De utvalda

"Ethan?" sa Eletha oroligt och slutade tvärt då han drog sig undan från henne. "Det är jag, Eletha." sa hon men kom inte närmare honom, och all oror hon kände syntes i hennes ögon. "Du slog i huvudet, åt något." sa hon försiktigt och såg på honom.

Ethan såg förvirrat på henne. "Eletha? Jag känner ingen Eletha...". Han blev sedan ännu mer förvirrad. Slog i huvudet? Åt något? Han hade inga minnen av det. "Det minns jag inte...jag trodde jag var på slottet...precis kommit till slottet" mumlade han.

Elethas ögon fylldes med tårar men hon höll dem tillbaka, "Minns inte? Slottet?" sa hon förtvivlat med en bruten stämma. "Det var över ett halvår sedan, du är ute på uppdrag nu." sa Eletha då hon återhämtat sig lite.

Ethan blev ännu mer förvirrad, om det nu var möjligt. "Ett halvår? Du måste skämta med mig!". Han kunde omöjligt tro att det hänt för ett halvår sen, vad hade hänt under det halvåret? "Jag minns inte det...jag minns att vakterna precis tagit mig ifrån min familj till kungens borggård". Han tog sig för huvudet och kved svagt till.

"Inget efter det?" sa Eletha lågt för att inte skrämma honom. "Du måste ha fått något i maten." sa hon fundersamt och studerade honom, men kom inte närmre, hon ville inte göra honom rädd.

Ethan nickade sakta. "Inget....men vem är du egentligen?" frågade han sedan. Han kröp fram en aning från sängen och kände hur det smärtade till på ryggen. Vad nu? "Fått något i maten? Vad för mat? Vem gjorde maten?" frågade han sedan förvirrat innan han kved till igen. "Det gör i alla fall fasligt ont i huvudet".

"Eletha........jag är också särling på slottet....du äl-" men hon kunde inte avsluta det och tog ett steg mot honom, "Jag vet inte, vi är på ett världshus." sa hon och nickade, "Du ramlade av från stolen, får jag se?" frågade hon mumlande och bet sig osäkert i läppen för att hålla de förtvivlade känslorna inom sig.

"Ramlade av? Det låter inte likt mig, jag har aldrig ramlat av när jag ätit" sa Ethan. Han nickade sedan sakta. Den där Eletha verkade ju inte vara någon farlig person, hon verkade faktiskt väldigt förtvivlad.

"Nej, vet inte var det var i maten, örter??" sa hon och skakade på huvudet, det såg nästan ut som hon var på väg att falla i gråt. Sakta går hon fram till honom och inspekterar hans bakhuvud, "Ett sår, får jag rengöra?" frågar hon försiktigt.

"Jag minns inte" sa Ethan. Han mindes inte att han ätit något sedan han åt en sista middag hos sin familj. Han lät henne sedan kolla hans huvud. Han nickade sakta igen. "Visst..".