Gryffindor Keeper

Mer kommer NU!
Förlåt för att jag inte har uppdaterat på ett tag, jag har varit i en sommarstuga utan wifi men nu har jag äntligen skrivit klart kapitlet!
Så här kommer det, kapitel... *trummvirvel* tretton!


Kapitel tretton (Gabbie's perspektiv)

Senare på eftermiddagen satt jag och Lesley ute på gräset och pratade, Janice hade gått upp till sjukhusflygeln för att fråga madame Pomfrey när Sophie skulle komma tillbaka.
“Har du sett min kusin, Heros” frågade jag Lesley.
Jag ville verkligen veta vart han var och hur han mådde.
“Hmm” Lesley tänkte efter, sedan lade hon huvudet på sned och log och sade “Har han, långt hår och trasiga kläder”
“Ja” sade jag förvånat “hur visste du det? Har du sett honom?”
Lesley skrattade och sade,
“Han står bakom dig”
Jag vände mig om och såg Heros stå ungefär en meter ifrån mig, han log och satte sig ner på det småfuktiga gräset bredvid oss.
“Hej” sade han
“Hej” svarade jag
“Vart är din andra vän” frågade han
“Vem av dem?” sade jag
Heros tänkte efter en stund och sedan sade han,
“Svart krulligt hår och ett mystiskt leende”
“Janice” sade jag enkelt “Hon är i sjukhusflygeln”
Heros blick blev genast fylld med oro och skräck,
“Är hon skadad?” frågade han och man kunde ana panik i hans röst “Är det allvarligt?”
Jag tittade konstigt på honom,
“Neej” sade jag lite förvånat “hon skulle bara fråga madame Pomfrey om en sak”
Heros andades lättat ut.
“Varför bryr du dig om det egentligen?” frågade jag och höjde på ögonbrynen
Heros tittade nervöst på mig, han såg ut att tänka länge och väl på ett lämpligt svar, tillslut sade han,
“Jag ville bara att du inte skulle vara oroad, människor kan göra korkade saker då”
Han såg sig nervöst omkring som om han hoppades på att någon skulle instämma med hans förklaring.
“Jag vet” sade jag tyst och tänkte med en liten stöt i hjärtat på Sophie.

Jag reste mig upp och gick upp mot slottet, jag hörde snabba steg bakom mig och Lesley och Heros kom springande och saktade ner farten när de kom fram till mig. Vi gick i tystnad upp till slottet, när vi kom in i den stora hallen sade Lesley,
“Jag måste gå till biblioteket och göra några läxor”
Vi sade hejdå och hon sprang iväg uppför trapporna. Heros vände sig mot mig med ett leende på läpparna och sade,
“Skulle du kunna följa med mig till professor Dumbledore, jag måste fråga honom om jag kan få stanna här på Hogwarts och fortsätta mina studier och ta igen lite av det jag har missat”
Jag skrattade till.
“Det blir nog ganska mycket att ta igen” sade jag retsamt “jag följer gärna med” tillade jag sedan.
Han tog min hand och ökade farten. Vi småsprang upp för trapporna och kom tillslut fram till en stor örnstaty. Heros tittade på den och sade med klar röst,
“Ismöss”
Först hände ingenting, men sedan, helt plötsligt, började statyn att röra på sig. Den rörde sig långsamt uppåt och en lång spiraltrappa visade sig. Heros drog med mig upp på ett av trappstegen och vi rörde oss sakta upp mot en stor trädörr.
“Hur visste du lösenordet” sade jag undrande och tittade på Heros.
“Jag frågade professor Flitwick om det igår för att prata med professor Dumbledore om att få stanna på Hogwarts, men han var inte där då” svarade Heros.
Jag nickade bara till svar för nu hade trappan stannat och vi stod framför den stora trädörren. Heros höjde handen och knackade tre gånger på dörren. En hög röst innifrån bad oss att komma in och Heros öppnade försiktigt dörren.

På en stol bakom ett stort skrivbord satt professor Dumbledore. Han höll i en fjäderpenna som han lade ner på bordet när vi klev in i rummet.
“Goddag miss Gryffindor” sade han och log stort, han blick vandrade över till Heros och han granskade honom noga sedan sken han upp och sade “Och mr Dawkins, jag undrade just när jag skulle få se dig här igen!”
“Goddag själv professor Dumbledore” sade Heros glatt.
“Jag antar att du och miss Gryffindor kom för att be mig att låta dig fortsätta dina studier här på Hogwarts, har jag rätt?”
“Ja sir” svarade Heros “Jag skulle gärna tillbringa ytterligare några år här”
“Då är du mycket välkommen att stanna” sade Dumbledore och bredde ut sina armar i en välkomstgest.
Jag och Heros tackade för oss och lämnade rummet. När vi var på väg ner för spiraltrappan sade Hreos,
“Det gick mycket lättare än vad jag trodde att det skulle göra”
Jag nickade instämmande. Jag hade precis insett att jag inte hade någon aning om vilket elevhem Heros tillhörde, så jag bestämde mig för att fråga honom.
“Heros” började jag “ vilket elevhem tillhör du?”
“Gryffindor såklart” svarade han och log “det gör väll du också?”
“Nej” sade jag tyst “jag tillhör Slytherin”

