Medeltida hemligheter (prs)

Maximillian log. "Min barndom kretsade mest kring Alicia och våra familjer. Våra gårdar ligger så nära varandra att vi kallar varandra grannar. Alicia smög en dag över för att se vem jag faktiskt var och sedan dess har vi varit oskiljbara. Vi gick båda i en liten byskola och när jag inte var i skolan var jag på gården. Jag hjälpte mor och far så mycket som jag kunde och djuren tyckte om mig. Några år senare blev jag tagen som lärling till en smed och lärde mig även det arbetet. Jag hade alltid fullt upp med tuffa arbeten som inte betalade lika bra som de borde ha gjort. Men, vi hade mat på bordet varje dag och inga hål i taket när det regnade. Vi var lyckligt lottade och eftersom att jag inte riktigt hade några andra vänner eller liknande och Alicia och jag var, är, bästa vänner så ville våra föräldrar gifta bort oss med varandra. De flesta gifter bort sina barn för rikedomar och liknande, men den här gången ville de bara ha sina barn i närheten. Men, jag fick jobb på slottet, vilket är aningen långt bort ändå. Jag är ensambarn, det kan väl vara bra att veta", lade han sedan till i slutet och log åt minnena. Han och Alicia hade inte gjort det lätt för sina föräldrar men lyckliga hade de alla varit.

Rose log. Max barndom verkade ha varit härlig. Men vad visste Rose, den kanske hade varit förjävlig.
"Vad var det som fick dig och Alicia att inte gifta er?", frågade hon istället. "Ni verkar passa så bra."
Rose hade kunnat tänka sig att viga sig med Hector, om inte Max hade kommit i hennes väg. Men en sak var säker. Så länge Max levde var han den enda för henne.

"Vi hade inga känslor för varandra", sade han tankfullt. Han nämnde inte att han varit djupt förälskad i henne i flera år och först lyckats släppa taget om henne när han började arbeta på slottet. "Jag vill att hon ska gifta sig med någon hon är kär i. Jag vill att hon ska vara lycklig. Hennes lycka har alltid prioriterats före min. Kvinnor måste giftas bort i ung ålder medan vi män kan vänta. Kvinnor... Hon föddes som kvinna och var därför mindre privilegierad." Han ville rycka på axlarna men det var svårt. Sanningen var att Alicia fortfarande prioriterades, tills hon var gift och lycklig så prioriterades hon. Han älskade henne på ett annat vis än han älskade Rose.

(Jag kan inte svara på ett tag, ska vara borta i en vecka utan internet och använder mobilen. Ska svara så fort jag kan när jag kommer hem. Det är bäst om du skulle kunna svara typ en punkt så jag se när jag går in igen. Förlåt för att det här skedde. Kram! )

(Det gör verkligen inget! Ha det så roligt! )

(Tack så mycket! Nu är jag hemma igen )

Rose nickade. Hon förstod inte riktigt allt, men hon förstod ändå helheten. Max och Alicias relation var så.. Vacker. Rose kände plötsligt hur hungrig hon var så hon reste sig upp och började leta i skafferien för att se om det fanns något ätbart. Det gjorde det inte, så Rose satte sig bredvid Max igen.
"Säg till om du behöver nått", mumlade hon.

"Jag borde egentligen sova", medgav han. "Men, uppenbarligen har jag mardrömmar och sover alldeles för djupt för att känna smärtan när jag råkar öppna såren." Han skulle ha ryckt på axlarna ifall han kunnat.
"Jag bryr mig inte!" hörde han en röst ilsket skrika innan dörren slogs upp och han såg Tobias komma in medan Alice generat försökte dra tillbaka honom.
"Jag sade att de vill vara ensamma", väste Alicia till och fortsatte försöka leda ut pojken.
Tobias blängde endast på henne och gick fram till Max.
"Nu ser du fan till att du blir frisk, din kärleksgalning med två vackra kvinnor som älskar dig! Riddarna bara skrattar åt mig och driver med mig när jag säger att det är jag som ska ta hand om deras svärd! Och arbetarna vägrar lyssna på mig när det gäller stallet och tar långa pauser för att få mer betalt istället och Zeus är helt galen! Det är dags för dig att hoppa upp och fixa allting tillbaka till det vanliga som du alltid gör! Nu!" Den unga pojken kunde knappt hålla sin röst stadig och Maximillian såg tårarna av frustration han höll tillbaka.
Maximillian fnös. "Du som sade att du kunde kontrollera allt."
Tobias ilsknade genast till. "Utmanar du mig?"
"Hah! Som om du skulle kunna klara av något!" fortsatte Maximillian förolämpa honom och han såg hur frustrationen började bytas ut mot ilska. Ilskan som pojken var mästare på att förvandla till någon form av drivkraft.
"Fan ta dig, Maximillian", sade pojken ilsket och rusade ut ur rummet med ilskna steg som fick hela golvet att skaka.
Maximillian log nöjt samtidigt som nästa figur kom in genom dörren. Medikusen såg förvånat på alla och sedan rakt på Rose.
"Kungen vill träffa dig. Han är inte förtjust i magi och tänker jaga ner varelsen och vem som än skapade honom och vill nu ha ditt vittnesmål då Maximillian här knappast är tillräckligt frisk. Dessutom kan ha glömt något när han slog i huvudet."
Medikusen log lite vagt mot alla i rummet.
Maximillian suckade bara och hade aningen dåligt samvete över vad han nyss sagt till Tobias.

