Rolla?

AuroraAlexius 5_lollipop_5
Okej, så jag vet att det är exakt ett år sedan jag svarade här, och det är mitt fel att rollet dog, men skulle det vara möjligt att fortsätta på det nu? Vi hade fett mycket planerat, och ett år hit och ett år dit borde väl inte vara så illa?

Jag fortsätter gärna!

Medan han sakta tog sig hem blev Cayden mer och mer säker på att spela sjuk var rätt val. Han ville verkligen inte vara nära de andra i kollektivet, speciellt inte framför Figg. Det var något skumt med henne. Samtidigt kunde ju gruppindelningen vara en slump, det var långt ifrån omöjligt, och Filippa hade ju faktiskt hamnat i en annan grupp. Hade hon inte det skulle saken vara värre. Men självklart var det ändå riskabelt för Cayden att spendera så mycket tid med de andra. Det kanske blev väldigt tydligt att de hade en hemlighet tillsammans.
Cayden önskade att han hade lyssnat när Figg berättade hur länge de skulle hålla på med grupparbetet. Var det bara runt en vecka skulle hans plan om att vara sjuk kanske faktiskt funka. Men det var långt ifrån säkert. Han kunde inte ljuga för sin mamma, speciellt inte om något så uppenbart så han inte kunde slingra sig runt det med rätt ord. Han behövde bli sjuk på riktigt, men hur fan skulle han lyckas med det? Han blev aldrig sjuk. Kanske om han bröt ett ben eller något. Skulle det vara illa nog? Det borde han kunna klara av. Fast tanken på att behöva skada sig själv på det sättet gjorde honom illamående. Var det kanske värt att bara be Figg om att få byta grupp istället?
Cayden hade varit så inne i sina funderingar att han nästan blev chockad när han märkte att han nästan var hemma. Det hade tagit lite extra tid eftersom att han gick så långsamt, men det hade varit värt det för att inte råka springa in i någon av de andra från klassen.
Han gick in lagom för att se Amber och Beata komma upp från trappan från träningslokalen. Vad hade de gjort där nere? De var väl ingen träning idag?
Cayden kände att han behövde prata med dem, tillsammans kunde de säkert komma på en lösning på gruppproblemet. De kanske höll med om att saken var ganska skum. De såg faktiskt ganska oroliga ut. Eller så skulle de bara tro att Cayden ljög för att få vara med sina vänner. Han insåg att han inte kunde förmå sig att ta upp saken.
"Hej", hälsade han snabbt och artigt och började med snabbare steg mot trappan som ledde uppåt.

Precis när de kom upp för trappen från träningslokalen klev Cayden in genom porten. Amber gav Beata en blick - som hon inte verkade uppfatta. Det såg faktiskt ut som om hon inte ens uppfattat att Cayden kommit in. Hennes blick var någon annanstans. Amber skakade lätt på huvudet åt henne, och såg sedan på Cayden med bestämd blick och gick fram mot honom.
"Hej", sa han snabbt och fortsatte förbi dem. Amber såg något stött efter honom. Trodde han verkligen att de inte skulle prata om det här?
"Vänta!" ropade hon efter honom och joggade efter honom och tog tag i hans arm. "Vi måste prata"
Hon såg in i hans ljusblå ögon och försökte med ren viljekraft att få honom att prata med dem.
"Förutom att definitivt är något skumt med Figg, så verkar Jodie vara försvunnen", la hon till snabbt för att hindra honom att komma med något ursäkt och sedan smita iväg. Han var tvungen att förstå att det här var allvarligt. De behövde lista ut vad de skulle göra tillsammans, han kunde inte längre smita iväg till sina andra vänner och ignorera dem. Hon tänkte inte tillåta det. Hon tog omedvetet ett fastare tag om hans arm för att ytterligare hindra honom från att smita iväg.

