The unexpected (prs)

(Jul låter bra det ^^)

Ashe flinar stort när hon ser öppningen och slänger sig fram med svärdet först. Hon har fortfarande svårt att inte skratta när de tränar med svärd. Svärd. Av allt i världen tycker hennes föräldrar att hon behöver öva på svärdsfäktning? "Magiker är uråldriga och de starkaste har aldrig ens hört talas om en iPhone, och det är dem du behöver akta dig ifrån", hade hennes pappa förklarat för henne när hon skrattat rakt ut.
Ashes pappa ser hennes leende och skyddar sin sida bättre, men han blottar endast sitt ben istället. Hon snurrar lite lätt medan hon slår nästan slår till sin pappa i knävecket med bladets släta sida.
Hon stannar en centimeter innan och hennes pappa faller ner på knä, erkänner sig träffad, sedan så far Ashes hand ut mot sin pappas öra efter ett steg. "Sedan tar jag svärdet och drämmer till det i huvudet på dig", förklarar hon och gör en gest för att slå in svärdets fäste i hans huvud. "Och då är du försvarslös."
Hennes pappa nickar och torkar bort svetten från pannan. Ashe själv använder svettband för att hon inte ska förblindas men hennes pappa som är hennes slagpåse påstår att han inte behöver något.
Han tar tre djupa andetag innan hans andhämtning är normal, eller åtminstone till synes normal. "Du är bättre än jag nu... Vi kanske borde kalla in en svärdsmästare."
"Eller du vet, kampsportsmästare. Ingen använder svärd nu för tiden."
"Du kommer behöva gamla vapen för att bekämpa gamla krafter."
"Jag trodde det var det jag hade magin till?" Ashe ler medan hon omvandlar svärdet mindre dolkar och knivar - lättare att bära omkring på.
Hennes pappa ser missnöjt på henne. "Du missbrukar alkemin. Det var inte därför jag lärde dig det."
"Nej, jag vet. Visst är det underbart?" ler hon belåtet. Hennes pappa suckar och skakar på huvudet.
"Gud. Jag hade helt glömt bort hur det kändes att ha en tonåring. Du missbrukar din makt, unga dam."
"Utan att missbruka den lär jag inte känna den", försvarade hon sig. "Ring en svärdsmästare ifall det gör dig gladare. Jag ska ta en dusch och hitta Artemis. Sedan har jag mammas magilektion. Om hon inte vill vara ensam med Artemis såklart", tillägger hon fundersamt. "Äsch. Ses senare!" ropar hon till sin pappa innan han hinner säga något och springer uppför trapporna och in till badrummet.

Artemis strövat vidare mot den lilla skogen som fanns bakom huset. Ett par ekorrar lekte tafatt med varandra och Artemis studerade dem. Ett svagt men sällsynt leende spred sig över hennes läppar. Det såg så vackert och roligt ut, som om de var unga och glada och inte hade några bekymmer i världen.
Snön hade börjat yra om henne rejält nu och hon huttrade lätt till. De korta ljusa timmarna hade nu försvunnit och det började bli mörkt. Hon frös och snön hade gått igenom skorna och vätte hennes strumpor. Men hon märkte det inte, hon var fullt i stunden av ekorrarna.
Plötsligt verkar de små söte ekorrarna börja växa. De hade snart storleken av en katt, klorna och tänderna hade blivit vassare och deras ögon glödde. Artemis backar förskräckt, men har ingen aning om vart hon ska. Morrande och hotfullt kommer de närmare henne och Artemis fick inte fram ett enda ord. Ett slag över kinden från en av deras vassa klor får henne att falla ner i snön. Skräcken grep tag i henne då de kom närmare, en av dem klev upp på henne nu i storleken av en hund.

Plötsligt blir vattnet hon känner på en klo. En tass. Och den slår till Ashe rakt över kinden.
Hon flämtar till, redo för strid samtidigt som hennes enda hand flyger upp mot kinden för att inspektera skadan. Ingen.
Tassen är borta.
Hon är fortfarande kvar i badrummet, med vattnet rinnande från kranen så att hon kan tappa upp ett bad. Hon har inte ens hunnit byta om.
Innan hon ens hinner tänka så halvt springer, halvt hoppar, hon nerför trapporna i huset och ner, ner, ner och ut, ut och ut mot var hennes instinkter leder henne. I hennes hand har hon vapen redo, inte riktigt medveten om var de kommit ifrån, bara att de är där.
"Artemis!" ropar hon skräckslaget när hennes instinkter plötsligt slutat innan hon nått skogsbrynet. Hon fortsätter att springa in ändå.
Artemis måste vara här i närheten. Måste. Varför skulle hon annars ha sett det hon sett? Är de... sammankopplade på något vis? Var det därför Mako väntat med att låta deras föräldrar kontakta henne?
"Artemis?"
Hennes hjärta slår hårt medan hon ser sig omkring. Hon är rädd. Hon är riktigt jäkla rädd och hon har inte varit rädd på länge. Hon försöker lugna ner sig själv med tanken på att klorna knappast kunnat skada Artemis allt för mycket. Hoppas hon.
Ashe fortsätter leta.

