[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

"Ur vägen, sweetheart", sade jag och gav tjejen i page ett honugslent leende. Mina ögon var dock kalla och jag hoppades jag fick till en såndär varnande glans, samma som dök upp i Nemas ögon då och då. "Så slipper du bli av med huvudet."
Tjejens svarta korpögon blixtrade mot mig (aye! tänkte jag, blixtar är min grej!) och hon gick inte åt sidan.
Som tur var behövde jag inte hugga av hennes huvud, för Luke grep in.
Han tyckte tydligen att det var väldigt pinsam att bli påhoppad av en blond, tolvårig tjej.
"Yana", morrade han. "Jag klarar mig själv."
"Aw, hjärtat", sade jag och log sorgset mot Skywalker. "Jag förstår hur det känns att bli övermannad av en tolvåring. Eller, det gör jag inte. Men du, sanningen är att vi är mycket bättre än dig. Jag fattar att det svider, men det är sant."
Jag var rädd att Lukes öron hade börjat brinna för att de var så röda.
Jag hoppades att jag skadat hans stolthet otroligt mycket och att det gjorde ont.
Tjejen med svart page hade motvilligt flyttat på sig, men hon studerade oss vaksamt, som om hon när som helst skulle kunna hoppa fram mellan Luke-Puke och mig.
Jag gav henne ett kallt leende innan jag mötte Lukes blick igen.
Nu log jag inte.
"Du vill ha krig?" morrade jag. "Du ska få krig."

Kunde inte låta bli att ha med lite Sana nu xD♥
Hazz svärd vv

Hårnål:
Helt vanlig hehe

Jag betraktade honom medans han gjorde sig beredd på att hoppa på Hazel. Axeln jag hade skurit en reva i blödde inte längre, vilket fick mig att vilja göra om det tills det flödade blod.
Och annars önskade jag väl att mina knop-kunskaper hade räckt för att binda fast en mordlängtande snubbe. Så kom jag på att Luke hade haft ett bälte runt midjan. Ett vi inte hade kollat. Damn it. Han hade använt en dolk.
Well, idiotiskt att tänka på det just nu, med tanke på att jag inte kunde ha hjälpt det som hänt just nu. Nu var mitt största hopp, det att jag hade hittat ett svärd. Och Hazel hade sitt.
Om jag inte hittat mitt egna innan vi gav oss av skulle jag väl inte direkt vara glad... Men jag tänkte inte slösa tid på det. Inte nu.
Halvgudarna jag hoppats skulle dra sig tillbaks och bara observera striden hade höjt vapen och ställde sig i en cirkel runt mig, Hazz och Luke. Men jag antog att det var för att inte två vissa personer skulle springa iväg.
Killen jag snott svärdet från kom morrande närmare.
''Woho. Ditt svärd är skitsegt sötnos'' morrade jag flinande ''Jag föredrar mitt egna. Du vet, det där kavallerisvärdet? Vi kan byta om du vill.''
Bara för att jag hade lite kul betydde det inte att jag inte menade det. Men...liksom never mind.

Haha Nemas Svärd!! vv

I ögonvrån såg jag att Nema utbytte några ord med ett halvblod jag inte lagt märke till förut, men allvarligt?
Jag hade värre problem.
Som, att typ en snubbe som badat i Styx och bara kunde skadas via en punkt tänkte hoppa på mig.
Med ett tveeggat svärd som sög ut ens själ.
Och så hade vi ju dolkarna.
Nemas problemas, kanske du tänker.
Men tro mig, det här var illa.
Typ, jag-kommer-dö-snart-illa.
Eller jag-håller-i-mig-i-en-klippa-och-har-svettiga-handflator-illa.
Eller... ja, du fattar nog.
Om inte?
Då får vi kontakta Will Solace.
Precis nu, alltså precis i den här sekunden, kastade sig Luke mot mig.