OH!!!
VAD BRA!!!! BÄST FAKTISKT!!♥
Vad kommer Heros
Säga nu????????????????:O

Tack, du är BÄST!♥

Tänk om han ba sticker därifrån för att hon sa Slytherin xD nej skämta ba sorry Slytherinare om ni tog illa upp.. Jättebra♥

SÅÅ BRA! ♥
Hm jag tror att Gabbie kommer få värsta utbrottet nu och Heros kommer att få trösta henne och så är Janice viktig för Heros på nåt sätt - undrar om han typ är kär i henne? Nejmen jättebra kapitel iaf

Ooooooo jättespännande....
Vad ska hero säga????????????????????????????
Annars love IT love IT!!!!!!!!
Ja OMR OMR OMR vad BRAAAAA!!!!!!!!!
/Lolly!!

_{Skrivet av JossiMarauder:}
Tänk om han ba sticker därifrån för att hon sa Slytherin xD nej skämta ba sorry Slytherinare om ni tog illa upp.. Jättebra♥

Haha, ja, tänk om... xD

_{Skrivet av True Potterhead:}
SÅÅ BRA! ♥
Hm jag tror att Gabbie kommer få värsta utbrottet nu och Heros kommer att få trösta henne och så är Janice viktig för Heros på nåt sätt - undrar om han typ är kär i henne? Nejmen jättebra kapitel iaf

Kanske det kanske...

Tack♥

_{Skrivet av Lolly!!:}
Ooooooo jättespännande....
Vad ska hero säga????????????????????????????
Annars love IT love IT!!!!!!!!
Ja OMR OMR OMR vad BRAAAAA!!!!!!!!!
/Lolly!!

OMR OMR OMR TACK!!


Förlåt att jag inte har uppdaterat på ett tag, jag har varit i Skåne sen den 24:e utan wifi och jag kom hem igår kväll och då hann jag inte lägga upp kapitlet...
MEN NU KAN JAG DET!! Som ni kommer att märka så har jag gjort en liten "time skip", hoppas att det inte gör något x)


Kapitel fjorton (Heroes perspektiv)

Det hade blivit vinter. Marken var täckt av ett tjockt vitt lager av iskall snö. Om några dagar skulle jag och Gabrielle åka med de andra eleverna hem med tåget under lovet.
‘Gabrielle’ tänkte jag ‘varför hamnade du i slytherin Gabrielle?’
När jag hörde att hon hade blivit placerad i Slytherin hade jag blivit förvånad av min reaktion. ‘Jag hade blivit arg på henne, men det var fel, jag borde ha behandlat henne som vanligt, hon
är ju fortfarande samma kusin som hon alltid har varit, eller?’
‘Nu undvek hon mig, hon vägrade att se mig i ögonen och om någon nämnde mitt namn reste hon sig upp och gick där ifrån. Jag borde be henne om ursäkt.’
Jag reste mig upp och gick ut genom dörren till Gryffindors uppehållsrum. Jag gick med snabba steg ner för trapporna och kom fram till hallen. Men vart skulle jag leta efter henne? Jag bestämde mig för att titta i Stora Salen, det var snart lunchtid så hon kanske var där. Jag klev in i det stora rummet och svepte med blicken över de fyra långborden. Ingenstans kunde jag se henne, men däremot såg jag hennes vän, Lesley tror jag att hon hette, sitta på en bänk bredvid Hufflepuffs bord och skratta så att hon var nära på att ramla av dem. Jag granskade Slytherins bord en gång till men kunde fortfarande inte se Gabrielle, men däremot Janice. Hon satt ensam och petade i sin mat med gaffeln. Jag log, jag kunde inte sluta le när hon var i närheten. Jag gick fram till henne och hon tittade upp på mig. Hennes blick var svår att tolka, den var fylld av hat men man kunde ana ett av hennes vackra leenden.
“Var är Gabrielle?” frågade jag rakt på sak.
“Nej” svarade Janice “och om jag visste det så skulle du vara den sista personen jag berättade det för” snäste hon och gick med snabba steg därifrån.

Jag kände mig besviken, och hungrig, så jag gick över till Gryffindor-bordet och satte mig bredvid en pojke som såg väldigt ensam ut.
“Hej” sade jag och log mot honom.
Han tittade förskräckt på mig och sprang sedan därifrån. Jag tittade efter honom, undrar varför han blev rädd. Men snart kom jag på andra tankar, för genom den öppna dörren hadejag precis sett Gabrielle skynda förbi. Jag reste mig upp utan att ha hunnit fått i mig något ätbart och sprang efter henne. Hon hade hunnit en trappa upp när jag kom ut i halen. Jag skyndade efter henne så fort jag kunde.
“Gabrielle!” ropade jag efter henne “Stanna!”
Hon tittade på mig och såg ut som det hon allra helst skulle vilja vara var att slå till mig riktigt hårt och sen springa därifrån, men hon stannade. Jag gick fram till henne och sade,
“Tack, jag hade inte orkat springa mycket längre”
Ett konstigt läte kom från hennes mun, som en stum groda som skrattade. Jag tittade upp och mötte hennes blick, hon såg allt ifrån glad ut.
“Förlåt” sade jag “Fårlåt för att jag blev arg, det var inte meningen, det bara blev så”
Hon gav mig en blick som visade tydligt att det inte räckte som ursäkt.
“Förlåt” sade jag igen “det är det ända jag kan säga”
Gabrielle nickade nästan omärkbart,
“Du är nästan förlåten” sade hon med ett retsamt leende på läpparna.
Jag log stort mot henne men sedan rusade hon iväg upp för trapporna igen.

