wolfy & rollspelare prs

Då han inte fick något svar spände han käkarna och lutade sig mot väggen bakom sig. Han hade ända sedan första början varit avundsjuk på att hon verkade stå Jordan ganska nära, och att hon nu, när beskyddaren inte var här, frågade efter honom gjorde inte saken bättre.

Cleo plockade ut en klänning och rynkade lite på pannan. Den var svart, djupt urringad men väldigt elegant. Hon log mot Jonathan och höll upp klänningen.
”Är den här fin?” Undrade hon och höll den mot sig.

”Mm,” nickade han åt hennes fråga. Han tänkte inte upprepa att han antagligen skulle vara den ända som tyckte att klänningen var som gjord för henne. Det var visserligen inte hans problem att sällskapet inte skulle uppskatta den djupa urringningen. Alla förslag hon räknat upp tidigare hade också inkluderat urringning så han antog att det var en sån klänning hon skulle ha.

Cleo såg på honom en stund och la tillbaka klänningen. Hon skakade lite på huvudet och tog av sig tjocktröjan hon hade på sig som var hans. Hon tryckte den mot hans bröstkorg och svalde hårt.
"Gå till din dumma middag själv." sade hon och gick ut från butiken. Hon började gå så snabbt som möjligt, ville inte följa med beskyddarna eller något alls.

Jonathan stor kvar en stund innan han fick fart på benen och skyndade sig efter henne. Vad var problemet nu?
”Och vart är du på väg?” Han stannade upp framför henne för att blockera vägen.

"Hem." sade hon och backade lite från honom. Han verkade inte särskilt glad på henne och hon ville inte störa honom mer eller trigga honom. Hon la armarna i kors över brösten och blängde lite på honom.

”Uh huh,” nickade han långsamt, så mycket hade han räknat ut. Han hade formulerat sig på lite fel sätt eftersom det han egentligen var ute efter var varför. Egentligen var det något han också kunde räkna ut men ville ändå höra det från henne.
”Varför det?”

"För du är irriterad och beter dig som en snorunge utan anledning." sade hon och tittade bort från honom för att bita ihop. Hon ville inte springa tillbaka till honom som en liten hund, som hon alltid gjorde utan hon ville att han skulle kämpa lite.

”Jag beter mig som en snorunge?” upprepade han med ett litet skratt. Vilken vändning det hade tagit. ”För att jag inte vill att någon ska ge sig på dig i morgon? Ja, du är en stark och självständig ung kvinna men det betyder inte att du inte behöver stöd ibland.” Han höll upp händerna och klev åt sidan så hon kunde gå förbi.

"Det är inte en-" började hon men tystnade. Hon skakade på huvudet och började gå hemåt. Hon tog sin mobil och ringde upp sin kompis, ville inte vara själv.