Life - Lupple & Medi PRS

"Det är höst Mi klart att det är kallare." Han flinade och hjälpte henne på med armbandet.
"Du ser ut som en fotomodell. Du har bra smak. Jag älskar att välja kläder åt dig. Det får mig att känna mig speciell. " Han rodnade och tog ett läppstift.
"Det här då? Det är en chokladbrun.
"Vill du ha det?"

Mi nickade sakta. "Såklart det är, men du vet hur jag oroar mig. "Viskade hon och smekte hans kind lätt och log stort. "Åh älskade, du vet att jag älskar att du väljer mina kläder. Kanske vi ska shoppa tillsammans en dag. "Log hon och pussade hans kind lätt och såg på läppstiftet. "Väldigt vackert, vill du hjälpa till med det också?" Frågade hon leendes.

"Vi skulle redan göra det." Hon såg på henne och tog läppstiftet och målade hennes läppar och log.
"Så nu är vi klara. Vi kan gå nu." Han stoppade ner läppstiftet i en liten väska och gav den till henne.
"Så du är helt fantastiskt vacker." Han lade kinden mot hennes axel.
"Jag tror du vill ha mig omkring för att höra mig säga vackra saker om dig."

Mi nickade sakta. "Såklart, bestäm en dag älskling när vi åker och shoppar så åker vi. Du behöver lite nya höstkläder. " Log hon och tog emot den lilla väskan och drog handen igenom hans hår och log stort. " Du gjorde mig vacker, helt klart din förtjänst. "Log hon och la en arm omkring hans axlar och ledde honom mot dörren och fnissade till. "Åh bland annat, du ger mig mycket annat också. Som skratt, och lite av ett mänskligt liv. Du ger mig dig. "Log hon och ledde honom ned för trapporna i huset och ut på gårdsplanen och vinkade lätt med handen och bilen kördes fram. Hon hjälpte honom in och satte sig själv bredvid och bältade fast honom med ett stort leende. "Till väktaren. " Sa hon leendes och bilen började att åka.

"Jag försöker bara göra dig lycklig. Jag hatar att se dig sorgsen. Jag minns att du var ledsen natten vi möttes." Han satte sig i bilen och spännde fast sig och lutade sig tillbaka. Han tog en filt från baksätet och lade den över sina ben.
"Sådär jag är redo." Han såg på Mi
"Vad gillar du ditt smeknamn egentligen?"

Mistril log stort och nickade. "Du gör mig lycklig. "Sa hon ärligt för att sedan sucka. " Jag har upplevt mycket sorg och förlust i mitt väldigt långa liv Ethan. Det är nackdelen av att vara vad jag är. Att se alla man bryr sig om dö, av ålderdom, sjukdom- olyckor. Medan man själv har en orörd hälsa. "Viskade hon och skrattade sedan till. "Jag älskar det, det passar i denna tid. Det är ett väldigt bra smeknamn. "Log hon ärligt även fast hon visste att när tiden var kommen och han skulle lämna henne så skulle hon aldrig mer använda det.

Han tog hennes hand i sin och tog den mot sina läppar.
"Varför vill du inte göra mig till din evigt älskade? Mi jag vet att du inte vill det men låt mig få tala. Jag har inga vänner, ingen familj. Jag känner att jag inte vill tillbaka till den världen igen. Du gör mig hel och jag vill inte lämna den världen du har visat."

Mi såg på honom och tänkte direkt börja berätta vad fel det var men förblev tyst när han ville prata till punkt. Hon lyssnade och såg på honom med en allvarlig blick. "För att jag vägrar att döma dig till det jag är. Du har sett en väldigt glamorös sida, mig men lek med tanken, vi är 200 år fram i tiden. 500 år fram i tiden, 1000 år fram i tiden. Allt förändras, världen - människorna men du förblir som en staty. "Viskade hon och smekte hans kind.

"Jag är medveten om det men jag vill vara med dig. Jag älskar dig och vill inte förlora dig. Mi snälla förstå det." Han makade sig närmare.
"Om inte vill du ha mig tills den dagen jag dör?" Frågade han mjukt.

Mi såg på honom och log mjukt. " Vet du vad du kommer älska mer om du blir förändrad? "Frågade hon ömt och la armen omkring honom och log stort. " Sanningen är den att du är den som inte kommer vilja ha mig. Jag vet att du hatar att höra detta. Men tro mig. Du kommer vilja klippa dina band. Kanske sker det om en månad kanske om tio år. "Viskade hon och pussade hans kind.