Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara la pengarna i fickan och la sig på rygg för att vila lite efter maten. Hon skulle bada sedan och kanske sova? Hon gäspade till. Hon var trött och hon hoppades att de kunde vänta med sitt uppdrag till morgondagen, tills hon fått nya fina kläder.
Vid hans fråga rycker hon till, hon satt i egna tankar stirrande in i brasan.
"I ett takras när jag var femton. De jobbade med att bygga hus. Säkerheten för arbetarna brydde sig inte ledarna i och så rasade ett tak över dem och ett femtiotal andra." svarade hon tyst utan att möta hans blick stirrandes in i elden.
"Jag och min syster var i skolan den dagen. Då vi kom hem hade vi kastas ut från vår lägenhet ut på gatan och mor och fars kroppar var redan uppbrända med alla andras." hon tystnade. Det var sedan den dagen de slutat i skolan. Många fler barn hade mist sina föräldrar och de fick under en tid bo i skolan.

"Jag beklagar", sade Claurus utan känsla, men han menade det. Hennes föräldrar tycktes ha älskat henne, hon hade säkert många fina minnen av dem.
"Mina föräldrar är också döda. Eller min mor iallafall, jag vet inte om min far lever", sade han. Han hade inga minnen av sin far, men han visste att hans mor hatat honom lika mycket som hon hatade Claurus. Om hans far levde hade han ändå inget behov av att träffa honom. Han hade lämnat Claurus hos en kvinna som inte älskade honom. Claurus kände sig sviken och bortkastad. Den enda anledningen till att han skulle vilja träffa fadern skulle vara för att döda honom själv.

"Mmm" blev Sidaras svar långsamt då hon inte visste om han menade det. Ibland undrade hon om han ens var kapabel till sådana känslor. Kanske han bara sa så för att göra henne nöjd? Syftet kunde vara gott även om han kunde bete sig avigt åt ibland.
Hon trodde inte han skulle säga något om sin barndom därför hade hon inte frågat för att slippa ett snäsigt svar. Dock så gjorde han det och hon lyssnade. Försiktigt tog hon hans hand som stöd, tröst eller något. Han verkade inte precis haft det lätt i livet, hon hade ändå haft en kärleksfull familj trots att den ryckts ifrån henne.
"Jag vill inte vara okänslig, men din mor var en människa eller hur? Du är till hälften demon, är din far det? frågade hon, hon hade inte koll på det.

Claurus stirrade förvånat på Sidara. Dels för att hon tagit hans hand och dels på grund av hennes kommentar.
Det fanns egentligen inga fysiska eller kraftrelaterade skillnader mellan halvdemoner och demoner, så ingen hade någonsin misstänkt honom för att vara hälften människa. Hur kunde Sidara se igenom honom? Kanske var det för att han hade några mänskliga svagheter...
"Min mor var en människa, men i mina ögon var hon inte mycket bättre än en demon", sade han med hat i rösten. Han varken förnekade eller bekräftade att hans pappa var en demon.
"Jag är glad att hon är död."

"Beklagar för det, sådant borde aldrig något barn få uppleva." sa hon mjukt och fortsätter
"Vem har sagt att demoner är så dåliga?" hon vänder sig om så hon kommer framför honom.
"Du är ett bra exempel på det." log hon och sakta böjde hon sig fram förde sin hand mot hans kind och smekte den lätt.
"Vet du vad? Jag skulle vilja krama dig ibland. En kram kan hela." hon log och ställde sig upp.
"Men det vill nog inte du." sa hon och gick till badrummet.

"Hm", svarade Claurus bara och snörpte på munnen. Han sade inte att det var han som dödat modern, han var rädd att det skulle skrämma Sidara.
Han ryckte till och drog sig tillbaka när hon rörde vid hans kind. Han hade inte varit beredd på det och pratet om en kram gjorde honom obekväm, så han reste sig upp så snart Sidara gjorde det. Han harklade sig och pekade på sängen över axeln.
"Jag sätter mig där...", sade han utan att egentligen behöva det och damp ner på sängkanten med ett lätt nollat uttryck. När Sidara gått in i badrummet gled han ner på rygg och skakade misstroget på huvudet. Han höll på att bli för fäst till henne. Om de inte kom till den påstådda magikern i tid skulle hon dö och hans mardrömmar skulle besannas.