Fyra dagar senare var det dags, jag, Gabrielle och hennes vänner satt på tåget påväg mot King’s Cross. Därifrån skulle jag och Gabrielle åka till hennes hem för att stanna där under lovet. Gabrielle hade äntligen förlåtit mig och allas humör var på topp. Även fast de tre vännerna såg lite nedstämda ut.
“Vad är det” frågad jag.
“Vad då?” sade Janice förvirrat “vad menar du?”
“Ni ser ju ut som om världen ska gå under” sade jag.
“Det är inget” sade Gabrielle tyst, men det märktes att hon ljög.
“Jo” sade jag “berätta”
Gabrielle suckade tungt, hon öppnade munnen men stängde den sedan igen.
“Jag kan inte” sade hon tyst.
“Det är vår vän, Sophie” sade Janice tyst, hon svalde och hennes ögon började vattnas “hon är på Sankt Mungos”
“Är det alvarligt” frågade jag medlidande.
De nickade alla tre. Lesley kramade om de andra två och sade,
“Men nu ska vi inte tänka på det, nu är det lov och vi har inga läxor!”
De två sista orden ropade hon så högt att jag skulle bli förvånad om inte de som var kvar på Hogwarts hörde henne. De andra två skrattade tyst och Lesley’s ansikte sken upp i ett stort leende.

Tåget stannade och vi klev av. Perrongen var fylld med barn som kramade om sina förädrar och syskon. Janice och Lesley’s föräldrar mötte de när vi kommit ner på perrongen och jag och Gabrielle gick genom väggen och kom ut på andra sidan. Vi gick bort från stationen och en halvtimme senare stod vi framför Gabrielle’s hus, men något var fel. Dörren hängde löst från gångjärnen och man hörde högljuda dunsar och enstaka skrik från övervåningen. Gabrielle började springa mot huset och jag följde efter, beredd på det värsta. När vi nådde trappan skyndade vi tyst upp för den. Vi sprang mot rummet som skriken kom från, men vi kom försent. Det sista vi såg innan vi omringades av en svart illaluktande rök var Gabrielle’s föräldrar och en man klädd i en lång grå mantel med huva.

Svart virvlande rök, en dov duns när Gabrielle’s avsvimmade kropp föll till marken, ett kallt hånskratt och ett bländande vitt ljus. Jag öppnade ögonen stirrade mig förskräckt omkring. Jag låg på marken vid kanten av en skog, vid mina fötter låg Garbrielle, avsvimmad. Jag tittade uppåt, mot himlen, och såg det stora slottet torna sig upp högt i den kyliga luften, Hogwarts. Jag satte mig upp och lyckades med samlade krafter att resa mig upp, jag hade ont överallt, i benen, i armarna, i bröstkorgen, i fötterna och i huvudet. När jag hade lyckats komma upp på fötter stod jag där ett tag och försökte hitta balansen. Sedan böjde jag mig ner och lyfte försiktigt upp Gabrielle från marken. Jag var nära att ramla baklänges när jag började gå upp mot slottet. När det bara var några meter kvar hörde jag ett tyst skrik från Gabrielle som nästan fick mig att tappa henne. Jag såg oroligt på henne, hon hade öppnat ögonen nu och hennes ansikte var täckt av blanka tårar.
“Heros” frågade hon i en viskning “vad hände?”
“Jag vet inte” sade jag och gjorde ett misslyckat försök att pressa fram ett litet leende.
“Vart är min familj?” frågade hon och snyftade till.
“Jag vet inte” upprepade jag “Men det viktiga är att vi är här och att vi mår bra, eller hur?”
Gabrielle nickade men det syntes på hennes ansikte att hon hellre skulle vilja att det var hennes familj som var här, och mådde bra. För vart de än befann sig så mådde de inte bra.

FRIKING BÄSTA FF:N I VÄRLDSHISTORIEN!!!!!!!♥
VAD HÄNDEEEEEEEEEE???:O

DU ÄR BÄÄÄST, DET ÄR VAD SOM HÄNDER!! TACK!♥♥♥

ELSAAA JAG HAR SAKNAT DIG SÅÅÅ OCH NU ÄR DU TILLBAKA PCH MED ETT NYTT KAPITEL YAAAAAAY PARTI VIT A KEJK!♥