Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickade. "Då är det ju bara ni som behöver godkänna det beslutet också", sade Johanna och ryckte på axlarna. Det skulle kännas konstigt, att bjuda in dem till sitt distrikt. Men det skulle nog ha känts konstigare att byta till ett nytt. Det hade inte känts rätt utan alla träd och just den naturen.

Thalia rycker på axlarna, "Spelar ingen roll för mig. Vill du dit så åker vi dit." ler hon mjukt med det där leendet som hon använde så mycket nu, det som aldrig nådde upp till hennes ögon. "Spelar ingen roll för mig heller, jag åker dit ni åker." sa Cato bestämt.

"Vi får höra efter med Finnick", sade Johanna och ryckte på axlarna ännu en gång. De kunde inte åka någonstans där alla inte ville vara.

"Får vi göra, men han är nog inne på operation nu." säger hon och ser på dem, "Eller han kanske är klar?" frågar hon.

När Johanna hörde ordet operation spärrade hon upp ögonen och trodde för en stund att hon struntat i att lyssna på honom.
"Skulle han inte bara få sprutor?", sade hon då oroligt.

"Eh....jo, jag vet inte." sa Thalia osäkert, hon hade inte menat operation som opreation, "Jag tycker allt som har med sjukhuset att göra är operation." säger hon och flinar lite, hon gillade inte sjukhuset, ho stod ut, men inte mer än det.

Johanna pustar ut, och nickar. Tack och lov, tänkte hon för sig själv och ler lite.
"Då borde han ju vara klar åtminstone", sade hon och ryckte på axlarna.

"Japp, vi får gå ner och se efter." säger Thalia och tar täten ner där de möter en arg vakt som skriker åt dem om en krossad dörr, "Men herregud lilla gubben, har du hört talas om kastvindar?" säger hon överlägset och går bara förbi honom, mot hissarna.

Johanna bara skakar på huvudet.
"Det var inte vi. Den var sönder när vi kom hit", sade hon med sin oskyldigaste röst hon kunde förmå att få fram. "Ska inte du vakta det här planet?" frågade hon sedan och när vakten nickar argt på huvudet så flinar Johanna och säger "gör det bättre nästa gång då."

Thalia trycker dit hissen och de går in och Cato frustande av skratt gör henne sällskap, "Vakten, du, hon, ni." skrattar han osammanhängande och roat.