Lost life (PRIVAT)

Han suckar. Varför behöver människor så många saker. "Jag har inte dödat dig för att jag gillar dig. Jag vet allt om dig, så det passar. Jag vet vad din favoriträtt är. Jag vet vad din favorot sport är med mera" svarar han fundersamt

"Du gillar mig?" Hon fnyste till och försökte sätta sig upp men var alldeles för svag.
"Du måste skämta med mig. Du vet säkert inte vad jag heter i mellannamn." Hon korsade armarna och synade honom.
"Du kan itne bara kidnappa någon som är på en gata bara för hon är söt eller har annorlunda egenskaper." Hon såg bort.
"Har du.. Liksom kan du radera minnen?" Frågan lämnade hennes läppar med en sorgsen ton.

"Jag vet att du heter Cornelia i mellannamn. Jag har övervakat dig i ungefär 2 år, så ja. Jag vet allt om dig och ja, jag kan radera minnen" doktorn kommer in i rummet. Han säger att vi kan åka hem om ungefär 20 minuter när alla papper är klara. Vilket betyder att vi åker om 10 minuter

"Det gör jag inte alls." Hon såg på honom och såg bort.
"Mitt mellannamn är Rose inte. Varför är du så .." Hon avslutade sig och såg på läkaren.
"Borde jag inte stanna längre? Jag förlorade mycket blod och jag har säkert .." Hon huttrade till.
"Jag vill inte åka."

Han spänner blicken i läkaren och ber honom att gå. "Nu åker vi" säger han kort "Och om du inte börjar gå snart så bär jag ut dig" säger han medans han tar på sig skorna och hämtar sin jacka

Hon visade sin arm som fortfarande var kopplad till slangen.
"Jag stannar och jag kommer att skrika om du bär mig." Hon tog upp en bok och höll den som ett vapen.

Han skrockar lite förtjust. "Du kommer inte skrika" säger han och håller fast henne med blicken "Lägg undan boken" uppmanar han henne. Lär de sig aldrig?

Hon stelnade till men lade undan boken och såg skamset ner.
En hårslina föll ner i hennes ansikte och hon kröp ihop.

Han går fram till henne och drar försiktigt ur slangen ur hennes arm. Han tittar lugnt på henne medans han tar hårslingan och fäster den bakom örat på henne. "Kom nu" säger han

"Kan du bära mig? Mina ben känns inte pålitliga." Hon såg upp på honom medan hon drog av sig täcket. Fortfarande iklädd nattlinnet och hon var så tanig.
"Snälla."