Artemis vill svara Ashe, men hon får inte fram ett ljud. Hon ville varna henne, göra så hon inte kom. Nej, inte Ashe, hon fick inte göra sig illa.
Tyngden på hennes bröst gör att revbenen börjar knaka och hon känner de vassa klorna borra sig in i skinnet.
Men det andra djuret hade hoppat av henne och gick morrande åt det hållet rösten kom från, Ashes röst.
"Ashe." skrek hon då skräcken grep tag om henne, skräcken för en annan. Vad gjorde Ashe ens där, hon måste akta sig. Det var nu först hon började kämpa ordentligt, försökte rycka loss djuret som hade fått ner henne i snön. Men hon var fortfarande rädd, hon var skräckslagen och kunde inte tänka klart.

Ashe agerar innan hon ens hinner se vad som flyger mot henne. Hon vet bara att det inte är Artemis eller mänskligt och hon skär med dolken i luften. Det... förvridna djuret faller ner på marken, döende med ett stort jack i... hon vet inte riktigt ifall det är magen eller ryggen. Hon vet inte vad djuret är för något.
Ashe fortsätter sedan springa mot var hon nyss hörde Artemis röst. Hon springer så snabbt att hon knappt inser att hon är framme. Djuret vänder på uppmärksamheten mot henne och försöker istället attackera Ashe. Ashe är dock beväpnad, men på något vis funkar det inte lika bra den här gången. Hon hade haft överraskningsmomentet på sin sida nyss, men den här varelsen är mer intelligent och tänker inte låta sig skadas av ett blad. Även om bladet i fråga är en väldigt vass dolk.
Hon har lust att kasta ifrån sig sina vapen men behåller dem så att hon kan hålla djuret på avstånd.
Först när hon aktiverar runorna på bladet verkar den kunna genomborra varelsen helt. Ashe betraktar förvånat djuret, kan inte riktigt identifiera det här heller, men samtidigt är den trots allt förvriden på alla möjliga vis, och med en stor dolk genom sig.
Hon ser på medan djuret dör, sedan på blodet, sedan på sig, sedan på Artemis. "Finna det några fler? Mår du bra? Vad hände?" frågar hon och måste bita sig i tungan för att sluta ställa frågor.
Hon går fram till Artemis och försöker hjälpa henne upp medan hon skannar hennes kropp efter allvarliga skador.

Det är först då djuret avlägsnar sig från Artemis bröstkorg och vänder uppmärksamheten till Ashe istället, hon lyckas resa sig upp till sittande ställning. Hon kan inte röra en lem utan bara ser skräckslaget på hur Ashe och djuret, om man ens kunde kalla det djur går till attack mot varandra. Hon kunde inte göra något även om hon allra helst hade velat kasta sig mellan dem.
Då allt är slut och Ashe drar upp henne på fötter känner hon först nu hur kallt det är, hur blöt hon är och att såren över kinden svider. De över bröstet gör mer ont, där den borrat in sina klor. Hon blöder, men det är inget hon bryr sig i, bara Ashe.
"Hur jag mår? Jo, bra. Men är du skakad?" kvider hon nästan fram och oron för Ashe hörs. Faktiskt var det de starkaste känslorna hon hittills visat, det visade också hur mycket Ashe betydde för henne.
"De var bara två, först ekorrar och sedan......de växte, Ashe förlåt, jag var så rädd." hennes ord for fram som en flodvåg, så mycket brukade Artemis inte tala i följd och nu hade hon inte ens blivit tillsagd att tala.
"Men du kom. Hur kunde du veta?" frågorna var många och de nästan flög ur henne. Hon var så otroligt lättad att Ashe levde att hon inte tänkte på det, att det bara kom helt naturligt.

