Minnen från förr (PRS)

Tasha åt betänksamt upp soppan sked för sked. Det var krävande att äta, varför visste hon inte men helst ville hon bara skjuta ifrån tallriken och inte äta mer. Men hon var väl medveten att hon var tvungen och då Sally fyllde på Zacharys tallrik hade hon inte ens kommit halvvägs.
"Jag hade väl inte väntat mig något. Men jag gissade att det skulle påverka dig. Jag hoppas bara att du blir bättre och säg till om det är något mer du behöver." sa Tasha och log snett. hon ville att han skulle må bra. Själv ville hon kunna sova utan problem, men det var en annan historia.
"Jag hörde dig skrika tror jag, men sedan vet jag inte. Mycket kan ha blandats upp med mina egna drömmar och jag vet inte om jag lät." sa hon och tog försiktigt hans hand.
"Men jag förstår att det inte är en smärtfri process." hon log ömt innan hon släppte hans hand.
"Är du trött? Behöver du sova? Jag tänkte hjälpa Sally städa och så, men du kan ta min madrass."

"Det kommer aldrig att bli bättre", sade Zachary enkelt och ryckte lite på axlarna. "Men jag antar att jag på något sätt redan har accepterat det."
Sally verkade vara klar med honom, även om han inte suttit speciellt stilla, då hon kom och fyllde på hans tomma soppskål. Han nickade mot henne, fortfarande för skeptisk mot husalfer för att våga tala med henne. Uppenbarligen hade just den aspekten av hans barndom haft en ganska stor effekt på honom.
"Trevligt eller hur?" frågade han och drog på munnen för att sedan titta på henne fundersamt. "Vad drömmer du om egentligen?"
Själv drömde han nästan aldrig mardrömmar, och när han gjorde det var de obetydliga och dumma - ungefär i linje med att han tappade alla sina tänder men att de hela tiden växte tillbaks.
Han lutade sig bakåt i stolen efter sin andra skål med soppa och rapade ljudligt, utan att tänka sig för.
"Om jag går och lägger mig nu kommer jag vända på dygnet, däremot har jag ingen som helst lust att städa..."
Utanför fönstret började solskenet långsamt sprida sitt sken vilket betydde, förhoppningsvis, att det skulle bli en fin dag.
"Kan vi inte gå ut?"

"Kanske inte. Men kan jag hjälpa dig före och efter eller vad du vill för att det ska bli lättare. Så kan jag det." log hon snett, hon hade talat om trolldrycker med. Men nu hade de hela huset att laga och städa, allt kändes övermäktigt att hon inte visste vad hon skulle orka med eller ens tänka på.
"Mardrömmar om min far för det mesta. Men även mycket som hände där jag bodde, folk som dödade varandra, fulla människor och sådant. Sådant som var vardag för mig som liten men som skrämde ihjäl mig." svarade hon tyst, det var det hon mindes i alla fall. Sedan var det säkert mycket hon inte mindes, mycket som hon valt att förtränga.
Tyst följde hon Sally med blicken, glad för vad den lilla alfen åstadkom även om inte Zachary verkade dela hennes åsikt. Hon skulle inte skynda på något eller säga något. Det var kanske något som skulle gå av sig själv, han var i alla fall inte elak mot alfen vilket många var.
Då han frågade om de kunde gå ut såg hon frågande på Sally.
"Visst miss Sally klarar det." sa alfen vid den tysta frågan.
"Arbeta inte ihjäl dig bara, vi är tacksamma för allt du gör." svarade Tasha henne vänligt och la ifrån sig skeden i tallriken. Hon hade nästan fått i sig allt och hon kunde verkligen inte tvinga i sig mera.
"Vi kan gå ut, se på omgivningarna. Egentligen borde vi handla med, om det finns någon affär med magiska produkter." hon reste på sig och gick till hallen för att klä på sig. Hon kände att en promenad kanske skulle vara stärkande, men hon visste ärligt inte hur mycket hon orkade, hur långt hon hade kvar till kraschen hon talat om. Då hon bara föll samman för att hon inte sovit tillräckligt på flera nätter, inte ätit och allmänt missköt sig även om nu stressen inom henne hade lagt sig en aning.

