När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Fai bara blängde på dem men log sedan, någon tyckte i alla fall om honom tillräckligt för att se till att han inte hamnade i helvetet
"Ja för tillfället, men vi stananr inte här särskilt länge, vi skall snart ta ett tåg och fortsätta" skrattade Sev och Fai såg på honom och log, han hade verkligen saknat honom

"Bra" sa Xenia och nickade."Det verkade så långtråkigt här, inget händer ju, liksom." sa hon och såg sedan på tåget som saktade in och stannade framför dem.
"Ska vi bara kliva på eller?" sa hon undrande och såg eller snarare hörde något svart komma flygande och satte sig på hennes arm. "Nyx" sa hon leende och kände tårarna sakta rinna av glädje. Mamma hade förstått, hon hade förlåtit henne, hon hade skickat eller snarare dödat Nyx för att Xenia skulle han henne med. Hon strök Nyx över fjädrarna och log och tog Fais hand. "Är du berädd?," sa hon och kysste honom.

"Jag vet inte om det är meningen att det skall vara roligt att vara död" sa Sev och log lite och klev på tåget och Fai såg på Nyx och undrade vad hans föräldrar sa, han kände sina egna tårar rinna och besvarade Xenias kyss och nickade och gick efter Sev och tåget började åka
"Oroa dig inte, de förstår" sa Sev och såg på Fai
"Hur vet du?" frågade han
"jag känner Cara, hon är antagligen sorgsen men hon förstår" sa han och log

"Nej, eller inte vet jag. Det är inget som säger något, eftersom att ingen förutom de döda vet hur det är att vara död." sa Xenia och försjönk sedan i tystnad då hon kom på att hon tillhörde de döda. Hon såg ut genom tågfönstret och såg ett suddigt landskap ila förbi. Tårarna strilade sakta ner för hennes kinder, det gjorde henne ont att hon hade gjort sina föräldrar så illa.

Sev bara nickade och såg på dem
"Var inte ledsna, ni valde det faktiskt och ingen av dem kommer anklaga er" sa han och tåget bromsade in och han gick mot utgången och Fai tvekade
"Du vet om att där ute finns det en massa människor som min morfar har dödat" sa Fai och såg på Sev
"Ja jag vet men ingen av dem anklagar dig, när man är död ser man saker och ting på ett annat sätt" sa Sev leende och tog med dem ut

"Det är väll det de skulle anklaga mig för, att jag valde det." sa Xenia och klev ut på perongen med Nyx på axeln och hon höll Fai i handen. En massa okända människor stod och såg på dem och tillslut trängde en mörkyhad man ur folkhopen. "Xenia"sa han och gick fram till henne, men hon backade bakåt, hon kände inte honom. "Vem är du?" sa hon och han log lätt.
"Dean, din far, ledsen att vi aldrig har träffats." sa han och log lätt.

"Nej det gör det inte" sa Sev och Fai kramade Xenias hand och såg på mannen som hette Dean och släppte Xenia, hon ville antagligen prata med sin far. Fai var glad att han hade Sev så han slapp vara helt ensam, han såg på de andra människorna som stod där och såg en man med svart hår och gröna ögon komma fram till honom
"Du är Caras son" sa han och Fai visste vem han var, Harry Potter och Fai nickade "du liknar henne" sa Harry och Fai såg nervöst på honom
"oroa dig inte, jag är inte arg på vare sig henne eller dig. jag visste vad jag gav mig in på" sa Harry och Fai log svagt

Xenia nickade och log svagt. Hon visste inte hur hon skulle behandla den främande mannen, han var ju hennes far. Men för henne var Neville hennes far. "Det är lugnt, låt det ta tid." sa han och log svagt och en kvinna med långt smuttsblondt håt och utstående ögon slöt sig till dem. "Luna?" sa Xenia, inte för att hon någonsin hade träffat henne men hon såg ut som hon var beskriven.

Fai såg på personerna som kom emot honom
"Det här är marodörena eller ja halva gänget" skrattade Harry och Fai kände igen dem som Sirius och James
"Så du är Dracos son?" sa Sirius och granskade dem
"Bara biologiskt" sa Fai kallt
"Skönt att höra, jag var bara tvungen att vara säker" skrattade Sirius och rufsade om hans hår
"Jag fattar inte att Draco kunde göra allt mot dig" sa Harry och Fai såg på honom och ryckte på axlarna
"Kriget drog fram det värsta ur honom" sa Sev och de andra nickade

"Kanske bäst att vi alla äter något nu." sa en man med rött hår och glasögon. "Morfar" log Xenia för hon kände igen honom från mormors porträtt och en bit från honom såg hon en av alla Weasleybarnen Percy. Arthur log, visserligen var han inte hennes riktiga morfar men nästan. Ett annat rödhårigt par kom fram till dem. ""Vi är dina riktiga morförälddrar" sa de leende men de verkade inte ha något emot Arthur heller.

( Natt ♥ ska sova nu. God Natt sötis ♥ )