Falsk Romans [SV]

meeer!!

MEERR!♥

mer!! super

Tacktacktack =) ♥
_______________________________________

SUSAN BONES

Det var lördag morgon. En vecka kvar till Hogsmeadeutflykten, och hon hade inte frågat Malfoy om han ville gå med henne än. Det började bli hög tid, men det rätta tillfället verkade aldrig infinna sig.
Och Susan var grundligt förvirrad när det gällde den där killen. Tycka om eller hata honom? Vara elak eller ärlig?
Hon skulle kunna bestämma sig för att hon hatade honom, och lura honom lika skickligt som han trodde sig lura henne.
Eller så kunde hon bestämma sig för att hon gillade honom (och erkänna sig besegrad), tala om för honom vad hon sysslade med och hoppas på att han skulle vara hygglig nog att ställa upp på Hogsmeadedejten bara för att rädda hennes skinn.
Visst, troligt.

Susan var på fruktansvärt dåligt humör, vilket gjorde lördagen ännu mer irriterande dålig än vad den normalt sett skulle varit.
Ett, hon hade förlorat sin bästa vän i hela världen till personen som hon gått med på ett vad hon skulle förlora. Två, hon skulle förlora vadet och vad som hände då, ville hon inte ens tänka på.
Susan ville bara förhäxa den där äckliga, sjuka, uppblåsta korkskallen Megan så grundligt att hennes "å-så-älskade"-utseende aldrig skulle bli sig likt igen och hänga upp henne i Stora Salen till lunchen för allmän beskådan.
Då skulle folk få se vem hon VERKLIGEN var.
Det riktigt kliade i hennes fingrar efter att få sätta planen i verket, men tyvärr skulle väl någon lärare komma på henne och så skulle det bli adjöss med FUTT-examen och karriär.
Det var inte värt det.
Frustrerat sparkade hon till närmsta trädstam. Nu när hon var övergiven hade hon ingen större lust att sitta ensam uppe i uppehållsrummet och låta alla få se det, nä, hon föredrog att dra sig undan lite.
Och det var bra att komma ut, det blev lättare att tänka och Gudarna skulle veta att Susan behövde rensa sin överbelastade hjärna.
Luften var kall och klar, sommaren var sedan länge över. Trädens löv sprakade i rött, gult och orange, en väldigt vacker och höstig färgsymfoni som gladde ögat. Värre skulle det bli när alla löven fallit till marken och de spetsiga, vassa och spretiga grenarna skulle vara det enda man kunde se. Kala grenar stack i ögonen.

Hon hade näsan avslutat sin runda runt sjön när hon fick syn på en rödhårig, slokande figur- han gick med huvudet nerböjt och händerna djupt nerkörda i jackfickorna, och det verkade som om även han tänkte ta ett varv runt sjön.
Han gick långsamt, sparkade till lövhögar så att de fuktiga löven flög upp i luften och Susan hann ikapp honom. Det var inte förens hon var några meter ifrån honom det slog henne vem han var.
"Ron Weasley?"
Den långe figuren ryckte till, och snodde hastigt runt. "Det är bara jag."
"Å, hej, Susan."
De stod tysta några sekunder, ingen verkade riktigt veta vad den skulle säga. Till slut så nickade Ron mot stigen framför dem och sa:
"Ska du också ta ett varv?"
"Jag har redan tagit ett", erkände hon. "Men jag behöver nog ett till. Vill du ha sällskap?"
Han log lite och ryckte på axlarna. En vindpust fångade upp några löv, och ett av dem fastnade i hans Weasley-röda hår.
"Okej." Med ett förläget leende borstade han bort lövet och de började sakta gå bort från slottet.
"Var är Harry och Hermione?" undrade hon försynt. Den gyllne trion brukade aldrig ses splittrade, och Susan undrade nästan om de kanske bråkade.
Ron log glädjelöst.
"I uppehållsrummet och pluggar."
"Jag borde också plugga", suckade hon. "Men jag har alldeles för mycket att tänka på. Jag kan bara inte koncentrera mig."
"Jag vet precis hur det känns", svarade han eftertryckligt. "Man läser och läser, men fattar fortfarande ingenting. Det kommer att sluta med att jag får K:n på alla mina FUTT-prov."
"Nejdå", uppmuntrade hon. "Det är gott om tid kvar. Proven börjar ju inte förens i slutet av mars."
"Ja, men ändå. Jag fattar ju ingenting."
De gick tysta några meter.
"Vilka ämnen är svårast, då?"
"Trolldryckskonst. Har ni också pararbeten?"
Susan nickade.
"Mmmm."
"För jag jobbar med Parkinson, och hon kommer inte direkt att hjälpa mig till ett godkänt betyg i det ämnet. Sen har vi Förvandlingskonst, och det har blivit lika jävla svårt."
"Ron?"
Han vred på huvudet och gav henne en uppgiven blick. "Vill du att jag ska hjälpa dig med trolldryckskonsten?" frågade hon trevandes, men upptäckte att hon inte behövde oroa sig. Han sprack upp i ett första, ordenligt leende.

SÅ GALET BRA! MER!

Har läst hela. Älskar den! Dela med dig av din skrivkunskap, snälla. ♥

Fattar inte hur någon kan vara en så ägig författare ♥ Moooooore ♥

Nej vad jobbigt hoppas du får lite inspiration snart! Den är sjukt bra, känn dig inte stressad

Omg Ida, du är Awesome! Har jag sagt det? Iaf, så är du det. BLI FÖRFATTARE, KVINNA!