(PM)Albus Potter

när ska du skriva ett nytt kapitel? ;D
Bara älskar på det sättet du skriver!

Håller starkt med!

Haha, jag blev så glad av era kommentarer att jag var tvungen att skriva XD
Inte världens längsta, men men....
jag antar att ni kommer ihåg vad det förra kapitlet handlade om?
Mörkrets Märke...Mwahahahha!
40 - Den försvunna eleven
"Alla elever bör omedelbart bege sig tillbaka till sina elevhem!”, ropade Snigelhorn efter en lång tystnad. Han sa det utan att släppa blicken från det lysande märket på himlen.
Ingen elev rörde på sig. Albus såg sig omkring efter folk han kände. Hela skolan verkade vara här, och han fann snabbt Rose tillsammans med sina kompisar, som såg ut att vara nära gråten. Albus kunde även urskilja James vänner, bland dem John, men konstigt nog fann han inte James bland dem.
”Seså, skynda på nu!” ropade Snigelhorn, den här gången ännu högre. Vid dem orden slet eleverna blickarna från himlen och började sakta men säkert röra sig genom entréhallen och vidare tillbaka till sina elevhem. ”Lärarna stannar kvar här”, tillade Snigelhorn, ”Jag måste ge ut viktig information.”
Albus, Ellie och Sco hamnade som vanligt på efterkälken. De gick cirka tio meter bakom resten av eleverna, men det märkte inte Snigelhorn och de andra lärarna, så de började sitt samtal med tron om att de var helt obetraktade.
”Vad var det du skulle meddela oss om, rektorn?” hörde Albus professor Wallford säga.
”Jo, detta är mycket allvarligt. Och jag kan inte hålla det hemligt för er. Hela skolan måste meddelas, vi behöver hjälp med det här”, började Snigelhorn.
”Med vad?” frågade professor Flitwick med sin pipiga röst.
”Det angår en elev, Filus. En elev är försvunnen.”
När Albus, Ellie och Sco hörde detta stannade de upp. Albus drog in Ellie och Sco bakom en stor stenstaty i entréhallen där de befann sig, och sedan lyssnade de på resten av samtalet. Ögonen blev lätt ovana vid mörkret bakom statyn då det gröna skenet inte längre lyste dem i ögonen.
Det blev en lång tystnad innan någon öppnade munnen igen.
”En elev, försvunnen?” hördes det utifrån skolgården.
”Ja, det är mycket riktigt Regina”, mumlade Snigelhorn med sin lätt hesa röst.
Regina? Vem är Regina? Tänkte Albus, men sedan gick det upp för honom att det måste vara professor Wallford, läraren i förvandlingskonst, som hette Regina i förnamn.
”När fick ni veta de här?” hördes en välbekant röst. Det var Hagrid.
”Inte längesen alls, Hagrid. Bara någon timma sedan. Det var vännerna till eleven som kom och meddelade mig”, sa Snigelhorn.
En obehaglig tystnad uppstod varenda gång någon slutade prata. Albus sneglade mot Ellie och Sco, men båda bara stirrade rakt ur i luften. De var tydligen så insatta i samtalet att de nästan glömt bort var de befann sig.
”Och hur länge har denna elev varit borta?” sa någon som Albus trodde var madam Bookshard, bibliotekarien i skolan.
”Han har varit borta ända sedan imorse. Vännerna hade trott att han gått i förväg till frukosten på morgonen när han inte legat i sin säng, men han var inte där, och han har inte heller varit deltagande på några lektioner idag. Han har inte heller synts till vid lunch eller på någon rast. Jag har personligen gått runt och frågat olika elever i hans årskurs, men ingen verkar ha sett till honom”, sa Snigelhorn.
Det blev tyst väldigt länge. Att stå ihopklämd bakom en stenstaty var ingen höjdare direkt, och det kändes som om det här samtalet inte var till för att de skulle lyssna till. Eller rättare sagt, det var inte till för att de skulle lyssna till det.
Albus hade precis tänkt att fråga Ellie och Sco om de skulle börja gå tillbaka mot uppehållsrummet när någon öppnade munnen igen.
”Vem är den försvunna eleven egentligen, Horace?” frågade professor Flitwick.
Det blev en lång tystnad. Den längsta hittills enligt Albus, men det kanske bara berodde på att han var så spänd på att få veta vem det var som var försvunnen. Det var antagligen inte någon han kände, eftersom han nästan bara kände de som gick i första årskursen. Ingen i hans årskurs hade inte heller varit sjuk idag, vilket lättade honom enormt, men han ville ändå höra vem den försvunna eleven var. Ellie och Sco verkade också vilja höra, för båda hade ivrigt lutat sig framåt vid professor Flitwicks fråga.
Snigelhorn tog ett djupt och tydligt andetag. Sedan harklade han sig.
”Det är James Potter, Filius.”

Ååååh, spännande! Fortsätt på det här sättet

Jadu, det är ju nu i slutet som det spännande börjar

ååååh så späännnnaaaande!!! meeraaa♥

Nej, kapitlet får inte ta slut!!!!

Bookshard- I like it
Gillar den här FF:en enooormt mkt! Precis vad jag behöver efter en sån här dag... Känner mig mycket gladare nu

Ahh, det är så spännande!!

du skriver så fantastiskt bra!