Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Toppen fortsätt.

Bra! Mer!

Meeeeeeeeeeeeeer.

ny läsare! As bra, skriv mera x)

"Bevakar".

Meeeeeeeeeeeeeeeer.

Förlåt att ni fick vänta så länge, men jag har bland annat varit bortrest. Men nu är jag tillbaka.

~Scorpius~

”Va?” sa Rose en aning högt just då professor Rollins steg in i rummet.
Han bar en trave med böcker i famnen och hade tydligen svårt att hålla balansen. Någon tönt från första raden ställde sig upp för att hjälpa honom. Professorn gav tönten en tacksam blick och granskade sedan Rose kritiskt.
Hon skyndade sig att rätta till frisyren och slipsen då Rollins satte sig ner.
”Idag ska vi prata om en glömskedryck”, började han.
Lektionen segade sig fram medan vår lärare malde på om den där drycken. Eric hade svårigheter med att sitta still och när Rollins äntligen avslutade lektionen studsade han upp och nästan rusade ut ur klassrummet. Själv ställde jag mig upp och tog både min och Erics bok och promenerade ut ur rummet. Jag tog ingen notis om Rose eller hennes kusin, men just när jag rundade hörnet råkade jag snappa upp några meningar ur ett samtal.
”Men professorn, det var inte jag”, protesterade en röst som tillhörde Rose.
”Jag var med henne hela tiden”, inflikade Albus.
”Vem var det då som hade skrivit det i DIN skrivbok?” frågade professor Rollins. ”Med DIN handstil?”
Där slutade jag lyssna. Jag sneglade på Eric. Han flinade. Jag kom att tänka på hur han hade visat mig hur man kopierade andras handstil.
”Är man Slytherin så är man”, sa han bara och ryckte på axlarna.
Jag skrattade och drämde till honom i bakhuvudet med skrivboken.


~Rose~

Jag bara gapade. Bakom mig stod professor Rollins med ilsken uppsyn. Förtvivlan sköljde över mig som ett vattenfall. Det kunde inte vara sant, det kunde det inte, omöjligt, omöjligt, totalt omöjligt. Jag hade inte kunnat skriva det ens i sömnen... Eller egentligen hade jag nog kunnat det, men eftersom jag hör till den exemplariska, perfekta sorten sover jag aldrig på lektionerna. Inte ens på trollkonsthistorien, hur tråkigt det än är.
"Jaha, miss Weasley, kan du förklara för mig hur det här har hamnat här?"
I panik försökte jag tänka ut något, men likt alltid när jag behövde använda hjärnan under press fick jag kortslutning och hasplade ur mig det dummaste någonsin.
"Men professorn, det var inte jag."
Nu var det kört. Mitt liv var slut. Allt var förlorat. Jag skulle bli utpekad som "tjejen som förstörde alla Gryffindors chanser att vinna elevhemspokalen". Jag stålsatte mig mot vad som skulle komma. Kanske skulle jag kunna slingra mig ur alltihop trots allt.
"Jag var med henne hela tiden", sa plötsligt Albus som satt bredvid mig. Tack gode gud för Albus.
”Vem var det då som hade skrivit det i DIN skrivbok?” frågade professor Rollins. ”Med DIN handstil?”
Okej, gudarna var inte tillräckligt barmhärtiga. Rollins flinade. Han riktig kände hur han hade övertaget. Det var första gången i mitt liv som jag tyckte riktigt illa om en lärare.
"Tio poängs avdrag från Gryffindor", deklamerade han släpigt.
Så slog det mig, tänk att jag inte kommit på det tidigare.
"Det är möjligt att kopiera andras handstilar. Om jag inte minns fel saknades min skrivbok under en del av lektionen." Jag tog upp det båda böckerna, min och Albus och jämnförde dem. I min saknades faktiskt stycket om glömskedryckens inverkan på växter. Jag log mot professorn över beviset. Han verkade inte se sambandet utan sa en aning surt.
"Ytterligare tio poängs avdrag för att du motsade en lärare."
Jag gapade igen. Mörkret föll som svarta rullgardiner framför ögonen, jag tappade balansen och förlorade medvetandet. Jag som hade varit så smart.

mer

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer