Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Nordanhym
Elev 
|
Var tvungen att få ut detta...
Spoiler: Tryck här för att visa!Jag har gått ner 26 kg, gick ner 26 kg på 8 månader. Har legat på samma vikt i över 4 månaderna. Kämpar för att stanna på denna vikten. Kämpar för att inte tappa kontrollen ännu en gång. Gick ner 26 kg på ett hälsosamt sätt och ligger nu exakt där jag ska ligga om man frågar läkare. Men... Jag vill inte vara här. Jag vill ner till min tidigare vikt, vikten jag hade för 7 år sedan. Det är 11 kg kvar dit. 11 ynka kilon. Men de där 11 kilona gör så jävla mycket. Min kropp är redan så förstörd men ändå så är en av mina djupaste önskningar att hamna där nere igen. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt utseende. Jag har tagit mig igenom bakslag efter bakslag efter bakslag. Tragedi efter tragedi, hjärtekross efter hjärtekross har jag tagit mig tillbaka. Men nu är viljan slut. Nu har jag tömt alla mina krafter. Nu har jag inget kvar längre. Det är skillnad på att överleva och att leva. Det är skillnad på att le och att vara lycklig. Det är skillnad på att vara tyst och att kvävas. Lugnet på utsidan döljer stormen som härjar inom mig. Jag är två personer, ibland tre. Jag är så trött på det här nu. Jag har verkligen ingen ork längre, ingen ork att kämpa mot all skit. Jag trodde att jag mådde bättre. Jag skrattade, jag log, jag umgicks med vänner, jag åkte runt, jag motionerade, jag åt hälsosamt, jag hade inte ångest varje minut, jag grät inte varje dag, jag vaknade inte av mardrömmar varje natt, jag behövde inte låtsas hela tiden. Men. Så var det inte. Det var aldrig borta, bara min dumdristighet som fick mig att hoppas att det var så. Men, i verkligheten hade jag bara gett upp på mig själv. Jag lyckades på något sätt trycka undan allt så djupt att jag trodde själv att jag mådde bra i ett par veckors tid. vilken jävla lögn det var. Och nu... Ja, nu så är allt tillbaka. Men det är värre denna gången. Jag pratar inte om det, ingen vet, jag visar det inte för någon. Det känns bara helt meningslöst att visa för någon. Ingen kan ändra något. Ingen kan säga något för att få mig att må bättre. Jag räknar inte med att någon ska förstå. Om du inte varit inne i en grov depression, haft ångest var minut i över 6 år, genuint försökt avsluta ditt liv, självskadat på alla sätt du kan tänka dig i över 7 år, blivit utsatt för misshandel flertalet gånger, varit i flera destruktiva förhållanden, levt i skräck för ditt liv under 4 års tid, varit inlagd på psyk flera gånger, haft aggressiva panikattacker, så aggressiva att du får total blackout medans de härskar över din kropp och ditt sinne i flera timmar, fått din tillit till människor i din omgivning totalt krossad gång på gång, blivit mobbad hela ditt liv, fått ditt hjärta krossat om och om igen tills det nu inte ens finns något hjärta kvar att krossa, hatat dig själv så djupt att du anser att du förtjänar allt det som skrivits... Har du inte varit med om det plus cancer, operationer och fler sjukhusbesök än du kan räkna.... Ja, då kan du inte förstå. Men det är bra att du inte kan försåt, då har du inte behövt gå genom all denna skit som jag gått igenom. Jag önskar bara att det kunde vara över, att jag kunde få vara lycklig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde få vara jag, men, jag vet inte längre vem jag är. Jag har tvingats dölja vem jag är så länge nu att jag inte längre vet vem personen som skriver detta är. Jag önskar att jag kunde få vara hon som jag var för alla de där åren sedan. Jag vill bara vara jag, vill vara lycklig, vill vara mig själv, vill bli accepterad av någon. Vill att någon ska älska mig för den jag är, trots allt som hänt mig, trots allt jag gått genom, trots allt som jag gjort mot mig själv. Jag vill vara lycklig, jag vill vara mig, jag vill dela mig själv med någon som förtjänar mig. Men problemet är att jag inte förtjänar någon som älskar mig. Förtjänar allt det hemska som hänt mig, jag förtjänar det. Det vet jag djupt inom mig att jag gör för varför skulle allt detta hända mig om jag inte gjort något för att förtjäna det..? I'm seriously fucked up and I'm so fucking tired of this bullshit that is so gracefully called "my life".  
