Spring innan de tar dig (Öppet)

"Klar", mumlade Celaena och skyndade sig med det sista. Bandaget blev aningen för hårt som resultat, men det var bättre än inget. "Celaena. Mitt namn är Celaena", lade hon till medan hon reste sig. Hon hade pistolen i handen och var redo med sina knivar och dolkar på kroppen ifall det behövdes. Hon kunde åtminstone skadeskjuta i värsta fall... Nej, värsta fall skulle vara att döda. Det verkade som om hon inte riktigt hade något annat val nu för tiden.
"Stanna där", sade hon snabbt till Mina innan hon började gå närmare. Smög sig på vad, vem eller vilka, det nu än var som var på väg.
Var det redan nya soldater? Nej, det kunde väl inte vara möjligt?
För en sekund så började hon dagdrömma att hon skulle se fyra välbyggda män komma gående tillsammans med en yngre tjej som kunde mörda någon med tänderna ifall det krävdes. För en halv sekund dagdrömde hon att hennes syskon skulle vara de som kom och inte vilka det nu än var.
Hon sköt genast undan tanken och gömde sig bakom ett träd. Istället för att smygtitta fram så skulle hon invänta dem och anfalla bakifrån. Då var de tvungna att delta i en närstrid. Vilket, var hennes specialitet när allt kom omkring.
Hon bad snabbt till gudarna att hon inte skulle behöva döda någon, att det var genmanipulerade, men en liten del av henne viskade att det förmodligen resten av de där femtiotal soldaterna de inte hade skjutit. De måste ha varit någon annanstans och kom nu tillbaka.
Det var det enda logiska.
Inom några sekunder skulle hon se vilka det var.

Dakota hukar bakom buskarna och försöker lyssna på rösterna som blir starkare och starkare.
"De kommer uppenbarligen hitåt...", viskar... snarare väser Dakota. Han ångrar nästan att han tog med sig väskan. Han har vant sig vid att springa med den fast han är alltid lite klumpigare med den på ryggen. Han känner sig åtminstone mycket klumpigare med den. Frågan är om det faktiskt är soldater? Med tanke på att ovädret sinat så kan det mycket väl finnas andra genmanipulerade som vågat sig ut från sina gömstället. Troligen det första alternativet och ärligt talat är det andra inte speciellt tilltalande heller för den delen. Dakota är inte alldeles idiotisk för han tar upp sin pistol från väskan, allt för att vara redo? Eller hur?

Mina stirrade på sitt ben och suckade, Celaenas ord ekade i hennes tankar.
"Stanna här"
Hon ville inte det. Hon ville slåss. Eller vad det nu var dom skulle göra. Men hon kunde lika gärna slåss här från sin plats på stolen.
Mina fingrade med sin vänster hand på sin dolk, och tog upp sin pistol med högra handen.
Snart skulle hon veta vilka det var. Men med tanke på samtalen hon hade hördt bådade det inte gått.

Aravis nickar tankfullt åt Dakota och undrade om detta var resten av soldaterna, de måste verkligen härifrån. Snabbt gömmer hon håret under huvan på tröjan och sätter på sig solglasögonen.
"Hellre att de tar mig för genmanipulerad." väste hon fram med ett snett leende åt Dakota och gjorde sig beredd med pistolen.
Det snurrade lätt för hennes huvud och det hade blött igenom bandaget. Men ändå ställer hon sig upp i skydd av buskarna och ser på Dakota som dragit sin pistol. Hade han tänkt stanna för att slåss denna gång?
Men hon hinner inte tänka mer, för det är inte ett gäng med soldater som kommer utan ett gäng med genmanipulerade.
"Helvette" svor Aravis lågt till och sjönk ner bakom busken. Vad ville de här? Eller var de bara på flykt från regeringen.
Men hon tänkte inte ta chansen att visa sig för fler som så lätt kunde få henne dödad och nu kom de in i lägret. Aravis var glad att de inte befann sig där, att hon inte gjorde det. Hon tänkte stanna här, tills kusten var klar och hon kunde gå. Hon kände sig inte säker med dessa.

