Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickar. Hon hade redan sett det, och inte varit rädd för det. Men nu är hon det däremot. Men hon ville se det blåa vattnet igen ändå. Även om det skulle påminna henne om hemska minnen, och speciellt Annie. Lilla Annie som vunnit sitt spel tack vare sin kunskap att simma.

"Vi borde ju vara fria att gåt vart vi vill." säger Cato och går fram till dem och ser ut över staden, "Mycket påminner om tvåan, men vet inte om jag vill dit igen, minnen." säger han tungt som till sig själv.

"Vi är det också. Enligt Paylor ska alla få åka vart de vill", sade Johanna och nickade. "Du behöver inte om du inte vill. Ingen hindrar dig från att bo i ett annat distrikt eller följa med någon av oss", sade Johanna sen, för att inte låta Cato känna sig.. ensam. Om det nu var det han kände.

Thalia ser på dem både Cato, Johanna och Finnick var de enda hon hade kvar, de som räknades till hennes vänner, ja familj. Cato nickar fundersamt, "Jag vill inte skiljas från någon av er." säger Thalia allvarligt och ser på dem.

Johanna ler och nickar.
"Det behöver vi inte heller. Om inte någon tycker att det skulle vara alldeles för hemskt att vara med oss andra", sade Johanna. Hon ville inte heller skiljas från någon av dem.

Thalia skakar på huvudet, "Nej jag vill vara med er." säger hon lågt och ser på Cato som ser på dem, "Ni och Finnick är de ända vänner jag har i livet, vill inte lämna er." ler han halvt mot dem.

"Ja, jag har inget emot att ni är med mig. Tror inte Finnick har det heller. Då är ju bara problemet, vart hade ni tänkt åka?", frågade Johanna och syftade på att Cato, och antagligen inte Thalia heller, ville inte till tvåan och Finnick ville inte till fyran och Thalia ville inte till elvan. Johanna kunde mycket väl tänka sig att åka till 7an eller något annat utav de övriga distriktet. Så länge hennes vänner slapp plågas mer än vad de redan gjordes.

"Vet inte." säger Thalia och rycker på axlarna. Hon ville inte till elvan och förmedlingen ville ingen tillbaka till deras egna distrikt. "1, 3, 5, 6, 8, 9, 10 eller 12." säger Thalia och ser på Cato som rycker på axlarna.

Johanna rycker också på axlarna.
"Sjuan kan också vara ett alternativ. Jag har inget emot att vara där. Jag har ju bearbetat mitt, och så vill jag hjälpa de som bor där lite extra", sade Johanna. Hon nämnde dock inte att hon ville se om gravarna stod kvar. Om de överlevt kriget. För om de inte hade det skulle det bara kännas värre. Att de sista kännetecknen för att de verkligen levt, förutom i flera personers minnen, skulle vara borta var inget hon speciellt önskade.

"Om du vill det så?" säger Thalia tveksamt, för henne spelade det ingen roll men skulle Johanna klara det? Jo, hon hade nog bearbetat sorgen som hon sa, men riktigt fri blev man väl aldrig?