13 okt, 2014 23:08 |
|
AuroraAlexius
Elev 
|
Skrivet av Nordanhym: Var tvungen att få ut detta... Spoiler: Tryck här för att visa!Jag har gått ner 26 kg, gick ner 26 kg på 8 månader. Har legat på samma vikt i över 4 månaderna. Kämpar för att stanna på denna vikten. Kämpar för att inte tappa kontrollen ännu en gång. Gick ner 26 kg på ett hälsosamt sätt och ligger nu exakt där jag ska ligga om man frågar läkare. Men... Jag vill inte vara här. Jag vill ner till min tidigare vikt, vikten jag hade för 7 år sedan. Det är 11 kg kvar dit. 11 ynka kilon. Men de där 11 kilona gör så jävla mycket. Min kropp är redan så förstörd men ändå så är en av mina djupaste önskningar att hamna där nere igen. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt utseende. Jag har tagit mig igenom bakslag efter bakslag efter bakslag. Tragedi efter tragedi, hjärtekross efter hjärtekross har jag tagit mig tillbaka. Men nu är viljan slut. Nu har jag tömt alla mina krafter. Nu har jag inget kvar längre. Det är skillnad på att överleva och att leva. Det är skillnad på att le och att vara lycklig. Det är skillnad på att vara tyst och att kvävas. Lugnet på utsidan döljer stormen som härjar inom mig. Jag är två personer, ibland tre. Jag är så trött på det här nu. Jag har verkligen ingen ork längre, ingen ork att kämpa mot all skit. Jag trodde att jag mådde bättre. Jag skrattade, jag log, jag umgicks med vänner, jag åkte runt, jag motionerade, jag åt hälsosamt, jag hade inte ångest varje minut, jag grät inte varje dag, jag vaknade inte av mardrömmar varje natt, jag behövde inte låtsas hela tiden. Men. Så var det inte. Det var aldrig borta, bara min dumdristighet som fick mig att hoppas att det var så. Men, i verkligheten hade jag bara gett upp på mig själv. Jag lyckades på något sätt trycka undan allt så djupt att jag trodde själv att jag mådde bra i ett par veckors tid. vilken jävla lögn det var. Och nu... Ja, nu så är allt tillbaka. Men det är värre denna gången. Jag pratar inte om det, ingen vet, jag visar det inte för någon. Det känns bara helt meningslöst att visa för någon. Ingen kan ändra något. Ingen kan säga något för att få mig att må bättre. Jag räknar inte med att någon ska förstå. Om du inte varit inne i en grov depression, haft ångest var minut i över 6 år, genuint försökt avsluta ditt liv, självskadat på alla sätt du kan tänka dig i över 7 år, blivit utsatt för misshandel flertalet gånger, varit i flera destruktiva förhållanden, levt i skräck för ditt liv under 4 års tid, varit inlagd på psyk flera gånger, haft aggressiva panikattacker, så aggressiva att du får total blackout medans de härskar över din kropp och ditt sinne i flera timmar, fått din tillit till människor i din omgivning totalt krossad gång på gång, blivit mobbad hela ditt liv, fått ditt hjärta krossat om och om igen tills det nu inte ens finns något hjärta kvar att krossa, hatat dig själv så djupt att du anser att du förtjänar allt det som skrivits... Har du inte varit med om det plus cancer, operationer och fler sjukhusbesök än du kan räkna.... Ja, då kan du inte förstå. Men det är bra att du inte kan försåt, då har du inte behövt gå genom all denna skit som jag gått igenom. Jag önskar bara att det kunde vara över, att jag kunde få vara lycklig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde få vara jag, men, jag vet inte längre vem jag är. Jag har tvingats dölja vem jag är så länge nu att jag inte längre vet vem personen som skriver detta är. Jag önskar att jag kunde få vara hon som jag var för alla de där åren sedan. Jag vill bara vara jag, vill vara lycklig, vill vara mig själv, vill bli accepterad av någon. Vill att någon ska älska mig för den jag är, trots allt som hänt mig, trots allt jag gått genom, trots allt som jag gjort mot mig själv. Jag vill vara lycklig, jag vill vara mig, jag vill dela mig själv med någon som förtjänar mig. Men problemet är att jag inte förtjänar någon som älskar mig. Förtjänar allt det hemska som hänt mig, jag förtjänar det. Det vet jag djupt inom mig att jag gör för varför skulle allt detta hända mig om jag inte gjort något för att förtjäna det..? I'm seriously fucked up and I'm so fucking tired of this bullshit that is so gracefully called "my life". Vet inte om du förväntade dig ett svar, men här har du lite att fundera över iaf... stay strong Spoiler: Tryck här för att visa!Jag tänker inte låtsats att jag förstår vad du gått igenom. Jag sitter bara här och gapar över att du har fått gå igenom allt det här. Men det jag kan säga, och som jag tänker fortsätta säga hur mycket du än säger emot mig, är att ingen, INGEN, förtjänar det här. Du har inte förtjänat det. Nej. Nej! Du behöver en nystart. Jag vet att det är jävla skitsvårt. Men du måste försöka bygga upp dig själv igen. Börja med småsaker, sätt små mål att jobba efter. Försök vara nöjd med dig själv. Testa att skriva en lista på saker du gillar med dig själv. Det kan vara allt från småsaker till större, så som: "Jag gillar min ögonfärg, jag har bra betyg, jag har söta tår". Allt bra. För det finns bra saker hos alla, ibland kanske man bara måste leta lite. Du brukar säga att du har baserat Penelope i Förbjuden romans på dig själv, och då kan jag redan där säga att i så fall har du massa bra saker att skriva upp. Smart, ihärdig, nyfiken, klok. Och inte minst - "jag skriver en fanfiction som massa människor läser och älskar". Var stolt över dig själv, för att du inte gett upp än. Var stolt över dig själv, för varje liten seger. Fortsätt simma. ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 13 okt, 2014 23:36 |
|
Nordanhym
Elev
|
Skrivet av AuroraAlexius: Skrivet av Nordanhym: Var tvungen att få ut detta... Spoiler: Tryck här för att visa!Jag har gått ner 26 kg, gick ner 26 kg på 8 månader. Har legat på samma vikt i över 4 månaderna. Kämpar för att stanna på denna vikten. Kämpar för att inte tappa kontrollen ännu en gång. Gick ner 26 kg på ett hälsosamt sätt och ligger nu exakt där jag ska ligga om man frågar läkare. Men... Jag vill inte vara här. Jag vill ner till min tidigare vikt, vikten jag hade för 7 år sedan. Det är 11 kg kvar dit. 11 ynka kilon. Men de där 11 kilona gör så jävla mycket. Min kropp är redan så förstörd men ändå så är en av mina djupaste önskningar att hamna där nere igen. