~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Parvati red vilset och panikslaget runt bland stridande soldater och Mongraler och lik från båda sidor på marken. Hon var fast besluten att hitta Arya och sin bror och hon måste göra det snabbt. Om inte soldaterna var medvetna om sjukdomen Mongralerna spred kunde de inte heller akta sig för den och många fler än nödvändigt skulle dö på fältet. Om Parvati lyckades varna Arya skulle hennes väninna medvetet kunna akta sig för att röra vid något av monsterna och varna Söders kung. Men just nu kunde Parvati inte se ett ända bekant ansikte i kaoset. Röken från de brinnande eldarna som låg utspridda här och var nästan fräte i näsan och gjorde att man inte kunde se längre än tio meter framför sig. Parvati försökte skrika sin vän och sin brors namn men endast ansträngda hostningar kom ur hennes mun.
En förruttnad hand tog plötsligt tag om Parvatis hals och drog våldsamt ner henne från hästryggen. Parvati tjöt av panik och hostade något fruktansvärt. Mongralen släpade henne i håret en bit innan han höjde sitt vapen för att hugga av hennes strupe. Parvati blundade och bad till Gudarna om ett mirakel då gräppet om hennes hår lossnade och Mongralen föll död ner vid sidan av henne.
Snabbt och förskräckt hoppade Parvati upp på fötterna och stirrade först en kort sekund på sin döda förövare och sedan upp på sin räddare.
"Parvati!?" Ravis röst lät trots ilskan som en gudavälsignelse, "Vad i hela fridens namn för du här!? Du kommer att bli dödad!"
Parvati grät av lättnad att se sin bror oskadd och vid liv. Hon omfamnade honom hårt innan hon mindes vad hon gjorde i striden.
"Ravi! Vi måste hitta Arya, Mongralerna sprider en dödlig sjukdom och-" hon avbröt sig själv, "Jag förklarar senare, var är Arya?"
Ravi såg något förbryllad ut men pekade åt den korta svarthåriga kvinnan som precis huggt ner en fiende och var påväg att ta sig ann nästa.
"Arya!" skrek Parvati och rusade med sin bror i hälarna mot väninnan, "Arya! Mongralerna sprider-"
"PARVATI!? Vad gör du här!? Vad har du på dig!? Vad-"
"Jag har inte tid att förklara! Arya, lyssna, Mongralerna sprider en dödlig sjukdom vid allt de rör! Om man smittas av den med andra ytliga skador kan man inte hela sig själv!"
Arya spärrade upp ögonen i panik och satte båda häderna till munnen. Erik! Erik måste drabbats av sjukdomen!
"Arya vi måste varna kungen-"
Utan förvarning hade Arya kastat sig upp på Daya och redan börjat styra henne mot Letoyanernas läger när hon ropade över axeln till tvillingarna;
"Varna morbror! Jag måste rädda Erik!"

Arya red i full gallopp genom hela slagfältet. Hon pressade Daya till yttersta gränsen och riktigt låg ner på hästens rygg. Hon hade ingen som helst plan eller minsta tanke på vad hon skulle göra när hon väl kom in i Letoyan lägret eller på hur hon skulle hitta Erik bland alla blondiner. Det ända hon hade i huvudet var Erik. Hans ansikte, de vackra ögonen och varma leendet. Minnet av hur han hållt henne i sin famn kom tillbaka och fick Arya att känna stressen att rädda prinsen ännu mer.
Det kvittar om jag har blivit förhäxad! Jag måste rädda Erik! tänkte hon samtidigt som hon red förbi första tältet i Letoyanernas läger.
Nu började verkligheten komma emot henne igen. Hon höll samma blixtsnabba fart en bra bit in i lägret, mellan tält och människor men kunde så klart inte veta vart Erik befann sig. Hon bromsade in framför en Letoyansk ung man och sträckte på ryggen för att se stolt ut när hon talade till honom.
"Du där, var finns era sjukstält någonstans i detta lägret?"

När Arya fick se Eriks far blev hon, trotts hans ton mot henne, faktiskt glad att se honom.
Där kungen är borde också den skadade prinsen vara, tänkte hon och hoppade utan ett ord ner från Daya igen. Hon gick utan att tveka rakt fram till den Nordiska kungen och stannade upp två meter ifrån honom.
"Jag är här för att rädda din son, jag antar att han befinner sig i tältet du just gick ut ifrån, så skulle ni kunna vara vänlig och släppa in mig?"
Arya såg bestämt upp i ögonen på kungen med en blick som talade om att det även var bäst för kungen själv att flytta på sig. Hon vägrade vika undan blicken.

Arya stirrade när kungen slog till Freja. Hon kämpade mot instingten att ryta åt honom som hon skulle gjort om det varit hennes morbror. Men detta var inte hennes morbror och gjorde hon denna mannen på ännu sämre humör, skulle det antagligen betyda slutet för Erik och det var något hon inte kunde riskera. Men när kungen yttrade ordet "oäkting" till kvinnan på marken sprakade ilskan upp på riktigt i Arya. Hon kände kanske inte Eriks vännina men hon kände till livet som oäkting. Att ständigt påminnas om att man inte hade någon tillhörighet, inga föräldrar och ingen värdefull bakgrund. Ökennamnet "oäkting" var något av det värsta Arya någonsin blivit kallad, och hon avskydde alla som någonsin uttalat det så förolämpande ordet.
Garudiskan stirrade upp på kungen igen med tänderna hårt sammanbitna och en dödande blick.
"Släpp in mig, eller låt din son dö"

Så fort kungen nickade tog Arya ett hastigt steg åt sidan och kastade sig in i tältet. Det tog inte lång tid att hitta Erik då han låg på den säng som var mest omgiven av människor. Garudiskan tvekade inte en sekund med att knuffa undan Letoyanerna som förgäves gjorde egna försök att hela prinsen med Den Blå Magin. Arya satte sig på knä vid Eriks sida och strök försiktigt bort en hårslinga ur hans bleka ansikte. Trotts att han var medvetslös kunde hon se hans lidande och darrade av oro.
Vad händer om jag faktiskt inte kan rädda honom? Hon skakade av sig tanken lika snabbt som den kommit. Hon fick inte tvivla om det skulle gå.
Arya tog ett djupt andetag och började.
Hon slöt ögonen och fokuserade sina krafter allt vad hon kunde på Erik. Hennes små händer höll hon alldeles stilla ett par centimeter ovanför sin patients kropp. Andetagen var djupa och nästan rythmiska och hjärtslagen stämde snart in i samma takt. Efter en liten stund började en grön, lysande dis långsamt flöda ut från Arya. Den började ringla sig som en orm från hennes hjärta och vidare ut till fingertopparna där den långsamt föll ner, som blad faller från ett träd, på Eriks kropp. Allt eftersom fler "blad" föll på prinsen började också sjukdomens svarta fläckar långsamt att försvinna. Även om det tog lång tid och var en enorm kraftansträngning för Arya försvann tillsist sjukdomen ur Eriks kropp. Arya öppnade försiktigt ögonen för att se om hon lyckats men klarade inte av att hålla dem uppe längre än några sekunder innan de rullade bakåt i huvudet igen och hon föll avsvimmad ihop på tältets golv.