prs med ingetledigt

-Det är nog lika bra att han får reda på det, mumlade jag.

Jag grät mot hans bröstkorg.

Jag suckade.

Jag grät och grät.

Jag strök bort hennes tårar.
- Det är okej, vi ska klara det här, mumlade jag.
Faktum var att jag inte visste, det var ju inte direkt bara en sak som var problem kring henne om mig.

Jag lutade mig mot hans axel.
- Kommer du finnas som stöd? Frågade jag.

- Såklart, mumlade jag.
Jag fick helt enkelt lägga mina problem åt sidan, inte låta henne se min smärta när den var som värst. Hon behövde inte mina problem också, jag fick helt enkelt stå ut.

Jag log och kröp ihop i hans famn.
- Älskar dig, sa jag.

- Och jag dig, svarade jag.

- Varför skär du dig själv för? Frågade jag.