Tvärt vände jag mig om. Och då slog det mig att jag vänt ryggen åt fienden. Luke hade slängt sig över Hazz, med svärdet i ett stadigt grepp.
För en sekund fick hon en skräckslagen min. Andra hårdnade den. Antagligen var tanken att hon skulle flyttat sig innan han han nudda henne. Men hon han inte långt.
Ett varnande tjut-som jag inte direkt var stolt över- for ur min strupe.
Hans tveeggade svärd hade skurit ett jack över Hazels högra kind. Det skulle han få sota för. Och för allt annat.
Hazel flämtade till av smärta. Blodet rann i kolumner nedför Hennes kind men med sin smutsiga arm torkade hon bort blodet. Ögonen var våta av tårar men ingen föll.
''Castellan!'' Morrade jag och staplade fram mot honom. ''Käften. Säg inget knyst.''
Wow Nema! Han var knäpptyst. Ändå skulle han fortfarande hålla käft.
Killen bakom mig tog ett tag om min axel, redo på att dra mig bak. Dessutom gjorde han det. ''Släpp då''
Utan att vänta på att killen följde mina order sparkade jag bak mot honom, i hopp om att han skulle släppa. Det gjorde han inte.
Castellan nickade svagt mot honom. Liksom 'Fortsätt'.
''Vi utmanar dig Castellan! Beordra din hund att släppa mig''

Jag skulle inte gråta.
Inte gråta inför Luke.
Han skulle inte tro att jag var svag hur ont det än gjorde.
Jag bet mig i kinden för att hålla in tårarna och en smak av järn fyllde min mun.
Definitivt bättre än tanken på att Luke kanske drog ut min stackars själ och det bedövade smärtan därifrån ett tag.
Jag såg nog ut som om jag nyss somnat och inte duschat på en månad, men det sket jag i.
För vilken vettig människa bryr sig om sitt utseende när h*n är i en livshotande situation?
Afrodite, kanske.
Men man ska inte döma hunden efter håret.
Jag spände kroppen för att utföra en spark mot Luke; Nema skulle inte tro att hon hade en värdelös kompis. Vi skulle ut från skeppet.
När Luke vände sig om för att signalera mot halvblodet Nema stred mot kände jag efter att jag hade allt.
Svärd; check.
...
det var allt.
Svärdet hade jag fortfarande kvar, men dessa losers som joinat The Dark Side blockerade alla utgångar.
Och, jag fick (som vanligt) en dum idé.
Flyga.
Det var fullständigt omöjligt, men that's what we go for, right?

You know, när man är riktigt arg, och någon lägger en lugnande hand på ens axel, så vill man bara nocka till personen? Oavsätt vad H*n gjort.
Liknande situation. fast jag var bokstavligt talat fångad i ett grepp. Jupp. Hatade det.
Sen så, inte förvånande, började ens kompis att flyga. 'Wow Hazz!' kunde man tänka. Tro mig, det gjorde jag allt. Men jag ville inte heller att hon skulle bli styckad i luften. Vore inte direkt så lönsamt för Himmelfejset att få reda på att hans dotter dött i sitt eget teritorium.
Och...Hon var min vän.
Det gav mig iallafall hopp. Jag fick inte kontakt med havet på samma sätt nu. Det var faktiskt svårt.
Men att Hazel hade en fördel gjorde mig lycklig. Och jag fick påminna mig själv om att sluta vara så jäklig mot henne. Eller, iallafall minska på det.
Jupp. Så får det bli. Om vi kom härifrån.
Skywalker såg inte vad Hazel höll på med; hon svävade otroligt kontrollerat tre decimeter ovanför golvet. Beredd att hugga.

För andra gången idag var jag glad över att Zeus var min farsa.
Det var något allvarligt fel på mig, men jag orkade inte grubbla över det - liksom, det fanns ju större problem.
Tre decimeter över golvet och Luke-Puke anade fortfarande ingenting. Han hade fortfarande ryggen vänd mot mig och jag höll tummarna för att de andra halvgudarna inte skulle vända sig mot mig, att de skulle tro att jag fortfarande satt med ryggen mot väggen.
Jag kontrollerade att alla vänt sig mot Lukey och Nema innan jag vågade sväva en decimeter till.
Till min stora "tur", vände sig Aaron om precis då.
Vi fick ögonkontakt och jag höll tårna (mina tummar var upptagna, remember?) för att han skulle kolla bort.
Men såklart, lade han huvudet på sned och betraktade mig. Jag spände blicken i honom och en elstöt skickades mellan oss.
"Aj", kved Aaron. Fler halvgudar, inklusive Luke, vände sig mot honom, sedan mot mig.
Och jag skrek. En stor blixt som sköt genom rummet satte ord på min ilska och det luktade bränt hår. Någon trämöbel fattade eld och halvblodet som hållit fast i Nema började hjälpa till att släcka bränderna. Nema sprang fram till mig, med världens största fånleende.
"Vi sticker", sa jag.