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt utseende. Jag har tagit mig igenom bakslag efter bakslag efter bakslag. Tragedi efter tragedi, hjärtekross efter hjärtekross har jag tagit mig tillbaka. Men nu är viljan slut. Nu har jag tömt alla mina krafter. Nu har jag inget kvar längre. Det är skillnad på att överleva och att leva. Det är skillnad på att le och att vara lycklig. Det är skillnad på att vara tyst och att kvävas. Lugnet på utsidan döljer stormen som härjar inom mig. Jag är två personer, ibland tre. Jag är så trött på det här nu. Jag har verkligen ingen ork längre, ingen ork att kämpa mot all skit. Jag trodde att jag mådde bättre. Jag skrattade, jag log, jag umgicks med vänner, jag åkte runt, jag motionerade, jag åt hälsosamt, jag hade inte ångest varje minut, jag grät inte varje dag, jag vaknade inte av mardrömmar varje natt, jag behövde inte låtsas hela tiden. Men. Så var det inte. Det var aldrig borta, bara min dumdristighet som fick mig att hoppas att det var så. Men, i verkligheten hade jag bara gett upp på mig själv. Jag lyckades på något sätt trycka undan allt så djupt att jag trodde själv att jag mådde bra i ett par veckors tid. vilken jävla lögn det var. Och nu... Ja, nu så är allt tillbaka. Men det är värre denna gången. Jag pratar inte om det, ingen vet, jag visar det inte för någon. Det känns bara helt meningslöst att visa för någon. Ingen kan ändra något. Ingen kan säga något för att få mig att må bättre. Jag räknar inte med att någon ska förstå. Om du inte varit inne i en grov depression, haft ångest var minut i över 6 år, genuint försökt avsluta ditt liv, självskadat på alla sätt du kan tänka dig i över 7 år, blivit utsatt för misshandel flertalet gånger, varit i flera destruktiva förhållanden, levt i skräck för ditt liv under 4 års tid, varit inlagd på psyk flera gånger, haft aggressiva panikattacker, så aggressiva att du får total blackout medans de härskar över din kropp och ditt sinne i flera timmar, fått din tillit till människor i din omgivning totalt krossad gång på gång, blivit mobbad hela ditt liv, fått ditt hjärta krossat om och om igen tills det nu inte ens finns något hjärta kvar att krossa, hatat dig själv så djupt att du anser att du förtjänar allt det som skrivits... Har du inte varit med om det plus cancer, operationer och fler sjukhusbesök än du kan räkna.... Ja, då kan du inte förstå. Men det är bra att du inte kan försåt, då har du inte behövt gå genom all denna skit som jag gått igenom. Jag önskar bara att det kunde vara över, att jag kunde få vara lycklig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde få vara jag, men, jag vet inte längre vem jag är. Jag har tvingats dölja vem jag är så länge nu att jag inte längre vet vem personen som skriver detta är. Jag önskar att jag kunde få vara hon som jag var för alla de där åren sedan. Jag vill bara vara jag, vill vara lycklig, vill vara mig själv, vill bli accepterad av någon. Vill att någon ska älska mig för den jag är, trots allt som hänt mig, trots allt jag gått genom, trots allt som jag gjort mot mig själv. Jag vill vara lycklig, jag vill vara mig, jag vill dela mig själv med någon som förtjänar mig. Men problemet är att jag inte förtjänar någon som älskar mig. Förtjänar allt det hemska som hänt mig, jag förtjänar det. Det vet jag djupt inom mig att jag gör för varför skulle allt detta hända mig om jag inte gjort något för att förtjäna det..? I'm seriously fucked up and I'm so fucking tired of this bullshit that is so gracefully called "my life". Vet inte om du förväntade dig ett svar, men här har du lite att fundera över iaf... stay strong Spoiler: Tryck här för att visa!Jag tänker inte låtsats att jag förstår vad du gått igenom. Jag sitter bara här och gapar över att du har fått gå igenom allt det här. Men det jag kan säga, och som jag tänker fortsätta säga hur mycket du än säger emot mig, är att ingen, INGEN, förtjänar det här. Du har inte förtjänat det. Nej. Nej! Du behöver en nystart. Jag vet att det är jävla skitsvårt. Men du måste försöka bygga upp dig själv igen. Börja med småsaker, sätt små mål att jobba efter. Försök vara nöjd med dig själv. Testa att skriva en lista på saker du gillar med dig själv. Det kan vara allt från småsaker till större, så som: "Jag gillar min ögonfärg, jag har bra betyg, jag har söta tår". Allt bra. För det finns bra saker hos alla, ibland kanske man bara måste leta lite. Du brukar säga att du har baserat Penelope i Förbjuden romans på dig själv, och då kan jag redan där säga att i så fall har du massa bra saker att skriva upp. Smart, ihärdig, nyfiken, klok. Och inte minst - "jag skriver en fanfiction som massa människor läser och älskar". Var stolt över dig själv, för att du inte gett upp än. Var stolt över dig själv, för varje liten seger. Fortsätt simma. Spoiler: Tryck här för att visa! Tack för att du tog dig tid att skriva det där. Och större tack för att du inte skrev "Jag förstår, jag finns här". Det känns som om jag förtjänar det, hur ofta jag än försöker, hur mycket jag än ställer upp för folk, hjälper andra människor med sina problem utan att klaga om mina egna så verkar det aldrig vara tillräckligt bra. Jag har aldrig varit tillräckligt bra. Jag tog studenten med 17.5 av 20 i poäng (genomsnittet låg på 13.0)men inte ens det dög och jag har aldrig varit smart, jag bara (som Penelope) pluggar stenhårt och måste verkligen det för att informationen ska fastna liksom. Jag gick in i väggen tre gånger bara för mina betyg. Det blev så illa att mina mamma och mina lärare ville att jag skulle sjukskrivas i sex månader och sedan fortsätta mina studier, vilket betydde att jag skulle missa sista halvåret med min klass och varar tvungen att göra om trean i gymnasiet. Vilket jag helt enkelt inte gick med på. Så det slutade med att jag gick upp med näst högst betyg i min klass. (Hon som hade högst hade 0.5 poäng mer än mig men hon är galet smart, asså, hon behövde knappt plugga för att få topp betyg.) Men jag kan inte vara stolt över mina betyg för jag satsade på 19.5, inte 17.5... Det är inte tillräckligt bra, jag var inte tillräckligt bra trots att mina betyg består av 78% MVG, 17% VG och 5% G... Det är liksom inte tillräckligt bra. (Kan inte förklara hela grejen bakom mina betyg för det skulle ta för lång tid att försöka förklara.) Det där med en lista, har försökt detta flera gånger men slutar med att jag får ännu mer panik och ångest för det finns inget jag gillar med mig själv. Min ff är inte ens bra. Typ ingen som läser eller kommentera eller något längre så. Hade den varit bra så hade folk velat ha fler kapitel eller iaf läst och gett en kommentar ibland. Men nu senaste tiden så har mina läsare liksom försvunnit. Vet inte vad jag gör fel men det måste ju vara något. Jag brukade vara så stolt över mitt skrivande. Mina böcker jag skrivit, böckerna jag håller på, mina ff's, mina dikter... Men nu är jag inte det längre. Jag är inte ens bra på att skriva. Jag har drömt om att bli författare, det ÄR min livsdröm och det är det jag vill göra mer än något annat. Men ingen tror på mig, ingen ger mig sitt stöd... Om jag skulle försöka publicera min bok själv skulle ingen köpa den. Jag har fått så mycket skit över min författardröm att jag nu inte vet vad jag ska ta mig till. mitt huvud säger "NEJ NEJ NEJ, du kommer aldrig klara det, du kan lika gärna ge upp och sluta skriva helt" men mitt hjärta skriker att jag ska skriva, att jag måste skriva, att jag inte ska ge upp. Om jag inte skriver så får jag panik, jag mår fysiskt och psykiskt dåligt när jag inte får skriva men jag vet inte vad jag håller på med längre. Kommer aldrig bli författare på riktigt ändå. Jag kämpar varje dag med att inte ge upp, med att inte bara avsluta allting. Ingen skulle ens märka om jag försvinner. Jag kan till och med nämna några som skulle bli väldigt glada, vilket känns hemskt att kunna säga. :'( Men så är det. Mitt liv är bara en lång rad av misslyckande, hat, sorg, krossat hjärta, självskada, självhat, ångest, olycka och tårar. Jag önskar så innerligt att jag kunde säga att jag varit lycklig, att jag varit glad ibland men det kan jag inte för det vore en lögn. Nu pratar jag inte om att vara glad, att man liksom blir glad över en komplimang över ens hår eller något utan nu menar jag glädje som kommer inifrån hjärtat. Att vara stolt över mig själv... Det kan jag inte vara för jag har inget att vara stolt över längre.
