Allmänt rollspel! {HP}

Rachel kollade ner på sin kropp - eller rättare sagt; där hennes kropp borde ha varit. Trots att hon använt Osynlighetsbesvärjelsen förut fick hon alltid en liten chock när hon inte såg sig själv. Hon hörde hur Adeleine mumlade besvärjelsen och hur hennes konturer suddades ut, som om någon suddade bort henne med ett sudd, först från kanterna och sen till mitten.

"Så", nickade Adeleine när de var klara. "Då går vi väl då", muttrade hon och knuffade upp tavlan, så att hon såg ut i den mörka, långa korridoren. Hon klättrade ut och såg sig omkring. Marmortrappan var rakt framför dem, och hon började smyga ner för den, i långa, tysta rörelser.

Rachels nerver var på helspänn. Hon rörde sig så försiktigt hon kunde och kollade runt omkring sig, lyssnade. Hon och Adeleine tog sig obemärkt mot fängelsehålorna, bara en lärare Rachel aldrig lärt sig namnet på hade misstänksamt stirrat åt deras håll.

Adeleine kollade sig omkring när de tassade framåt. Efter en stund, - hon hade glömt bort tiden, så hade alla lärare gått och lagt sig då de märkte att det var tyst i hela skolan. Hon kände då att det var säkert att gå lite fortare, och de hade då hunnit nå fängelsehålorna. Hon hörde djupa andetag, och såg ett par ljusstrimmor mellan väggarna. "Kan det där vara hon?", viskade hon. Rachel hann inte svara förrän Adeleine hörde låga, dova knackningar på den tunga träporten i hallen. Hon svalde hårt, och var beredd på att någon lärare skulle komma rusande. Men det hände aldrig. "Jag kommer snart", viskade Adeleine och smög tyst, men så snabbt hon kunde mot träporten. Hon lade sitt öra mot träytan. Hon kunde höra ljudet av snabba, nyfikna och exalterade röster. Röster som verkade tillhöra folk i hennes egen ålder. Adeleine insåg att det skulle väcka hela skolan om hon knuffade upp de tunga portarna. Hon drog upp sin trollstav, och riktade den mot dörrarna. "Silencio", viskade hon, och hon insåg till sin skräck att hon syntes igen. Hon svor lågt, men knuffade upp dörren. Adeleine drog efter andan när hon fick syn på en hel hord med ungdomar i hennes ålder. Men hon hade aldrig sett dem förut. Hon granskade dem hastigt, och fick syn på en svartklädd kille längst fram. Han hade ganska långt mörkt hår och ljusa ögon.

"Vem... Vem är ni?", andades Adeleine fram med uppspärrade ögon.
~~
Phosho

"Inte från Hogwarts i alla fall", konstaterade Rachel tyst.
"Britter!" ropade en av dem i folkmassan, men blev genast nertystad av killen som stod längst fram.
"Amerikaner", konstaterade Rachel. "Ilvermorny, kanske?"

Förlåt för väldigt sen hoppas det är okej...
^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^


Min mall:
Namn: Will treat
Smeknamn: Inget, Will går ändå snabbt att säga.
Ålder:17
Skola: Hogwarts
Elevhem: Gryffindor
Blodtyp:Halvblod
Personlighet: Will är en glad och rolig människa oftast men ibland kan han bli både arg, ledsen eller andra saker. På loven stannar han alltid på Hogwartz (z) eftersom både hans mamma och pappa dog i en flygplans krash.
Familj: Lillasyster Amanda (engelskt uttal) 7 år som bor hos deras mormor.
Utseende: Ljust hår och blåa ögon. breda axlar 1,78 m lång.

Hayato: Det är lugnt
~~
Adeleine vände sig snabbt om för att se om någon lärare var på väg. Det var det inte. Hon fuktade sina läppar, viskade "lumos", och höll upp sin trollstav. Ljuset spred sig över ungdomarnas ansikte, och hennes blick fastnade något extra på killen längst fram. Han var helt klart attraktiv. Hon slet undan blicken från honom och funderade i tystnad. Vad skulle de göra? De kunde inte bara lämna ungdomarna i den kalla natten. Hon kastade en snabb blick på klockan. Hon var elva. Om hon släppte in dem och lärarna fick reda på det... Då skulle helvetet braka loss. Men ändå, helvetet hade redan brakat loss. Dödsätare hade försökt ta sig in på Hogwarts, och en hel skara med människor hade flytt från Azkaban. Om de skulle gå med nydödsätarna vågade hon inte tänka på... "Okej!" Adeleine höjde rösten, men bara tillräckligt för att de skulle höra, och inte resten av skolan. Ungdomarna sträckte alert på sig, efter att de energiskt hade pratat med varandra. Hon slängde en snabb blick mot Rachel, och sedan tillbaka mot skaran med ungdomar. "Okej, vi släpper in er med en varning:Ni kan enkelt bli upptäckta här. Vi hjälper er att gömma er, ja. Men vi har alerta lärare som vaktar skolan vid alla tider på dygnet, förutom just nu. Lyssna på oss, och kanske har ni då en chans. Men något som helst felsteg, och ni är fast", lovade hon, högt och tydligt. Allvaret var tydlig i hennes röst, och Ilvermorny-eleverna utbytte blickar med varandra. Vissa energiska, andra smått skrämda.

Rachel kastade en blick på Adeleine, vars kropp börjat bli synlig igen. I ljuset från trollstaven märkte hon att Adeleines blick fastnade på kille längst fram i några sekunder och hon kunde inte låta bli att flina.
Sedan harklade hon sig och vände sig mot sin kompis.
"Ehm, vart ska vi gömma dem? Vi kan inte direkt försöka täcka dem, det skulle vara ganska misstänksamt med personer som hade lakan på sig..." Rachel avbröt sig själv och lös upp. "Vid-behov-rummet! Eller?" Hon vände sig mot Adeleine för en åsikt.

Adeleine vände sig mot Rachel med en suck. Vid-behov-rummet.. Det var en bra idé. Men det var något i hennes inre som påminde henne om att det var omöjligt, att de var tvungna att hitta på något annat...

"Nja", sa hon plötsligt, som om någon hade tänt en glödlampa i hennes huvud. "Kriget 1998, vid-behov-rummet förstördes väl? Det finns ju kvar, men det har aldrig varit sig likt.. Eller är jag helt ute och cyklar? Rätta mig om jag har fel", bad Adeleine och hon såg ut över havet av elever igen.
"Vi skuullee tekniskt sätt kunna gömma dem i hemligheternas kammare, det hade varit våran hemlighet så att säga. Men eftersom jag antar att ingen av oss kan prata parseltongue, så antar jag att det är omöjligt", skämtade hon.

"Jo, du har rätt", muttrade Rachel. "Men du... Hemligheternas kammare var ju en bra idé... " Hon vände sig ot folkmassan. "Eh, hörni? Är det någon här som kan prata Parseltongue?" Frågan kändes urlöjlig, men det var värt att fråga.