Zachary trummade löst med fingrarna på det lilla runda bordet. Vad var det hon försökte intala sig själv egentligen? Varför kunde hon inte släppa det enkla faktumet att ha var långt bortom all räddning och egentligen ville skrumpna bort under en sten någonstans. Inte bokstavligen, men nära på ibland.
"Du hör ju själv hur det låter, ingen kan hjälpa mig", sade han, men log mot henne. "Men det gör ingenting", försäkrade han henne sedan. "Det räcker got och väl att du bryr dig."
Han kunde inte att undgå att fundera på vad det var som rörde sig inuti hennes huvud. Hon såg så bräcklig ut att han undrade om hon sovit någonting under de senaste månaderna. Tvingades hon återuppleva sin barndom varje natt? Att dömas till det ödet var ju nästan värre än det ödet han själv dömts till. Med undantaget att hennes tänder inte blev till sylvassa rakblad varje fullmåne.
"Hur ofta drömmer du egentligen mardrömmar", frågade han försiktigt medan han reste sig upp och sköt tillbaka stolen.
"Jag tror i alla fall att det är bättre att du går ut än att städa med tanke på hur du ser ut..."
Var det han precis yttrat något dumt? Att döma av hans "otaktiskhet" så anade han svaret på den frågan. Därför, , med lätt uppspärrade ögon, tittade han hastigt på henne för att sedan titta ner på sina skor.
"Missuppfatta det inte, du ser bara väldigt, vad ska man säga? Ömtålig ut", sade han så snabbt att han lyckades snubbla över sina egna ord.

"I framtiden kanske. De kommer på många nya uppfinningar och saker hela tiden. Sedan ska vi fixa källaren så det blir drägligt att vara där nere." hon log snett, visst gissade hon att det räckte mycket att någon brydde sig. Men hon önskade att hon kunde hjälpa mer, göra något för honom.
"Varje natt, eller ja varje gång jag sover." svarade hon då hon sällan sov varje natt.
"Dock är det mer eller mindre, vissa gånger är det mycket och andra inte så mycket. Men jag sover aldrig en hel natt ostört." hon visste inte egentligen hur hon skulle säga det. Att hon ens talade om det för någon var konstigt. Att hon talade med honom som var hennes bittra fiende från skolan var än mer konstigt.
Hon satt på knä och knöt sina kängor då han yttrade om hennes utdeende. Hon log snett mot honom, hade lärt sig att förstå vad han menade. Men det var fint att han ändrade sig försökte göra det bättre, något som han i skolan aldrig skulle tänka sig att göra.
"Jo, du har väl rätt." svarar hon och ställer sig upp. Hon slänger på sig kappan innan de börjar gå ut.
"Jag gissar att jag kanske är ömtålig? Jag vet inte, ibland känns det som ett under att jag står på fötterna. Men du ska veta att snart kommer säkert kraschen eller vad jag ska kalla den. Då kroppen bara faller samman och ger upp för att den behöver sömn och vila." hon såg ner på sina kängor då hon gick längst gången genom trädgården.

"På tal om den där källaren..."
Zachary tysnade och bet sig i läppen.
"Den är nog bara mos vid det här laget. I alla fall möblerna som stod där nere. Och väggarna har blivit omdekorerade. Så med andra ord tror jag aldrig att det kommer bli drägligt att vara där nere."
Det hon talade om för honom sedan fick honom att känna sig olustig. Även om det fanns många fel och brister på Zachary Ciccone var sömnlöshet och mardrömmar ingenting han plågades av, och aldrig hade plågats av, vilket var väldigt udda med tanke på allt han genomgått i sitt liv.
Hastigt drog han på sig sin ytterkappa och skyndade efter henne, rädd att hon skulle falla samman när som helst av den utmattningen hon talade om.
"Jag tror faktiskt att jag oroar mig för dig",erkände han dämpat och kisade mot det skarpa solljuset.
Sedan placerade han knipslugt sin arm omkring hennes midja, för att stödja henne, precis som han gjort några gånger under gårdagen.
"Få inte för dig någonting", varnade han och flinade. "Det är bara det att jag inte har någon lust att behöva se på när du slår i huvudet igen."
Det började bli väldigt avlägset för honom att de någonsin avskytt varandra, att de någonsin förhäxat varandra så fort de blivit givna chansen. Han ville inte erkänna det men han kunde förneka att han tyckte om henne längre. På vilket sätt visste han helt ärligt inte riktigt.

"Vi får ta och städa där, få bort allt bråte. Det ska i alla fall lukta gott då du är där nere och inget du kan göra dig illa på." hon log snett, ville bara att det skulle bli så bra det kunde bli för honom.
Då han la armen om hennes midja visste hon inte om hon skulle himla med ögonen eller bara le tacksamt mot honom. Hon kände att han oroade sig alltför mycket, hon skulle inte falla samman här och nu. Men det var samtidigt fint att han brydde sig så mycket.
"Jag kommer inte falla ihop här och nu." svarade hon honom, men det var fint av honom ändå så hon gjorde ingen stor grej av det även om hon tyckte att det var lite överdrivet av honom.
"Jag får inte för mig något alls även om det är väldigt gulligt av dig att du oroar dig så." skrattade hon till och de passerar grindarna över ägorna som hon nu såg som deras.
"Ska vi gå i skogen? Eller följa landsvägen?" frågar hon.

