Magic Bounty (PRS)

"Det skulle kunna gå. Men jag vill inte att du ska ge bort något du håller kärt. I så fall skulle vi kunna försöka hitta till metallstaden... Fast det skulle nog ta ytterligare en dag", sade Peter. Han hade sett Annas örhängen och gissade att de var värda en hel del. Definitivt tillräckligt för att betala för en natt på ett värdshus. De nådde ett vägskäl.
Ena vägen fortsatte åt det håll de skulle, den andra gick till metallstaden. Peter såg från den ena till den andra.
"Damerna först", sade han sedan med en överdriven gest och väntade på Annas beslut.

Anna log svagt. "Det...det spelar ingen roll. Visserligen håller jag mycket kärt som man kan ge bort, men hellre förlorar jag det än att jag förlorar en vän". Hon ville att de säkert skulle kunna komma till hennes by, och in i den också.
När de kom till vägskälet bet hon sig i läppen. Det hade varit hennes ide att hitta en telefon, men det kändes inte värt att slösa en hel dag på det. Så tillslut fortsatte hon norrut ändå, bort från metallstaden. "Det...Det är inte värt att slösa bort en dag på det, vi får hitta på något annat". Hon hoppades hon hade gjort ett bra beslut. "Jag vet att det ska finnas en annan stad innan vi når min, eller inte riktigt en stad, ett väldigt litet samhälle".

"Så... Vi skippar värdshuset, eller...?" frågade Peter tveksamt. Han hade inte riktigt förstått det Anna sagt och om han skulle vara ärlig så hade han sett fram emot att dela rum med Anna och faktiskt sova under tak.

(Ledsen för världens kortaste inlägg)

Anna stannade och såg på honom igen. "Vi behöver inte om du vill sova i värdshuset...Jag tänkte bara att det kanske var bäst att vi tog oss till min by så snabbt som möjligt. Att ta oss till värdshuset gör att det tar oss en dag extra...Men vi kanske behöver lite varm mat och en varm säng...".

(Jag tittade knappt på mitt inlägg innan jag postade så tänkte inte på att mitt också var kort >.<

Peter viftade med händerna framför Anna.
"Nej, nej, värdshuset är på samma väg som din by! Sade jag inte det? Hursomhelst så är det bara en kilometer kvar dit", sade han och pekade på en träskylt vid vägkanten där det stod: Himmelshemmet 1 kilometer med tjocka svarta bokstäver. Han tog än en gång Annas hand och började dra med henne längs vägen.

Anna tittade på honom. "Åh...Jag måste ha missförstått, förlåt" sa hon och skakade på huvudet åt sig själv. Hon tittade upp på skylten och log sedan mot honom och följde med honom då han började dra henne efter sig.
Det tog inte alltför lång tid innan de nådde värdshuset. Hon suckade belåtet då de kom in i värmen. Det var inte mycket folk inne på värdshuset, några få bara som mest satt tystlåtet och pratade och åt. De tog sig fram till disken och Anna såg upp på ägaren som tittade på dem med höjde ögonbryn.
"Vi skulle vilja utföra någon form av byteshandel, något vi har mot ett rum här för en natt, lite mat, och att vi får låna en telefon". Ägaren nickade till henne och flinade sedan till. "Låt gå. Vad har du att erbjuda då sötnos? Du kan gratis få en natt i mitt rum om du vill..". Anna tittade äcklat på honom och tog av sig sina örhängen och la fram dem. "Nej tack...Men de här, räcker det?".

När de kom in skyndade Peter sig att ta på sig huvan och dra upp dragkedjan till hakan för att folk inte skulle se hans ansikte. Han lät Anna sköta snacket.
När ägaren lade fram sitt förslag sökte sig Peters hand till kniven, men han lyckades hålla tillbaka och blängde i stället stint på mannen och lät Anna hantera det.
Mannen sänkte sitt ansikte till disken för att syna örhängena och log girigt. "Det ser bra ut. Rum fyra blir det", sade han, tog örhängena och skickade över en nyckel som Peter kvickt tog. "Om din pojkvän där inte duger så lämnar jag dörren öppen", sade ägaren och blinkade till Anna.
Peter blev het i ansiktet och knuffade iväg Anna uppför trapporna till deras rum som han öppnade. När de gått in stängde han snabbt dörren och låste.

Anna hoppades örhängena dög. Det gjorde lite ont att bara byta bort dem sådär, men hon kunde säkert skaffa andra någon gång. men hon hade fått dem i present av sina föräldrar, så de gick inte att ersätta hur lätt som helst.
När de äntligen fick nyckeln var hon just påväg att gå upp då hon hörde mannens ord. Hon rodnade kraftigt och var nästan på väg att säga något då Peter tog tag i henne och knuffade upp henne tills de var på rummet. "Vilken..Äcklig man" sa hon och skakade på huvudet. "Åtminstone har vi ett rum nu...". Hon satte sig ner på sängen i rummet och det var då det gick upp för henne. Mannen hade antagit att hon och Peter var ett par. Så han hade gett dem ett rum med bara en säng. Hon blev knallröd i ansiktet och såg upp på Peter.
"Jag..Jag antar att vi får dela säng?".

"De flesta är det", svarade Peter och satte sig samtidigt som hon gjorde det. Hennes nästa ord fick hans ansikte att anta samma färg som tomater dränkta i ketchup målade med röd färg och han satte i halsen.
Han fick en häftig hostattack och dunkade sig själv i bröstet några gånger. När det gått över vände han sig till Anna och sade darrigt: "O-om du inte har något emot det... Jag menar... Eeeh... Jag kan sova på golvet...?"
Tanken på att sova under samma täcke som Anna var frestande, men han ville inte skrämma bort henne genom att verka lika äcklig som ägaren till värdshuset.

Anna var än knallröd och visste inte vad hon skulle göra riktigt. Hon ville inte tvinga honom att sova på golvet, och hon var inte värst sugen på att sova på golvet heller. Hon såg på då han hade en hostattack och bet sig hårt i läppen.
"Jag...Jag har inget emot det. Du behöver inte sova på golvet". Hon log svagt mot honom och stod upp. "Ska jag gå ner och hämta lite middag? Jag kan låna en telefon också...Stanna här så ingen känner igen dig". Hon tog nyckeln och låste upp dörren innan hon gav nyckeln till honom och försvann ner. Hon tog sig till disken igen och ägaren tittade nästan förväntansfullt på henne. Som om han förväntade sig att hon skulle anta hans tidigare erbjudande.
"Kan jag få två tallrikar med mat nu? Och låna telefonen?". Mannen nickade och gick iväg och kom snart tillbaka med en telefon. Hon gick iväg en bit från disken så han inte skulle höra henne och slog sedan numret till sina föräldrar. "Kom igen, svara" viskade hon medans hon hörde signalerna gå fram.