13 okt, 2014 23:56 |
|
Frivolt
Elev 
|
Ska på ett sånt där gruppmöte imorn, på psykologmottagningen...Jag vill inte, jag vill inte alls
 Orkar inte, bryr mig inte...Blä verkligen!!!Och ska va där klockan tio, så måste stiga upp 8.30....Kommer fan aldrig palla!! 13 okt, 2014 23:59 |
|
AuroraAlexius
Elev
|
Skrivet av Nordanhym: Skrivet av AuroraAlexius: Skrivet av Nordanhym: Var tvungen att få ut detta... Spoiler: Tryck här för att visa!Jag har gått ner 26 kg, gick ner 26 kg på 8 månader. Har legat på samma vikt i över 4 månaderna. Kämpar för att stanna på denna vikten. Kämpar för att inte tappa kontrollen ännu en gång. Gick ner 26 kg på ett hälsosamt sätt och ligger nu exakt där jag ska ligga om man frågar läkare. Men... Jag vill inte vara här. Jag vill ner till min tidigare vikt, vikten jag hade för 7 år sedan. Det är 11 kg kvar dit. 11 ynka kilon. Men de där 11 kilona gör så jävla mycket. Min kropp är redan så förstörd men ändå så är en av mina djupaste önskningar att hamna där nere igen. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt utseende. Jag har tagit mig igenom bakslag efter bakslag efter bakslag. Tragedi efter tragedi, hjärtekross efter hjärtekross har jag tagit mig tillbaka. Men nu är viljan slut. Nu har jag tömt alla mina krafter. Nu har jag inget kvar längre. Det är skillnad på att överleva och att leva. Det är skillnad på att le och att vara lycklig. Det är skillnad på att vara tyst och att kvävas. Lugnet på utsidan döljer stormen som härjar inom mig. Jag är två personer, ibland tre. Jag är så trött på det här nu. Jag har verkligen ingen ork längre, ingen ork att kämpa mot all skit. Jag trodde att jag mådde bättre. Jag skrattade, jag log, jag umgicks med vänner, jag åkte runt, jag motionerade, jag åt hälsosamt, jag hade inte ångest varje minut, jag grät inte varje dag, jag vaknade inte av mardrömmar varje natt, jag behövde inte låtsas hela tiden. Men. Så var det inte. Det var aldrig borta, bara min dumdristighet som fick mig att hoppas att det var så. Men, i verkligheten hade jag bara gett upp på mig själv. Jag lyckades på något sätt trycka undan allt så djupt att jag trodde själv att jag mådde bra i ett par veckors tid. vilken jävla lögn det var. Och nu... Ja, nu så är allt tillbaka. Men det är värre denna gången. Jag pratar inte om det, ingen vet, jag visar det inte för någon. Det känns bara helt meningslöst att visa för någon. Ingen kan ändra något. Ingen kan säga något för att få mig att må bättre. Jag räknar inte med att någon ska förstå. Om du inte varit inne i en grov depression, haft ångest var minut i över 6 år, genuint försökt avsluta ditt liv, självskadat på alla sätt du kan tänka dig i över 7 år, blivit utsatt för misshandel flertalet gånger, varit i flera destruktiva förhållanden, levt i skräck för ditt liv under 4 års tid, varit inlagd på psyk flera gånger, haft aggressiva panikattacker, så aggressiva att du får total blackout medans de härskar över din kropp och ditt sinne i flera timmar, fått din tillit till människor i din omgivning totalt krossad gång på gång, blivit mobbad hela ditt liv, fått ditt hjärta krossat om och om igen tills det nu inte ens finns något hjärta kvar att krossa, hatat dig själv så djupt att du anser att du förtjänar allt det som skrivits... Har du inte varit med om det plus cancer, operationer och fler sjukhusbesök än du kan räkna.... Ja, då kan du inte förstå. Men det är bra att du inte kan försåt, då har du inte behövt gå genom all denna skit som jag gått igenom. Jag önskar bara att det kunde vara över, att jag kunde få vara lycklig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde få vara jag, men, jag vet inte längre vem jag är. Jag har tvingats dölja vem jag är så länge nu att jag inte längre vet vem personen som skriver detta är. Jag önskar att jag kunde få vara hon som jag var för alla de där åren sedan. Jag vill bara vara jag, vill vara lycklig, vill vara mig själv, vill bli accepterad av någon. Vill att någon ska älska mig för den jag är, trots allt som hänt mig, trots allt jag gått genom, trots allt som jag gjort mot mig själv. Jag vill vara lycklig, jag vill vara mig, jag vill dela mig själv med någon som förtjänar mig. Men problemet är att jag inte förtjänar någon som älskar mig. Förtjänar allt det hemska som hänt mig, jag förtjänar det. Det vet jag djupt inom mig att jag gör för varför skulle allt detta hända mig om jag inte gjort något för att förtjäna det..? I'm seriously fucked up and I'm so fucking tired of this bullshit that is so gracefully called "my life". Vet inte om du förväntade dig ett svar, men här har du lite att fundera över iaf... stay strong Spoiler: Tryck här för att visa!Jag tänker inte låtsats att jag förstår vad du gått igenom. Jag sitter bara här och gapar över att du har fått gå igenom allt det här. Men det jag kan säga, och som jag tänker fortsätta säga hur mycket du än säger emot mig, är att ingen, INGEN, förtjänar det här. Du har inte förtjänat det. Nej. Nej! Du behöver en nystart. Jag vet att det är jävla skitsvårt. Men du måste försöka bygga upp dig själv igen. Börja med småsaker, sätt små mål att jobba efter. Försök vara nöjd med dig själv. Testa att skriva en lista på saker du gillar med dig själv. Det kan vara allt från småsaker till större, så som: "Jag gillar min ögonfärg, jag har bra betyg, jag har söta tår". Allt bra. För det finns bra saker hos alla, ibland kanske man bara måste leta lite. Du brukar säga att du har baserat Penelope i Förbjuden romans på dig själv, och då kan jag redan där säga att i så fall har du massa bra saker