Prs med Wolf

Anaid gick en bit ifrån Sham men försökte fortfarande prata med honom.
"Såååå....du och Rascal är bästa vänner? Precis som jag och Minosa?" dum fråga, den visste hon redan svaret på, "Hur länge har ni känt varandra menar jag?"
Medhans hon pratade försökte hon komma på vad Sham och hon hade gemensamt.
Inte mycket. Kom hon fram till.
Fanns det något mer än luffarschak hon var bättre än honom på? Kanske....

Sham blev lättad när Anaid började prata. Han avskydde pinsamma tystnader och var egentligen för osäker för att börja. "Japp, han hade inte klarat sig en dag utan mig!" sade han stolt och pekade på sig själv med tummen. "Vi träffades förra året. Eller, egentligen hade vi känt varandra sedan jag föddes eftersom alla känner alla i flocken, men det var först förra året som vi blev vänner." Han duckade under en gren och slängde den omedvetet i Anaids ansikte. "Några från Lo-klanen hade kommit för att träffa Rascals pappa och prata om en attack. Lodjuren älskar eld och älskar att använda den till smygattacker och bakhåll. De ville ha klanens hjälp med bågskyttet eftersom det är vår specialitet och Ledaren lånade ut några av sina män för jobbet. Hursomhelst är lodjuren ganska självgoda och tror att de är bäst och vackrast och några ungdjur hade trängt in Rascal i ett hörn och retat honom för hans långa hår. De var förmodligen bara avundsjuka, men jag hade inte tänkt stå bredvid och stå på. Jag gav mig på dem, alla tre, nej, fem! De var tuffa, men jag var tuffare!" skröt han och gestikulerade vilt för att visa hur han duckade och attackerade. "Jag slog ner dem allihop och Rascal bönade om att få vara min vän efter det.", avslutade han och log för sig själv. Det hela var rätt överdrivet, men inte så långt i från sanningen. Den enda skillnaden var att det varit Sham, inte Rascal som blivit retad den kvällen.

Anaid gned sig på näsryggen där grenen träffat henne. Hon kände på sig att historien Sham berättat var en bit ifrån sanningen men hon lät honormalt hållas. Hon kunde bara fråga Rascal senare om dem verkliga berättelsen. Just nu funderade hon på om det fanns något hon var bättre än Sham på. Han var ju en varg vad var vargar dåliga på? Prata? Fiska? Inget av det där var Anaid särskilt bra på...
Men säg att hon var en katt och han en hund då? Vad kunde katter som inte hundar kan? Hmmm...
Klättra! Såklart!
Hon vände sig mot Sham igen.
"Kan du klättra i träd?"

Sham stannade upp och såg förvånat på Anaid. "Klättra i träd?"
Vad var det för en fråga? "Ehum... Jag antar det. Men alltså, jag gör det inte så ofta", svarade han och undvek hennes blick. Inte en chans att han skulle avslöja att han faktiskt var höjdrädd och inte vågade klättra högre än till första grenen. "Hurså? Vill du att jag ska lära dig? Jag är trots allt den bästa trädklättraren på den här sidan skogen", sade han och bredde som vanligt på med överdrivna lögner som Rascal lätt skulle sett igenom, men som han hoppades att Anaid skulle gå på.

Anaid log lurigt. Hon såg rakt igenom den lögnen.
"Bra" sa hon kort och kastade sig upp för närmaste träd. På mindre än en minut satt hon uppflugen fyra meter åvanför marken. Honu var faktiskt ganska förvånad själv.
"Kommer du?" Retades hon.
Hon visste nästan att Sham inte skulle klara av att komma så högt upp som hon. Förhoppningsvis i alla fall.

Sham kliade sig nervöst på hakan och sneglade upp på Anaid uppflugen i trädet. Bara åsynen av henne gav honom svindel. Han svalde. "Visst, jag ska bara..."
Han trevade efter den första grenen och tog sig klumpigt upp på den. Han tvingade sig själv att inte titta ner när han sträckte sig efter nästa gren. "V-vi kanske ska gå... Aimil och Rascal kan vara klara nu..."
Sham kände hur svetten rann ner i nacken och spände käkarna. Det här var löjligt. Han kunde inte hjälpa att han var rädd! Men... Han kunde inte ge upp nu efter att ha skrutit så mycket. "D-de kanske väntar på oss?"
Han tittade upp på den tredje grenen och sträckte ut en hand efter den när hans fötter försvann under honom. Grenen knäcktes och han föll. Han slog i ryggen mot den första grenen innan han med en duns landade på den hårda marken. Han tappade andan för ett ögonblick och flämtade där han låg på rygg och kisade upp på Anaid.

Anaid fnissade lite grann när Sham trillade ner. Sedan svingade hon sig ner till lägsta grenen där hon hängde sig i knäväcken och såg på Sham.
"Vargar är inga trädklättrare direkt va?" flinade hon.
Hon hoppade ner på marken och satte sig på huk brevid Sham.
"Näe, förlåt jag bara retas, gick det bra? Kan du stå upp?"

Sham var fortfarande lite chockad när Anaid kom ner så han kunde inte riktigt anta den sura min han önskade. "Jag är okej", svarade han kort och reste sig mödosamt upp. "Men jag menade vad jag sade, Aimil och Rascal är förmodligen redan tillbaka. Vi borde skynda oss", sade han och började gå. Han gick snabbare än förut och de nådde strax blåbärsbuskarna Aimil nämnt. Sham såg sig omkring. "Har vi något att lägga dem i?" sade han och tittade på de daggvåta blåbären och slickade sig om munnen.

Anaid såg sig om blad blåbären.
"Du menar förutom våra munnar? Vänta lite jag har en idé" hon böjde sig ner och grep tag om sin klänningskjolen. Vände sedan den nedersta biten ut och in och slet av en relativt stor bit av inner tyget.
"Så! Här har vi en prima påse för blåbärs plockning!" Anaid log, nöjd över att det var hon som hade kommit på det.

"Okej, bra jobbat!" sade Sham och log stort. Han började plocka bären med förvånande snabbhet. Han betade effektivt av flera buskar på en minut och släppte ner dem i Anaids provisoriska påse. När den var halvfull med saftiga bär tog han över den och slickade sina blåa fingrar. "Din tur", sade han nöjt och visade på de buskar som fortfarande dignade av blåbär.