De passerade henne utan att märka något. De var aningen för glada.
"Ni är medvetna om att det här är ett soldatläger, eller hur?" frågade Celaena de nyanlända genmanipulerade. Hon höll sin pistol i ena handen och kniv i andra. Hon skulle kunna skjuta två och sedan skulle kniven fälla den tredje.
Hon hade tittat bakåt innan hon gjort sig synlig och de tre genmanipulerade verkade vara de enda.
Två män och en kvinna vände sig om och mötte hennes blick. Deras leenden dog aningen. Sedan började han i mitten le stort.
"Nej, men det var som fan. Celaena Galea." Han skrattade till och kom fram till henne.
Celaena blinkade chockat. "Daniel?"
Han nickade och blinkade med ena ögat mot henne. "Världen är allt bra liten. Vad glad jag blir över att du överlevt! Och vackrare har du blivit!"
"Känner du henne?" undrade kvinnan bakom Daniel. Han nickade.
"Jag har Celaena att tacka för mitt liv. Utan henne skulle jag inte ens vara vid liv."
"Hey, din operation var bland de svåraste jag någonsin utfört. Glad ska du vara över att ha hjärtat på höger sida." Celaena skakade leende på huvudet. "Vad gör du här? Sist jag såg dig var du stationerad i Irak."
"Åh, du vet, det gamla vanliga. Blev tillbakakallad för att bli mördad. Ihjälgasad till och med", grimaserade han. "Är du själv?"
"Ja", ljög Celaena. "Jag måste be er att vända om innan ni ser vad jag har vid mitt läger. Jag kan inte riskera att bli upptäckt på något vis."
Daniel tystnade och betraktade misstänksamt Celaena. "Ett soldatläger? Och du själv? Du har aldrig varit en kallblodig mördare, Cel. Vad är det du har gömt där borta?"
Ett hav med kroppar.
"Vänd om, Daniel. Tro mig. Du vill inte ha något med det här att göra. Spring härifrån..." Hon avbröt sig själv när hon hörde hur kvinnan misslyckades med ännu ett tält.
Celaena svor till. "Vänd bara om, snälla. Ett kavalleri med soldater kommer komma."
Daniel började flina. "Låter som att ni behöver all hjälp ni kan få med andra ord." Han gjorde en gest bakåt dit ljudet av tälten kom ifrån. Kvinnan kanske inte ens misslyckats utan en av de råkat ramla ihop.
"Det här är din egen dödsdom. Dessutom kan jag inte lita på dig."
"Och jag kan inte heller lita på dig", log han stort och försökte sig på en kram som Celaena undvek. Att kramas så att han kunde hugga en dolk i hennes rygg och antingen döda snabbt eller punktera en av hennes lungor? Nej tack.
Nu var det bara att vänta och se vad resten av hennes grupp tänkte göra. Ifall ingen trädde fram skulle hon jaga bort Daniel och hans vänner. Ifall någon trädde fram så var det redan kört och de tre genmanipulerade kunde stanna natten ut åtminstone.

(Jag tog mig friheten att bestämma lite, heh ._.'

[Selma...:no problem:3]

Mina la sig ner med ryggen mot den kalla,fuktiga marken.
Celaena ville antagligen att hon och dom andra inte skulle bli upptäckta.
Daniel... hon hade hört namnet förut. Någonstans.
Men hon gissade på att han var en av dom så kallade felfria genmanupilationerna.
Så det var väll bara att ligga där låg.
Hon kunde ju ändå inte springa med sitt ben.
Mina suckade en tyst lång suck och hoppades innerligt att dom genmanipulerade inte skulle ha superhörsel som hon hade.

(Tre saker. 1. I'm back! 2. Selma..., Gwen har bara dragit ner ett tält, sen legat apatiskt på backen, så de kan inte ha hört henne 3. Holytail, varför skulle Mina läst mappar om andra genmanipulerade? Det känns inte logiskt med tanke på vad hon hade för position. Eller menar du att hon har lönnmördat andra genmanipulerade? )

Trots att Gwen inte direkt var mottaglig för samtal så registrerade hennes hjärna de som de andra talade om, och den relativa tystnaden som låg över gläntan - skogen var aldrig helt tyst - gjorde att hon lyckades höra vad Mina sa till Celaena. Jag tror vi har besök.
Först reagerade inte Gwen, men när hennes hjärna äntligen lyckats få igenom informationen satte hon sig spikrakt upp. Det var folk på väg mot dem. Hon slog upp ögonen och såg sig skarp omkring i gläntan. Dakota och Aravis hade inte kommit tillbaka från skogen. Möjligtvis hade de stött på vilka det nu var som var på väg. Celaena reste sig just upp och gick beväpnad in mot skogen. Hon sa åt Mina att stanna där hon var. Gwen studerade det hela med vakna ögon. Celaena försvann inte långt in i skogen, och Gwen kunde faktiskt se hur hon konfronterade de personer som precis kunde anas under skuggan av träden.
Alltså kunde de inte vara några soldater, för då skulle de redan vara döda. Alltså var det fler genmanipulerade. Gwen sköt undan tanken på vad det kunde betyda. Hon slängde en blick mot Mina som la sig ner med ryggen mot marken.
"Var inte enfaldig", väste Gwen åt henne. "Du är helt öppen och försvarslös på rygg. Lägg dig på mage och har pistolen redo"
Själv la hon sig ner igen och rullade över på mage som hon sagt åt Mina. Hennes rörelser var långsamma för att inte dra uppmärksamhet till dem från gruppen i skogsbrynet. Hon hörde att de pratade, men kunde inte utskilja vad. Hon önskade att hon hade Minas superhörsel. Eller åtminstone Aravis förmåga att se i mörker så hon kunde avgöra vilka genmanipulerade som fanns där i skogen.
Hennes hjärna började sakta men säkert komma tillbaka till vad den brukade vara. Känslostormen var över, till Gwens stora glädje. Teoretiskt sett visste hon mycket väl vad som hade hänt med henne, men det gjorde inte att hon tyckte om det mer. Det fick henne att känna sig svag.

Haha.. Sorry! Hade typ ingen aning om vad jg skulle skriva och är så sjukt trött! Men ändrar nu!

Oops, my bad ^^' Vi kan låtsas att det var en fågel eller liknande x3 annars kan jag såklart ändra på inlägget också

Trevligt att ha dig tillbaka!

Mina gjorde som kvinnan sa.
Hon rullade försiktigt över på mage.Men var lite orolig över att hennes ben skulle stöta till någon sten så att hon skulle skrika till av smärta.... och då skulle det vart skört. Men Mina stötte inte till något.

Mina tackade gudarna över att hon hade superhörsel.
Det kunde faktiskt vara användbart.
Skärkilt nu när hon inte kunde SE vad som hände därborta i dungen.
Mina kollade bak på sin stol.. Hon började bli allvarligt otålig...Skulle dom gå snart eller?