Sidara går in i badrummet och gör något hon drömt om länge, göra sig ren. Hon skrubbade av sig lagren av smuts tills hennes kropp var skinande ren och luktade underbart. Kläderna hennes låg i en hög och hon ville inte ens se åt dem. Hon torkade sig och borstade det fuktiga håret. I ett skåp fann hon en kvarglömd ren stor t-shirt som säkert tillhört någon stor man, eller storvuxen varelse. Egentlige brydde hon sig inte, den var ren och hon kunde sova i den, det var det som var det viktiga.
Innan hon kom ut studerade hon sin spegelbild, hon hade magrat och hon var sjukligt blek. Hon visste vem hon påminde om, systern. Att hon ens orkade stå på benen och gå visste hon inte. Kanske var det Claurus förtjänst och hoppet om magiker? Diverse ärr och skador från arenan störde henne inte alls lika mycket som det faktum hur mager hon var.
Tillslut kom hon ut i rummet och såg på Claurus.
"Det där var det bästa jag har varit med om på länge." log hon med glittrande ögon mot honom.
"Kanske du vill rengöra dig med?" frågade hon och satte sig på sängkanten.

Claurus lyfte på armen och sniffade. Han hade aldrig tänkt på att rengöra sig själv, men för Sidaras skull kanske det vore bäst att göra det.
"Visst, jag borde nog tvätta mig...", mumlade han och försvann in i det uppvärmda badrummet. Ångorna från Sidaras bad hade gjort rummet fuktigt och varmt. Han försäkrade sig om att dörren var låst innan han lät yukatan glida av honom. Den hamnade i en hög på golvet tillsammans med sandalerna och underkläderna. Claurus stod stilla i mitten av rummet ett tag och stirrade på sina fötter medan vattnet fyllde upp karet. Tånaglarna var lika vassa och långväxta som hans fingernaglar. Han stängde av kranen och sjönk ner i det heta vattnet. Han slöt ögonen och tänkte på den senaste gången han suttit omgiven av rent vatten. Han hade varit tolv år gammal och några barn från barnhemmet hade tvingat ner honom i ett kar fullt med iskallt vatten. De hade retat honom, kallat honom för ett missfoster och tryckt ner hans huvud under vattnet. Han hade dödat dem alla. Kort därefter rymde han.

"Du behöver inte, jag tvingar dig inte." svarade Sidara honom då han gick. Hon ville inte tvinga honom, särskilt inte något som hon inte brydde sig så mycket om. Andra saker skulle de säkert bråka om och komma i konflikt i men inte detta.
Vad hon hade förstått hade han inte haft det lätt i livet och det gjorde honom till den han var. Liksom henne hade han dolda djup som tog lång tid att tränga sig egendom. Hon ville ibland bara ta hand om honom och krama honom, men som han reagerade framför brasan ville hon inte tränga sig på.
Hon la sig på sängen för att vänta på honom och gäspade. Hon var trött efter att ha gått hela dagen sedan fått en underbar måltid och blivit ren. Det hennes tanke inte ville röra vid var blodet som kom då hon hostade.

I vattnet blev Claurus väldigt avslappnad. Mer avslappnad än han någonsin hade varit tidigare. Det var delvis Sidaras förtjänst och han var mycket tacksam, även om han inte tänkte låta henne få veta det.
Han lät svanstippen hänga över badkarskanten och löpte sina fingrar längs ryggen och över ärren. När han först hade arresterats hade han dödat sju av de femton soldaterna som fört honom till arenan. De kvarvarande åtta hade med gemensamma krafter övermannat honom och märkt honom. Claurus kunde fortfarande känna hettan från brännjärnet när det brände hans arm. Efter det hade han fått utstå tortyr i form av piskande för att knäcka honom. Tillräckligt mycket för att lämna långa åsar av ärr.
Han suckade tungt och hävde sig upp ur badet. Han lät vattnet rinna av honom innan han tog en handduk och torkade bort det som fanns kvar. Sedan klädde han på sig och gick ut. Claurus tassade barfota fram till sängen där Sidara låg. Han visste inte om hon sov eller inte så han gjorde sitt bästa för att vara tyst när han slog sig ner bredvid henne.