att skriva upp. Smart, ihärdig, nyfiken, klok. Och inte minst - "jag skriver en fanfiction som massa människor läser och älskar". Var stolt över dig själv, för att du inte gett upp än. Var stolt över dig själv, för varje liten seger. Fortsätt simma. Spoiler: Tryck här för att visa! Tack för att du tog dig tid att skriva det där. Och större tack för att du inte skrev "Jag förstår, jag finns här". Det känns som om jag förtjänar det, hur ofta jag än försöker, hur mycket jag än ställer upp för folk, hjälper andra människor med sina problem utan att klaga om mina egna så verkar det aldrig vara tillräckligt bra. Jag har aldrig varit tillräckligt bra. Jag tog studenten med 17.5 av 20 i poäng (genomsnittet låg på 13.0)men inte ens det dög och jag har aldrig varit smart, jag bara (som Penelope) pluggar stenhårt och måste verkligen det för att informationen ska fastna liksom. Jag gick in i väggen tre gånger bara för mina betyg. Det blev så illa att mina mamma och mina lärare ville att jag skulle sjukskrivas i sex månader och sedan fortsätta mina studier, vilket betydde att jag skulle missa sista halvåret med min klass och varar tvungen att göra om trean i gymnasiet. Vilket jag helt enkelt inte gick med på. Så det slutade med att jag gick upp med näst högst betyg i min klass. (Hon som hade högst hade 0.5 poäng mer än mig men hon är galet smart, asså, hon behövde knappt plugga för att få topp betyg.) Men jag kan inte vara stolt över mina betyg för jag satsade på 19.5, inte 17.5... Det är inte tillräckligt bra, jag var inte tillräckligt bra trots att mina betyg består av 78% MVG, 17% VG och 5% G... Det är liksom inte tillräckligt bra. (Kan inte förklara hela grejen bakom mina betyg för det skulle ta för lång tid att försöka förklara.) Det där med en lista, har försökt detta flera gånger men slutar med att jag får ännu mer panik och ångest för det finns inget jag gillar med mig själv. Min ff är inte ens bra. Typ ingen som läser eller kommentera eller något längre så. Hade den varit bra så hade folk velat ha fler kapitel eller iaf läst och gett en kommentar ibland. Men nu senaste tiden så har mina läsare liksom försvunnit. Vet inte vad jag gör fel men det måste ju vara något. Jag brukade vara så stolt över mitt skrivande. Mina böcker jag skrivit, böckerna jag håller på, mina ff's, mina dikter... Men nu är jag inte det längre. Jag är inte ens bra på att skriva. Jag har drömt om att bli författare, det ÄR min livsdröm och det är det jag vill göra mer än något annat. Men ingen tror på mig, ingen ger mig sitt stöd... Om jag skulle försöka publicera min bok själv skulle ingen köpa den. Jag har fått så mycket skit över min författardröm att jag nu inte vet vad jag ska ta mig till. mitt huvud säger "NEJ NEJ NEJ, du kommer aldrig klara det, du kan lika gärna ge upp och sluta skriva helt" men mitt hjärta skriker att jag ska skriva, att jag måste skriva, att jag inte ska ge upp. Om jag inte skriver så får jag panik, jag mår fysiskt och psykiskt dåligt när jag inte får skriva men jag vet inte vad jag håller på med längre. Kommer aldrig bli författare på riktigt ändå. Jag kämpar varje dag med att inte ge upp, med att inte bara avsluta allting. Ingen skulle ens märka om jag försvinner. Jag kan till och med nämna några som skulle bli väldigt glada, vilket känns hemskt att kunna säga. :'( Men så är det. Mitt liv är bara en lång rad av misslyckande, hat, sorg, krossat hjärta, självskada, självhat, ångest, olycka och tårar. Jag önskar så innerligt att jag kunde säga att jag varit lycklig, att jag varit glad ibland men det kan jag inte för det vore en lögn. Nu pratar jag inte om att vara glad, att man liksom blir glad över en komplimang över ens hår eller något utan nu menar jag glädje som kommer inifrån hjärtat. Att vara stolt över mig själv... Det kan jag inte vara för jag har inget att vara stolt över längre. Spoiler: Tryck här för att visa!Ett enkelt ”Jag finns här” ansåg jag inte hade räckt. Där du befinner dig behöver, och förtjänar, du mer än så. Testa att sluta hjälpa andra. Andra kan lösa sina problem själva, för just nu behöver du koncentrera dig på DIG, och bara dig. Jag tror att du kan komma ur det här. Helt ärligt, handen på hjärtat, jag tror inte det är försent. Du har inte förtjänat det här. Hur många gånger du säger det kommer jag inte tro det. För ingen har förtjänat något sådant. Ingen har förtjänat något alls om de inte har gjort något dumt först. Och du har inte gjort något dumt, för jag vet att ingen kan göra något så dumt att de får cancer av det. Jag kan inte säga vad det beror på att du råkar ut för allt det här, men du har inte förtjänat det. Aldrig. Jag tycker du ska vara nöjd med dina betyg. Vet att det är svårt, men ett steg på vägen är acceptera att du aldrig kan vara mer än dig. Jag tycker du är jätteduktig som faktiskt orkade och kämpade på och lyckades höja dina betyg (även om det inte riktigt blev som du tänkt dig). Jag är så fruktansvärt lat, så jag hade aldrig klarat av det. Jag ger hellre upp än försöker lite hårdare, även om jag får lida för det senare. Men jag är mäkta imponerad av dig. Att vara smart betyder inte bara att man kan allt utantill, att vara smart betyder också att man kan plugga och använda det man lärt sig. Okej, en lista var en dålig idé (även om jag tror du har bra och fina saker med dig). Du skriver bra, jag lovar. Men om jag ska vara ärlig, så passar din fanfic inte mig, därför jag inte kommenterar längre. Men det är bara jag – en person (en ganska obetydlig sån också). Men när jag läser de kommentarer du får så blir