Sjunde året på Hogwarts

"jag hoppar upp. Jag menar jag kan klättra upp" sa jag glatt och förvandlade mig till snöleopard och gick bredvid dem. Och upp till nortornet. Jag såg på stegen och hoppade upp och in i salen. Jag sattemig vid ett av borden och väntade på mina vänner. Draco kom snart upp och han var en geopard, jag log och han satte sig bredvid mig. Blaise kämpade sig upp
"jag trodde lodjur var vigare" skrattade han
"de är viga till en viss gräns. Men inte som jag och Draco. Jag såg på luckan och väntade på de andra två

Jag stod där inunder stegen och tittade upp, det var långt att klättra.
Kunde verkligen vargar klättra?
Jag hade ingen aning men var inte vidare glad över att ta reda på det heller.
Men vad skulle jag göra?
De andra hade ju klarat det så då borde jag det med.
Jag såg på Dean som väntade på mig och jag började att klättra upp.
Det var verkligen svårt och jag trasslade hela tiden in mig med tassarna.
När jag var längst upp på stegen fastnade jag och jag försökte rycka loss mig.
Jag ryckte hårt och kom loss men tappade greppet och föll handlöst ner i stengolvet långt inunder mig med en duns.
Jag kännde blodsmak i munnen och förvandlade mig tillbaka till min mänskliga form, innan allt blev svart och jag svimmade.

(Vargar kan inte klättra i träd, så då kan de inte klättra på repstegar heller )

(nej jag tror vargar är kassa på att klättre)

Jag hörde en duns och reste mig
"vad är det Cara?" frågade Draco
"jag hörde något" sa jag och såg ner och såg Laura ligga där jag hoppade förskräckt ner och förvandlade mig till människa
"Laura. Laura!" sa jag förskräckt men fick ingen reaktion. Draco och Blaise kom ner och Dean såg förskräckt på henne
"backa lite hon behöver luft. Och jag tror det är bäst om vi tar henne till sjukhusflygeln" sa jag och Dean lyfte upp henne och vi gick mot sjukhusflygeln. Pomfrey började pyssla om henne
"vad hände?" frågade hon
"hon ramlade ner från stegen som leder till Trelawneys lektion" sa jag
"jag har alltid sagt att den stegen är farlig. Det är ett under att ingen skadat sig innan" sa Pomfrey och lämnade oss ensamma med Laura. Vi satte oss oroligt vid hennes säng och såg på henne

Jag vaknade i ett vitt rum och upptäckte att jag var i sjukhusflygeln.
Jag såg de andra sitta runt mig med oroliga miner.
Jag försökte sätta mig upp, men jag gjorde en grimars utav smärta och la mig ner igen.
Dean gav mig en kram och såg otroligt glad ut.
- Snälla Dean, det gör ont, sa jag och fick tårar i ögonen av smärta när han kramade mig.
- Förlåt, du har varit avsvimmad i flera timmar och jag trodde du var död, sa han med förskräkt och orolig röst och såg på mig.
- Avsvimmad i flera timmar?, Vad hände?, sa jag och såg på de andra.

Jag log glatt åt Laura glad över att hon var okej.
"du ramlade ner från stegen när du skulle klättra upp som varg. Sorry dum ide av mig. Jag borde tänkt på att du skulle ha svårt att komma upp" sa jag sorgset.
"hur mår du?" frågade jag försiktigt och såg oroligt på min vän

Jag såg på Cara och log.
- Det var inte ditt fel, hur skulle du kunna veta det?
Jag visste inte att vargar inte kunde klättra, men nu vet jag det.
Jag borde nog läsa på om dom istället för att upptäcka saker på det här viset.
Jag kan ju inte påstå att jag mår bra precis, det har funnits bättre stunder.
Jag har en otrolig huvudvärk, och det gör ont i hela kroppen när jag rör mig, sa jag och log ansträngt mot dom.
- Ja, tacka för det, att ramla från det där avståndet. Att du bara fick hjärnskakning är ett under. Och att du har ont, ja att lande på stengolv är inte det bästa. Var glad att du inte skada ryggen. Du måste stanna här i minst två dar och ligga stilla, sa madam Pomfrey hetskt och gav mig smärtstillande tabletter innan hon gick igen.

Jag suckade i två dar, hur skulle jag stå ut?
Och att inte få röra mig, inte för att jag tänkte röra mig men ändå.
Jag vände mig till de andra och log.
- Jag är så otroligt tacksam över att ni alla är här för mig.
Förr hade jag inga vänner, jag var ensam varje dag, det känns som ett under att nån vill vara med mig, sa jag och såg tacksamt på de andra.

Jag mötte Lauras blick
"vi är glada att du är vår vän. Det känns som vi har känt varandra hela livet" log jag och stoppade sedan ner handen i väskan och drog upp den gröna drycken
"Drick den hör. Den funkar bättre än Pomfreys drycker. Jag har tyvärr ingen röd dryck som gör att man läker snabbare" sa jag och log mot henne
"ja vi borde nog läsa lite annars kommer vi nig överskatta vad vi kan göra." sa Draco och vi nickade
"det måste finnas ett snabbare sätt att få dig frisk. Du kan ju inte tråka här i två dagar" suckade jag och såg på de andra

Jag log tacksamt mot Cara.
- Ja jag känner precis likadant, sa jag och tog emot den gröna drycken.
Jag drack den och jag kände mig genast mycket bättre.
Jag satte mig upp i sängen och det smärtade bara lite.
Men inte alls lika mycket som det gjorde när jag fick smärtstillande av Pomfrey.
- Ja, det måste finnas nått sätt Cara, jag står inte ut att ligga här overksam i två dagar. Jag kommer inte att stå ut, sa jag uppgivet.
Madam Pomfrey stack ut huvudet från sitt kontor, och skrek med arg och gäll röst.
- Sa jag inte åt dej att ligga stilla? Vill du ha ont hela ditt liv eller?, sa hon ilsket och slog igen dörren efter jag hade lagt mig ner igen.
- Jag måste här ifrån, jag kommer inte att stå ut här i två dagar med henne, sa jag irreterat vänd mot de andra.

Jag skrattade lite
"hon är otrolig. Kan hon inte vara vänlig mot eleverna?" frågade jag och såg på dörren
"om du kan röra på dig så kan vi gå till Severus. Han har nog några drycker och formler som kan hjälpa dig" log jag
"är de sakerna lagliga?" sa Draco och skrattade
"jag vill nog inte veta" skrattade jag "orkar du gå Laura?"

- Visst vi sticker innan hon upptäcker att jag är borta, sa jag med ett leende.
Jag satte benen över sängkanten, och försökte ställa mig upp men vacklade till.
Jag kännde mig otroligt yr, Dean tog tag i mej så jag inte skulle ramla.
- Är visst sämre än vad jag trodde, hjärnskakningen gör nog att jag får sämmre balans och blir yr.
Jag skulle nog behöva lite hjälp här, så jag inte svimmar på vägen, sa jag och viftade med den hand inte Dean stödde mig med.