Life - Lupple & Medi PRS

Hans blick blev sorgsen.
"Jag kommer aldrig att hata dig Mi vad som än händer. Jag vill ha dig för evig tid. Du vill inte förstå det." Han släppte taget och vände bort blicken.
"Jag har ingen kvar som vet vem jag är. Så varför ska jag skapa nya band? Jag har dig och det räcker."

Hon suckade tyst och tog undan sin arm från honom. Kanske talade han sanning, kanske var det så att han trodde att han talade sanning. Det verkade mer rimligt. Hon suckade tyst. "Okej lyssna nu Ethan, älskling. "Bad hon och greppade tag om hans hand försiktigt. " Du tror att jag räcker, men du kan inte veta helt säkert. "Viskade hon och försökte möta hans blick. "Välj en plats, aktivitet- något inne i staden du vill göra. Gör det i en månad, utan mig. Utan kontakt och sedan när månaden har gått så får vi se ifall du vill prata med mig. Om så är fallet så kommer jag på allvar tänka över det du vill. " Suckade hon.

Hans hjärta blev kallt.
"En månad? Men Mi!" Han svaöde och tårar började rinna.
"Vart ska jag bo då? Kommer jag att få ringa dig?" Han svalde hårt och torkade bort tårarna.

Mi torkade varsamt bort hans tårar. " En månad, och du måste göra ditt bästa för att trivas. " Viskade hon och skakade lite på huvudet. "Ingen kontakt, vem vet du kanske träffar någon trevlig tjej som du vill spendera livet med. "Viskade hon och pussade hans kind. " Jag löser boende åt dig älskling, Försök och klura ut något du vill lära dig eller så som du kan underhålla dig med. " Log hon.

Han snyftade och drog sig närmare henne.
"Om jag gör detta och jag inte trivs. Lovar du att jag får vara mer med dig?" Han blickade upp och försökte att samla sig.
"Förlåt."

Mi nickade sakta. "Om du gör detta det bästa du kan, så lovar jag att du får mer med mig. "Viskade hon leendes och smekte hans kind. "Kanske att vi ska åka bort tillsammans eller så. "Viskade hon torkade de blöta kinderna. "Gråt inte, vi är hos Miss Olivia nu. "Viskade hon mjukt.

Han nickade.
"Men jag gör det om en vecka. Jag vill sansa mig först." Viskade han och nickade.
"Men sen måste jag ha pengar. Jag tror jag har pengar någonstans." Han såg upp.
"Redan framme?"

" Det låter som en klok idé. "Log hon och skrattade sedan, mjukt- glatt. "Annars har jag pengar. "Viskade hon och smekte hans kind. Kysste honom sakta och nickade. "Redan, tiden går fortare än man anar när tankarna är någon annanstans. "Log hon och knäppte loss hans bälte och flyttade sig mot sin dörr men den var redan öppen och hon klev värdigt ut, tackade och öppnade sedan dörren åt Ethan.

Han nickade bara klumpigt och tog sig ut och krokade sin arm i hennes. De såg bra ut tillsammans och han såg på henne med ett varmt leende.
"Jag älskar dig så mycket."
Olivia hade öppnat dörren och torkade händerna på en handduk.
"Ethan du är helt söndergråten. Kom hit så ska vi se till att du får något gott att äta."

"Jag älskar dig också. "Viskade hon och höll gladeligen armkrok med honom och följde med in i stugan och där släppte hon taget om hans arm och drog varsamt av honom hans jacka. Hon sjönk ned på knä och knöt av honom skorna och fick av dem efter att ha lyft hans fötter lite. Varsamt placerade hon hans ytterkläder på rätt ställe och log stort. "Gå med Miss Olivia. "Log hon och tittade ut genom dörren och såg vampyren, chauffören stå där stilla och bara titta på absolut ingenting. Hon stängde igen dörren och fick av sig sin egen kappa och sina egna skor.