jag faktiskt avundsjuk, jag önskade att folk kommenterade med sådan passion på mina fanfic också. Och det menar jag. Jag tycker du ska fortsätta satsa på din författardröm. Det är din dröm, ingen kan ta den ifrån dig! Fortsätt skriv, om det gör dig lycklig. Sluta lyssna på ditt dumma huvud, och följ ditt hjärta, det kommer ta dig dit du vill. Jag tror att folk kommer läsa dina böcker. Du kan lyckas, om du bara inte låter dig övertygas att inte ens försöka. Försök, kanske får du vingar och kan flyga fritt. Nej, bara nej. Avsluta det inte. Jag kan nämna flera som skulle bli ledsna om du försvann. Din familj. Dina vänner. Dina läsare. Självmord är aldrig en lösning. Skit i dem som skulle bli glada. Ge dem inte tillfredställningen att se dig ge upp. Om din fortsätta existens är en nagel i ögat på dem, så bra! Jag kan komma och hjälpa till att trycka in några fler naglar i ögonen på dem. Man ska aldrig önska livet ur en annan människa. Det är fruktansvärt och rent avskyvärt. Du har så mycket att leva för. Du är bara 21, du har hela livet framför dig. Du är stark. Då är det dags att visa livet att du inte längre tänker ta någon skit. Du är stark. Du är vacker. Du kommer inte ge upp. Jag satsar mina kort på dig. Du har fortfarande massa tid att vara glad på. Jag är ledsen för din skull att du har behövt gå igenom så många svårigheter, men jag tror du klarar att gå vidare. Då är jag stolt över dig istället, tills du kan vara det. Jag är stolt över dig som har tagit dig så här långt, och jag är stolt över dig för att du har fortsatt kämpa trots alla motgångar. ~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 14 okt, 2014 00:23 |
|
Nordanhym
Elev
|
Skrivet av AuroraAlexius: Skrivet av Nordanhym: Skrivet av AuroraAlexius: Skrivet av Nordanhym: Var tvungen att få ut detta... Spoiler: Tryck här för att visa!Jag har gått ner 26 kg, gick ner 26 kg på 8 månader. Har legat på samma vikt i över 4 månaderna. Kämpar för att stanna på denna vikten. Kämpar för att inte tappa kontrollen ännu en gång. Gick ner 26 kg på ett hälsosamt sätt och ligger nu exakt där jag ska ligga om man frågar läkare. Men... Jag vill inte vara här. Jag vill ner till min tidigare vikt, vikten jag hade för 7 år sedan. Det är 11 kg kvar dit. 11 ynka kilon. Men de där 11 kilona gör så jävla mycket. Min kropp är redan så förstörd men ändå så är en av mina djupaste önskningar att hamna där nere igen. Jag hatar mig själv, jag hatar mitt utseende. Jag har tagit mig igenom bakslag efter bakslag efter bakslag. Tragedi efter tragedi, hjärtekross efter hjärtekross har jag tagit mig tillbaka. Men nu är viljan slut. Nu har jag tömt alla mina krafter. Nu har jag inget kvar längre. Det är skillnad på att överleva och att leva. Det är skillnad på att le och att vara lycklig. Det är skillnad på att vara tyst och att kvävas. Lugnet på utsidan döljer stormen som härjar inom mig. Jag är två personer, ibland tre. Jag är så trött på det här nu. Jag har verkligen ingen ork längre, ingen ork att kämpa mot all skit. Jag trodde att jag mådde bättre. Jag skrattade, jag log, jag umgicks med vänner, jag åkte runt, jag motionerade, jag åt hälsosamt, jag hade inte ångest varje minut, jag grät inte varje dag, jag vaknade inte av mardrömmar varje natt, jag behövde inte låtsas hela tiden. Men. Så var det inte. Det var aldrig borta, bara min dumdristighet som fick mig att hoppas att det var så. Men, i verkligheten hade jag bara gett upp på mig själv. Jag lyckades på något sätt trycka undan allt så djupt att jag trodde själv att jag mådde bra i ett par veckors tid. vilken jävla lögn det var. Och nu... Ja, nu så är allt tillbaka. Men det är värre denna gången. Jag pratar inte om det, ingen vet, jag visar det inte för någon. Det känns bara helt meningslöst att visa för någon. Ingen kan ändra något. Ingen kan säga något för att få mig att må bättre. Jag räknar inte med att någon ska förstå. Om du inte varit inne i en grov depression, haft ångest var minut i över 6 år, genuint försökt avsluta ditt liv, självskadat på alla sätt du kan tänka dig i över 7 år, blivit utsatt för misshandel flertalet gånger, varit i flera destruktiva förhållanden, levt i skräck för ditt liv under 4 års tid, varit inlagd på psyk flera gånger, haft aggressiva panikattacker, så aggressiva att du får total blackout medans de härskar över din kropp och ditt sinne i flera timmar, fått din tillit till människor i din omgivning totalt krossad gång på gång, blivit mobbad hela ditt liv, fått ditt hjärta krossat om och om igen tills det nu inte ens finns något hjärta kvar att krossa, hatat dig själv så djupt att du anser att du förtjänar allt det som skrivits... Har du inte varit med om det plus cancer, operationer och fler sjukhusbesök än du kan räkna.... Ja, då kan du inte förstå. Men det är bra att du inte kan försåt, då har du inte behövt gå genom all denna skit som jag gått igenom. Jag önskar bara att det kunde vara över, att jag kunde få vara lycklig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde få vara jag, men, jag vet inte längre vem jag är. Jag har tvingats dölja vem jag är så länge nu att jag inte längre vet vem personen som skriver detta är. Jag önskar att jag kunde få vara hon som jag var för alla de där åren sedan. Jag vill bara vara jag, vill vara lycklig, vill vara mig själv, vill bli accepterad av någon. Vill att någon ska älska mig för den jag är, trots allt som hänt mig, trots allt jag gått genom, trots allt som jag gjort mot mig själv. Jag vill vara lycklig, jag vill vara mig, jag vill dela mig själv med någon som förtjänar