''Ja tack'' flinade jag och pendlade mellan halvbloden som stod i vägen för att släcka branden. Ingen verkade lägga märke till oss. Inte vad jag visste.
''Hey'' jag vände mig om mot Hazel med ett frågande yttryck.
''Du kan flyga'' mumlade jag desperat och hon rodnade ilsket.
Väl utanför rummet pustade jag ut. Kylan slog mig i ansiktet och frisk luft fyllde mina lungor.
Inga fiender syntes till. Bra, då slapp jag använda det knäppa svärdet.
''Måste till cellerna'' mumlade jag och innan jag han gå någonstans stoppade Hazz mig med handen som inte var upptaget att hålla i det långa svärdet.
''Är du galen?'' Fräste hon.
''Ja. Jag kommer strax'' Svarade jag och tittade mig över axeln för att informeras om någon a på väg. ''gör inget dumt.''
Så gjorde jag något dumt. Hatade mina moment. Och det älskade jag.
Jag undvek att göra något högre ljud, så jag smög mig nedför trappan till cellerna. Först hittade jag inte vad jag sökte. Sedan såg jag.
Lättnad över att jag hittat det drog jag upp mitt kavallerisvärd som stod lutad mot ett par tunnor. jag vägde det i handen och log.
Så kom jag på Hazel igen. Och påminde mig om att snabba på.
Nästan lika tyst smög jag återigen uppför trapporna.

Jag har aldrig varit på helspänn på samma sätt som nu.
Nervöst lät jag svärdet pendla mellan höger och vänster hand och trampade oroligt på stället, beredd att attackera eller fly närsomhelst.
Ingen kom och jag ville gråta av lättnad när Nemas rödhåriga kalufs dök upp i trappan, men det gjorde jag inte.
Och förresten - sen när hade jag börjat bry mig om en person så mycket?
Jag skakade på huvudet för att få bort tankarna och log tappert mot Nema.
"Kom då", viskade hen och nickade mot livbåtarna.
[A/N] Var nära på att skriva ubåtar c: tought you wanted to know x) [End of A/N]
Jag bet mig i underläppen och sprang, så tyst jag kunde, efter Nema.
Jag skymtade sådana där stora livbåtar som fanns på lyxkryssningsfartyg.
Det här var ju värsta lyxkryssaren - om man bortsåg från den skrikande Andromeda, monstren (Luke och förrädarna räknas som en av dem) och Kronos mysiga sarkofag.
Tillsammans hjälptes vi åt att lossa på livbåtens knopar och den föll i vattnet.
Jahapp, lyckat.
Jag antog att det inte skulle gå till så och det gjorde inte Nema heller, så hen drog på munnen.
"Orkar du flyga ner oss Hazz?" frågade hen.

Hon tittade tvekande på mig men nickade kort. Jag pustade lättat ut-vilket kändes bättre en jag väntat- och rodnade funderande. Om hon skulle få ned oss till båten skulle vi behöva typ hålla i hand eller något. Men varför rodnade jag? Bara rodnaden var pinsam...
Men ändå? Why liksom.
''Ta min hand då'' muttrade hon efter en stund och smått irriterat tog jag tag i dem. Händerna var smått kalla och blodet klibbade sig fast som honung på mina.
En knut bildades sakta i magen och mina fötter lyfte sakta marken.
''Hazel'' mumlade jag panikslaget. Rädslan som hade knutit rot i mig lossade och ett flöde av adrenalin for igenom mig.