"Du får nog kedja fast mig vid väggen om du ska förhindra att jag skadar mig själv", sade Zachary och tittade in mot träden som kantade tomtens gränser.
Skogen hade väl alltid varit något av en slags fristad för honom under hela hans liv. Den var nog fortfarande det. Lukterna var friska och naturliga, luften ren och uppfriskande. Fanns det verkligen någon där ute i världen som inte gillade det gröna havet av träd? Om det fanns det, så betvivlade han det starkt.
"Jag ville bara förtydliga det", sade han gäcksamt och blinkade mot henne.
"Och vi ska definitivt gå i skogen, vägar är så traditionella och onaturliga", fortsatte han.
De vek in på en liten stig som ledde rakt ut bland träden. Träden som omgav dem måste ha varit uråldriga då de sträckte sig ovanligt högt över deras huvuden. Området måste ha legat väldigt avlägset. Ingen av dem hade väl inte ens någon aning om var de egentligen befann sig.
Efter att de vandrat på den lilla stigen ett tag upplöstes den till ett stort område av grön mossa och några stenbumlingar. Solljuset nådde inte lika bra till den här delen av skogen verkade det som.
"Vad tycker du om mig", frågade han plötsligt och sneglade på henne. "Jag är nyfiken."

"Kanske, men jag kan förhinndra att det blir värre." svarade hon. Nog förstod hon med att han skulle göra illa sig och kanske det var värre då det inte fanns saker i rummet? Hur det än var skulle han alltid försöka ta sig ut till henne för hon var levande.
De fortsatte in i skogen, Tasha gillade det, älskade lugnet som fanns där. Här i skogen verkade ingen varit på flera år, årtionden? Århundraden? Med tanke på hur öde herrgården låg tvivlade hon på att många tog sig såhär långt in.
"Så vackert här är, här kan det nästan bo älvor." log hon mjukt och såg sig om på stället innan hon satte sig ner på en sten för att vila. Det tog mer av hennes krafter än vad hon ville erkänna. Hon var fortfarande av det att hon ville visa sig okrossbar, även om hon inte var det.
"Vad jag tycker om dig?" frågade hon och sneglade upp på honom där han stod.
"Konstigt egentligen med tanke på hur du mötte mig där på krogen eller hur vi var mot varandra på Hogwarts. Men jag gillar dig faktiskt, mer än jag skulle tro om jag frågat mig själv från skolan." sa hon ärligt. Mer än vänskap? Hon visste inte, hon hade trots allt svårt att lita på män. Men vänskap var gott nog och hon kände att hon kunde lita på honom, faktiskt så kunde hon det.
"Det känns som om jag kan lita på dig, ha förtroende och det är ovanligt." hon såg på honom igen.
"Du själv då? Vad tycker du om mig?" frågade hon.

"Du är väldigt självsäker", påpekade Zachary och vände upp ansiktet mot det gröna havet ovanför deras huvuden. "Jag kan inte bestämma mig för om det är en fasad eller om du verkligen är så styv i kroken."
Han skrattade och blundade mot det gröna solljuset. Även om det inte riktigt nådde fram var det fortfarande tillräckligt starkt för att genomborra granarna och tallarnas täthet. Det kändes varmt mot ansiktet, tröstande. Inte för att han var speciellt bedrövad längre men han var fortfarande mörbultad och sinnena gick på högspänn sedan natten. En del instinkter, eller vad man nu skulle kalla dem, kunde hålla i sig i flera dagar. Individen var med andra ord fortfarande aningen påverkad. Men det var ingenting han lade några vidare tankar på. Helst av allt ville han glömma gårdagens natt och förtrycka sig själv.
"Det känns ju bentröstande i alla fall, att du inte lade benen på ryggen och stack igår kväll. Du måste verkligen lita på mig med tanke på att du sov uppe i vardagsrummet helt avslagen. Jag hade kunnat döda dig och du hade inte ens hunnit reagera."
Han öppnade ögonen och skrattade rått. Ljudet var rossligt, kallt, inte det minsta likt det han åstadkommit innan. Hennes val var dumma, rentutav livfarliga för henne själv och han kunde inte undgå att beskylla henne för det.
"Hade du frågat mig för en vecka sedan hade jag nog sagt att du var en komplett idiot. Men när du frågar mig nu skulle jag nog säga..."
En liten paus slank in mellan fortsättningen och en sval vind fick det att rassla i träden.
"...jag skulle nog säga att du är en komplett idiot. Men jag tycker om dig", försäkrade han sedan hastigt och stoppade ner händerna i fickorna på sin kappa.
"Du är allt jag aldrig trodde att du var, på ett sätt."