mig. Men problemet är att jag inte förtjänar någon som älskar mig. Förtjänar allt det hemska som hänt mig, jag förtjänar det. Det vet jag djupt inom mig att jag gör för varför skulle allt detta hända mig om jag inte gjort något för att förtjäna det..? I'm seriously fucked up and I'm so fucking tired of this bullshit that is so gracefully called "my life". Vet inte om du förväntade dig ett svar, men här har du lite att fundera över iaf... stay strong Spoiler: Tryck här för att visa!Jag tänker inte låtsats att jag förstår vad du gått igenom. Jag sitter bara här och gapar över att du har fått gå igenom allt det här. Men det jag kan säga, och som jag tänker fortsätta säga hur mycket du än säger emot mig, är att ingen, INGEN, förtjänar det här. Du har inte förtjänat det. Nej. Nej! Du behöver en nystart. Jag vet att det är jävla skitsvårt. Men du måste försöka bygga upp dig själv igen. Börja med småsaker, sätt små mål att jobba efter. Försök vara nöjd med dig själv. Testa att skriva en lista på saker du gillar med dig själv. Det kan vara allt från småsaker till större, så som: "Jag gillar min ögonfärg, jag har bra betyg, jag har söta tår". Allt bra. För det finns bra saker hos alla, ibland kanske man bara måste leta lite. Du brukar säga att du har baserat Penelope i Förbjuden romans på dig själv, och då kan jag redan där säga att i så fall har du massa bra saker att skriva upp. Smart, ihärdig, nyfiken, klok. Och inte minst - "jag skriver en fanfiction som massa människor läser och älskar". Var stolt över dig själv, för att du inte gett upp än. Var stolt över dig själv, för varje liten seger. Fortsätt simma. Spoiler: Tryck här för att visa! Tack för att du tog dig tid att skriva det där. Och större tack för att du inte skrev "Jag förstår, jag finns här". Det känns som om jag förtjänar det, hur ofta jag än försöker, hur mycket jag än ställer upp för folk, hjälper andra människor med sina problem utan att klaga om mina egna så verkar det aldrig vara tillräckligt bra. Jag har aldrig varit tillräckligt bra. Jag tog studenten med 17.5 av 20 i poäng (genomsnittet låg på 13.0)men inte ens det dög och jag har aldrig varit smart, jag bara (som Penelope) pluggar stenhårt och måste verkligen det för att informationen ska fastna liksom. Jag gick in i väggen tre gånger bara för mina betyg. Det blev så illa att mina mamma och mina lärare ville att jag skulle sjukskrivas i sex månader och sedan fortsätta mina studier, vilket betydde att jag skulle missa sista halvåret med min klass och varar tvungen att göra om trean i gymnasiet. Vilket jag helt enkelt inte gick med på. Så det slutade med att jag gick upp med näst högst betyg i min klass. (Hon som hade högst hade 0.5 poäng mer än mig men hon är galet smart, asså, hon behövde knappt plugga för att få topp betyg.) Men jag kan inte vara stolt över mina betyg för jag satsade på 19.5, inte 17.5... Det är inte tillräckligt bra, jag var inte tillräckligt bra trots att mina betyg består av 78% MVG, 17% VG och 5% G... Det är liksom inte tillräckligt bra. (Kan inte förklara hela grejen bakom mina betyg för det skulle ta för lång tid att försöka förklara.) Det där med en lista, har försökt detta flera gånger men slutar med att jag får ännu mer panik och ångest för det finns inget jag gillar med mig själv. Min ff är inte ens bra. Typ ingen som läser eller kommentera eller något längre så. Hade den varit bra så hade folk velat ha fler kapitel eller iaf läst och gett en kommentar ibland. Men nu senaste tiden så har mina läsare liksom försvunnit. Vet inte vad jag gör fel men det måste ju vara något. Jag brukade vara så stolt över mitt skrivande. Mina böcker jag skrivit, böckerna jag håller på, mina ff's, mina dikter... Men nu är jag inte det längre. Jag är inte ens bra på att skriva. Jag har drömt om att bli författare, det ÄR min livsdröm och det är det jag vill göra mer än något annat. Men ingen tror på mig, ingen ger mig sitt stöd... Om jag skulle försöka publicera min bok själv skulle ingen köpa den. Jag har fått så mycket skit över min författardröm att jag nu inte vet vad jag ska ta mig till. mitt huvud säger "NEJ NEJ NEJ, du kommer aldrig klara det, du kan lika gärna ge upp och sluta skriva helt" men mitt hjärta skriker att jag ska skriva, att jag måste skriva, att jag inte ska ge upp. Om jag inte skriver så får jag panik, jag mår fysiskt och psykiskt dåligt när jag inte får skriva men jag vet inte vad jag håller på med längre. Kommer aldrig bli författare på riktigt ändå. Jag kämpar varje dag med att inte ge upp, med att inte bara avsluta allting. Ingen skulle ens märka om jag försvinner. Jag kan till och med nämna några som skulle bli väldigt glada, vilket känns hemskt att kunna säga. :'( Men så är det. Mitt liv är bara en lång rad av misslyckande, hat, sorg, krossat hjärta, självskada, självhat, ångest, olycka och tårar. Jag önskar så innerligt att jag kunde säga att jag varit lycklig, att jag varit glad ibland men det kan jag inte för det vore en lögn. Nu pratar jag inte om att vara glad, att man liksom blir glad över en komplimang över ens hår eller något utan nu menar jag glädje som kommer inifrån hjärtat. Att vara stolt över mig själv... Det kan jag inte vara för jag har inget att vara stolt över längre. Spoiler: Tryck här för att visa!Ett enkelt ”Jag finns här” ansåg jag inte hade räckt. Där du befinner dig behöver, och förtjänar, du mer än så. Testa att sluta hjälpa andra. Andra kan lösa sina problem själva, för just nu behöver du koncentrera dig på DIG, och bara dig. Jag tror att du kan komma ur det här. Helt