(Hoppas det här är okej? x3 Visste inte riktigt vilka andra händelser som kunde ske )

(Det var jättebra! )

Rose satt tyst under hela konversationen, innan medikusen gav henne meddelandet. Hon kände genast knuten i magen.
"Okej", mumlade Rose, reste sig och gav Max en snabb puss på pannan. "Ta hand om dig."
Hon rusade ut ur stugan, in på slottet och slutligen kungens kontor.

"Rose", sade han när hon osäkert klev in i rummet. Kungen log ett varmt leende.
"Du behöver inte vara orolig. Vi ska bara fråga dig lite frågor."
Rose försökte lugna sig. Kungens rådgivare stod med ett litet block i handen.
"Okej, då börjar vi. Vad var det du såg?", sade kungen. Rose satte sig på stolen och knöt händerna i knät.
"En.. En varelse. Ungefär en varg. Med människoutseende", svarade hon och rös vid tanken på monstret. Kungen nickade allvarligt.

"Varför sade du aldrig att du var kär i mig?" sade hon ilsket så fort alla var bortom hörhåll och hon tittat ut en sista gång.
"Va?" Maximillian höll på att kvävas på vattnet han nyligen fått.
Hon såg surt på honom. "Du sade aldrig att du var förälskad i mig, Maximillian", svarade Alicia.
Han blinkade chockat innan han insåg vad hon talade om. "Åh... jag måste ha talat i sömnen?"
"Det verkar vara fallet, ja."
"Jag var ung", log han. "Och jag visste att du ville ha någon kärlek som fick ditt hjärta att slå och dina ögon att tindra. Inte skratta så att du nästan kvävdes och sedan tala om gamla minnen och få dig på dåligt humör."
Alicia såg på Maximillian med en förunderlig min. "Vi kunde ha varit gifta", viskade hon sedan sorgset.
"Uhm... Ursäkta?" sade han bara.
Hon skakade leende på huvudet och han tyckte sig ana några tårar i hennes vackra ögon.
"Jag har älskat dig sedan jag var tio, Max", log hon mjukt. "Men nu... Nu har du Rose och jag har Hector. Tror jag. Jag har inte sett honom på ett tag. Han försöker väl reda ut vad som hände med Rose."
Maximillian låg tyst och sade ingenting. Han betraktade bara Alicia och suckade sedan.
"Det är får inte ändra på något", sade han bara stelt efter det.
Hon skakade på huvudet, fortfarande med de där tårfyllda ögonen. "Nej, det får det inte. Men det kommer det, Max. Jag kommer börja drömma om dig igen och ifall gudarna inte gör något åt det kanske jag börjar älska dig som förr igen. I värsta fall så kanske jag till och med kommer försöka ta dig ifrån Rose."
"Du skulle bara våga."
"Du har rätt. Svartsjuka klär mig inte." Hon rynkade på näsan. "Tror jag bara skulle försöka visa dig vad du kan få från mig." Hon blinkade med ena ögat och nu var det retsamma leendet tillbaka på hans bästa väns läppar.
Maximillian fnös. "Ifall vi klarat av att kyssa varandra så klarar vi det här."
Han såg Alicias blick flacka till så han bytte drastiskt ämne. "Är det därför du varit sur på mig hela dagen?!"
"Vad hade du trott?! Förstår du inte att du sade att min barndröm kunde komma i uppfyllelse?" skrattade hon samtidigt som medikusen kom in.

Rose var skakad efter förhöret men som tur var så hade kungen gett henne ledigt resten av dagen. Hon skulle besöka Maximillian senare på kvällen så de förhoppningsvis fick vara ensamma. Glimmer var ledig så Rose kunde visserligen rida till bergen, men det ville hon uppleva med Max, så hon bestämde sig för att rida ner till sjön. Rose gick ner till hagen där Glimmer befann sig. Tobias var också där.
"Hej", log Rose och gick fram till Glimmer. Tobias mötte hennes blick. Han såg fortfarande arg ut.
"Hej", muttrade han och vände ryggen åt henne. Rose skrattade till.
"Tobias, skärp dig!", skrattade hon och Tobias föll in i skrattet. Efter skrattanfallet rätade han på sig.
"Förlåt. Jag orkar inte mer, bara", suckade han. "Det är så mycket som behöver göras. Det som Maximillian skulle ha gjort."
Tobias blängde på Zeus som stod en bit bort.
"Du klarar det. Eller, du kanske inte klarar det, men du måste klara det", svarade Rose och började göra vid Glimmer. Det fanns några få sadlar och träns kvar.
"Ja, jag antar det", suckade Tobias. "Vi ses sen."
Rose ledde bort Glimmer en bit från hagen där hon satt upp och red iväg.