Ashe andades lättat ut när hon insåg att Artemis var helt okej. Någorlunda åtminstone.
"Jag... Jag tror jag har några sår", sade Ashe. Adrenalinet pumpade fortfarande i kroppen och hon visste ärligt talat inte ifall hon hade några skador eller inte. Men när hon kollade ner på sig själv så kunde hon ana det. Hon hade definitivt ett stort sår över armen dock. Mer ytligt än djupt.
"Jag... Jag skulle ta en dusch men plötsligt så såg jag något anfalla mig och skada min kind... när jag insåg att det inte var jag som var skadad följde jag min instinkt. Det ledde mig till dig. Jag... Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte hur", svarar hon ärligt. "Kom igen. Mamma vill säkert ta hand om våra skador", ler hon sedan lite och fortsätter hjälpa Artemis. "Du behöver inte oroa dig. Rädd blir alla. Dessutom klarade vi oss. Jag tror inte du förstår hur lättad jag är över att du mår bra", säger hon sedan och har lust att krama om Artemis.
Hon är rädd nu. I stridens hetta var hon inte rädd, men nu? Nu är hon skräckslagen. Något lyckades passera deras skyddande formler och Ashe kan inte förstå vad det innebär. Förutom att något måste göras. Hon vet bara inte vad.
Och det skrämmer henne mer än själva faran. Ovissheten. Och risken om att någon i hennes familj kan bli skadad. Det skrämmer henne.

Artemis hand rör nästan vid Ashes kind då hon får höra. Men hon rör den inte, stannar någon centimeter över och vet hur rädd hon själv är för kroppskontakt. Sedan rör hon vid sin nu blodiga kind.
"När den rev mig." sa hon förundrad då de börjar gå mot huset. Det värmde inom henne då Ashe sa att hon var glad över att hon mådde bra.
"Jag var orolig för dig, men du lever." Artemis visste inte hur hon skulle uttrycka det bättre, men någon spärr hade trots allt släppt, hon talade mer obehindrat.
"Men muren? Huset? Skulle det inte sydda?" frågar hon då de öppnat dörren och den slog igen bakom dem. Hon hinner inte säga mer försen ett skrik möter dem från övervåningen och Ashes mamma skyndar mot dem.

Ashe nickar. Under månaderna som gått hade hon lärt sig att förstå sig på Artemis. Hennes ord värmde på sitt eget lilla vis.
"Det är det som är problemet..."
Hon avbryts av ett skrik och sedan hennes mamma som springer emot dem.
"Tack gudar", viskar hon och drar in både Ashe och Artemis i en kram. Ashe vet att Artemis förmodligen inte kommer reagera så bra på det. Det vet även hennes mamma.
Men hennes mamma verkar inte kunna bry sig den här gången. "Ni mår bra. Herregud vad jag blev rädd..."
"Vad har hänt?" frågar Ashe, helt alert trots att hon för en kvart sedan varit helt utmattad.
"Mako. Han fick en vision. Han är helt livrädd och och skriker, säger att ni kommer dö..." Hon avbröt sig själv innan hon hann säga mer.
"Mamma, något kom igenom försvaret", säger Ashe allvarligt.
Hennes mamma rätar på sig, ser på henne med stora ögon och sedan så blir hennes blick bestämd. "Gå packa väskorna. Ni ska lämna landet. Vi ska kalla in andra från rådet och förflytta huset."
Sedan ser hon på Artemis. "Du blev attackerad först." Det är ett konstaterande. Ingen fråga. "De vill ha dig lika mycket som Mako", mumlar hon sedan innan hon börjar släpa med sig Ashe och Artemis mot huset.
Ashe protesterar. Hon vill inte lämna huset igen. Hon vill inte lämna sin familj igen.
"Ashe, skärp dig. Det är ett uppdrag", säger hennes mamma aningen för hårt och Ashe inser att hon håller tillbaka gråten. Hon tvingar sig själv att vara rationell. Ashe måste respektera det. Så hon håller käften.

Artemis stelnar till vid kramen, men tar emot den. Hon vet att det är ett sätt att visa ömhetsbetygelser och hon uppskattar det. Hon vet att Ashes mor bara vill henne väl, så hon tog snällt emot den. Hon tvingade sig till det för hennes skull även om det krävdes mycket av henne att inte rycka sig loss.
Artemis fick inte fram ett ljud, hon som förr hade talat så mycket. Hon förstår inte vad det handlar om men hon vill inte lämna stället och dem alla. Detta ställe som hon för första gången känt sig trygg på. Nu skulle allt det försvinna?
"Vill ha mig? Vilka? Jag var ensam ute, det betyder inte att de vill ha mig........" hennes ord dör ut, hon var medveten om att hon sagt emot, något som aldrig hänt och hon såg mer skräckslagen ut över det än vad som hade hänt med djuren.
"Förlåt." säger hon förskräckt och följer med in, hon förstår inte något av det här. Det enda hon visste var att de blivit anfallna, att de blödde, de skulle fly landet och allt. Artemis ville inte, hon ville vara här i lugn och ro och få den frid hon kände ibland.