ärligt, handen på hjärtat, jag tror inte det är försent. Du har inte förtjänat det här. Hur många gånger du säger det kommer jag inte tro det. För ingen har förtjänat något sådant. Ingen har förtjänat något alls om de inte har gjort något dumt först. Och du har inte gjort något dumt, för jag vet att ingen kan göra något så dumt att de får cancer av det. Jag kan inte säga vad det beror på att du råkar ut för allt det här, men du har inte förtjänat det. Aldrig. Jag tycker du ska vara nöjd med dina betyg. Vet att det är svårt, men ett steg på vägen är acceptera att du aldrig kan vara mer än dig. Jag tycker du är jätteduktig som faktiskt orkade och kämpade på och lyckades höja dina betyg (även om det inte riktigt blev som du tänkt dig). Jag är så fruktansvärt lat, så jag hade aldrig klarat av det. Jag ger hellre upp än försöker lite hårdare, även om jag får lida för det senare. Men jag är mäkta imponerad av dig. Att vara smart betyder inte bara att man kan allt utantill, att vara smart betyder också att man kan plugga och använda det man lärt sig. Okej, en lista var en dålig idé (även om jag tror du har bra och fina saker med dig). Du skriver bra, jag lovar. Men om jag ska vara ärlig, så passar din fanfic inte mig, därför jag inte kommenterar längre. Men det är bara jag – en person (en ganska obetydlig sån också). Men när jag läser de kommentarer du får så blir jag faktiskt avundsjuk, jag önskade att folk kommenterade med sådan passion på mina fanfic också. Och det menar jag. Jag tycker du ska fortsätta satsa på din författardröm. Det är din dröm, ingen kan ta den ifrån dig! Fortsätt skriv, om det gör dig lycklig. Sluta lyssna på ditt dumma huvud, och följ ditt hjärta, det kommer ta dig dit du vill. Jag tror att folk kommer läsa dina böcker. Du kan lyckas, om du bara inte låter dig övertygas att inte ens försöka. Försök, kanske får du vingar och kan flyga fritt. Nej, bara nej. Avsluta det inte. Jag kan nämna flera som skulle bli ledsna om du försvann. Din familj. Dina vänner. Dina läsare. Självmord är aldrig en lösning. Skit i dem som skulle bli glada. Ge dem inte tillfredställningen att se dig ge upp. Om din fortsätta existens är en nagel i ögat på dem, så bra! Jag kan komma och hjälpa till att trycka in några fler naglar i ögonen på dem. Man ska aldrig önska livet ur en annan människa. Det är fruktansvärt och rent avskyvärt. Du har så mycket att leva för. Du är bara 21, du har hela livet framför dig. Du är stark. Då är det dags att visa livet att du inte längre tänker ta någon skit. Du är stark. Du är vacker. Du kommer inte ge upp. Jag satsar mina kort på dig. Du har fortfarande massa tid att vara glad på. Jag är ledsen för din skull att du har behövt gå igenom så många svårigheter, men jag tror du klarar att gå vidare. Då är jag stolt över dig istället, tills du kan vara det. Jag är stolt över dig som har tagit dig så här långt, och jag är stolt över dig för att du har fortsatt kämpa trots alla motgångar. Det enda jag kan säga just nu är tack. Men hoppas du förstår att det är jävligt svårt för mig att tack någon som berömmer mig, jävligt svårt. Så, tack... ♥
14 okt, 2014 00:52 |
|
Frivolt
Elev
|
Ska upp 8.30. Kan inte sova. .. jippi....
14 okt, 2014 02:05 |
Borttagen
|
Skrivet av TheFifthMarauder: Varför kostar allt så mycket pengar? D:Skrivet av Borttagen: Skrivet av TheFifthMarauder: Vill komma till dig och krama dig varför finns distans : (((Spoiler: Tryck här för att visa!alltså jag orkar inte längre.. i morgon är det ett år sen jag var för sista gången i det hus jag fortfarande anser som mitt hem och det går inte en enda dag uatn att jag tänker på det just för att jag inste ska glömma doften inuti, hur allt såg ut och allt med det, men varje gång jag tänker så kan jag inte hålla inne tårarna och jag vet inte hur jag ska orks gå till skolan i morgon och låtsas som inget för ingen förstår hur jag känner och hur illa jag tagit flytten och att jag inte kommit över det ännu. Sen även stressen över att prestera mitt yttersta i skolan, men jag kan inte koncentrera mig för alla mina vänner har problem och draman och av någon anledningen bestämmer sig de för att vända sig till mig och jag är en sån person som vill finnas för alla och påverkas lätt av andras välmående... sen som pricken över iet så är jag så jävla osäker på mig själv och jag kan inte slita jämföra mig med alla smala och snygga människor i min omgivning och hur duktiga de är på allt och så kommer man själv och bara suger på allt... allt går åt helvete i mitt liv för tillfället, men det var skönt att få ut lite i alla fall. Men alltså du är JÄTTEFIN och jag tycker om dig och du är inte värd att må dåligt. *internetkram* Hoppas att du vet att du närsomhelst får skriva till mig! (fast annars så vet du det nu ok) aww, tack finaste ♥ distans suger minst sagt... har till och med kollat på flygpriser upp till dig bara för att se om det skulle kunna vara möjligt att ses snart, men tyvärr verkar det inte så troligt nu : ((((((((((... 14 okt, 2014 07:12 |
|
kitto
Elev 
|
Skrivet av Elma00: Ätstörningar börja komma tillbaka.. Ta hand om dig, du är värdefull och du är superbra precis som du är! Vet hur det är då jag själv upplever samma sak och det är jättesynd att jag inte kan göra mer än att säga att du är superfin och bra. Frivillig kram! ♥ 14 okt, 2014 08:17 |
|
Obliviate_
Elev 
|
Skrivet av Frivolt: man fixar det Ska upp 8.30. Kan inte sova. .. jippi....  go you som försöker ändra en situation du inte är nöjd med. 5/5 katter14 okt, 2014 10:50 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen