotfull och otäck ut.
Rion visade sig vid Leos sida. "Vad handlar det här om, Ivan?", frågade han och verkade inte bry sig om att han just blivit anfallen. "Löften.", svarade han kort och blängde lika mörkt på sin son. "Hmpf." Det verkade inte vara mer att tala om saken. "Gå nu. Ta med Alice tillbaka till hennes rum. Tacka gudarna att det var jag som hittade er." Han kastade en ilsken blick på Alice också. Hon hade förrått honom.