Pirates! PRS Medi & Vidomina

morgonen vaknade Kilah och såg mot spjälsängen.
"SAMMI!" Hennes skrik var hjärtskärande och hon sprang upp och hon såg sig om. Men hon varken såg eller hörde honom."Sammi vart r du? Mamma vill se dig." klumpen växte och hon började snart att gråta medan hon knackade på Johns dörr.

John hade redan varit vaken länge, men sett över kartor och deras loggbok. Han hade inte märkt att natten till morgonen hade Sammi saknats. Inte först han hörde Kiliahs stämma. Han for upp från sin plats vid skrivbordet och rusade mot dörren för att upptäcka Kiliah vid dörröppningen. "Kära hjärtat, hur är det fatt?", sa han och såg orolig på henne innan han drog henne nära. "Vad pratar du om?" John förstod inte vad Kiliah menade. Han svalde och strök henne tryggt över huvudet. "Ethan, de, andra, var är de?"

"Jag kan inte hitta Sammi. Han är inte i sin spjälsäng och." Hon såg upp och hulkade sig.
"Pappa något är fel. Jag jag." Hon slet av sig mitellan och skrek rakt ut.
Hon var så förkrossad.
"Min son!"

"Såså, Kiliah. Låt oss inte ta ut något i förskott. Vi vet inte vad som har hänt.", sa John som just nu verkade vara den rationella av de. John andades in och klappade Kiliah över hennes rygg. "Vi vet ju att Tom såg över honom tidigare kvällen tills idag, kanske han har sett något?", sa han och greppade tag om hennes arm för att få hennes uppmärksamhet. "Kom, vi frågar honom, jag hörde honom uppe på däck tidigare."

"Men han låg i sin spjälsäng innan jag gick och lade mig." Hon såg upp på honom och hon kvävde gråten.
"Pappa Sammi är borta. Om Tom hade Sammi skulle han väl komma med honom?"

John hade iakttagit Kiliah och försökt trösta henne, men han stannade sedan upp i en rörelse. Han ville inte tro henne. Men hon hade en poäng- om Tom visste skulle han väl kommit dit med Sammi?
"Kiliah..", suckade John och lade en hand om hennes haka för att tvinga henne att möta hans blick. ".. Du tror väl inte att det har med halsbandet att göra?"

Hon såg upp i hans ansikte och hon såg sedan bort.
"Om det är så så måste vi få reda på det." Hon såg sig om.
"Vem kan se spöken?" Frågade hon och såg på sin pappa igen.
"Vem?!"

John såg ut att tänka efter. Han försökte förstå vad han själv sagt. Han förstod att han låtit galen som skyllt det på halsbandet, men vad annars skulle det bero på? Han såg inte anledning att hans fiender skulle kidnappa Sammi, dessutom skulle det inte lyckas med den ljudnivå de hade. Nej, det här var något annat..
John drog efter andan och tänkte efter. "..Jag tror..", började han och såg mot Kiliah, en liten bit osäker. "..Jag tror Cun skulle kunna hjälpa oss. Jag vet inte om du kommer ihåg, men.. Cun kan magi, Kiliah.", viskade han. Han ville inte att fel person skulle höra på.

Hon sprang till Cuns hus och bankade med båda nävarna tills Cun öppnade och Kiliah föll in i has famn.
"Kiliah älskade vän vad har hänt?" Han såg ner på henne och hon hulkade och kunde inte prata ordentligt."

John skyndade efter henne, bäst han kunde. Han var inte i samma skick som Kiliah. Han flåsade då han nått fram till Cuns hus. "Cun..!", utbrast han då han fann Kiliah i famnen på honom. "Vi behöver din hjälp. Det här kräver en, som ja, kan magi."
John hade tagit med sig föremålet som både han själv och Kiliah reagerat på. Halsbandet kändes kallt i hans grepp. "Det här, snälla, ta en närmare titt på den, säg mig.. säg mig om det är något du uppfattar.", sa John och böjde sig framåt för att luta sig mot sina knän och på så sätt hämta andan. "Vi saknar Sammi. Kiliahs.. Kiliahs son.", flämtade John och svalde.