Caydens första tanke när Amber tog tag i honom var att dra sig loss och fly i panik, men han lyckades hålla sig lugn. I alla fall tillräckligt lugn. Hon hade ju faktiskt rätt, de behövde prata. De kunde inte finnas en grupp som enbart bestod av folk med krafter.
Även om det var fallet skulle det varit mycket trevligare om Amber inte höll fast honom, eller stirrade så intensivt. Det var obehagligt.
Cayden blev milt förvånad när Amber nämnde Figg. Hon var definitivt skum och obehaglig, men behövde de verkligen prata om det? Var det inte illa nog att de behövde stå ut med henne i skolan? Och hur kunde Jodie möjligen vara försvunnen? Det hade ju bara gått drygt en och en halv lektion sedan Cayden sist sett henne. Dessutom var det omöjligt att Amber och Beata kunde ha letat ordentligt efter henne. Vad Amber sa var helt enkelt inte lika allvarligt som hon försökte få det att låta.
Plötsligt blev Cayden alldeles kall inombords. Var det inte han som var den paranoida? När han hade använt sin kraft på Figg hade hon verkat riktigt misstänksam och hon hade haft ett läskigt triumferande leende när han var klar. Bara några sekunder, och Cayden hade tvingat sig själv att tro att det var inbillning. Men om andra också hade märkt det var det kanske inte så... Cayden var tvungen att anstränga sig för att inte låta paniken ta över. Vad som än var fel med Figg kunde det inte vara bra.
"Hur kan Jodie vara försvunnen? Hon lämnade skolan för bara någon timme sedan." Cayden visste inte vad han skulle säga om Figg. Vad skulle de göra om det var något skumt med henne? Och en del av honom trodde det var en komplott emot honom. Amber kunde vara med på det. Planen var att avslöja hur han missbrukade sin kraft i skolan för att bli godkänd, och samtidigt tvinga honom att visa för sina vänner att han delade en hemlighet med de andra från kollektivet.
Om Cayden var i samma situation fast med folk som inte hade krafter skulle han högt säga att han var lugn och inte orolig och få de andra att tro honom. Amber skulle troligen komma på honom på en gång om han gjorde det nu. Han höll tummarna på att han inte såg allt för nervös ut ändå.

Så snart Cayden svarat släppte Amber taget om hans arm. För först då var hon säker på att han inte skulle försöka slinka därifrån. Dessutom såg han nästan rädd ut, som om han trodde att hon skulle slå honom. Hon försökte sig på ett ursäktande leende, men hon vet inte om det gick fram. Antagligen såg det mest ut som en grimas. Hon hade ingen lust att dalta med Cayden nu. Han fick helt enkelt leva med vem han var och vilka de var.
"Vi vet inte", svarade Amber och kastade en blick bak på Beata som fortfarande svävade en bit bort, med en bekymrad rynka mellan sina smala ögonbryn och helt omedveten om omvärlden.
"Hon var inte hemma, och hennes mamma sa att hon hade gått till träningslokalen. Men hon var inte där heller", fortsatte hon och vände tillbaka blicken mot Cayden. Först då insåg hon hur vagt det lät. Hon blev också medveten om hur kort hon var - visst, Cayden var inte jättelång, men han var ändå länge än henne, för att inte säga hur lång Beata var. Amber hatade att känna sig kort, det kändes som om de såg ner på henne - mer än bara bokstavligt. Hon sträckte på sig och gav Cayden en hårdare blick än vad han förtjänade. Hon var orolig och visste inte vad de borde göra, och Cayden bara ifrågasatte henne. Det här var allvarligt, oavsett om han ville låtsats som att det inte var det.

Cayden uppskattade att Amber släppte honom, även om han var lika fast ändå. Inte ens han kunde fly en sådan situation. Han oroade sig inte för Jodie, men grejen med Figg kunde vara allvarlig. Han önskade hade sin mammas kraft att veta om folk ljög, så han kunde veta om det var en fälla eller inte.
När Amber berättade varför de trodde Jodie försvunnen höjde Cayden misstroget på ögonbrynen. Så de hade kollat på två ställen och hon var inte där? Hur kunde de vara oroliga över henne redan? Det skulle inte vara så konstigt om hon hade bestämts sig för att gå en promenad eller något. De kunde till och med ha missat henne i trappan, i alla fall om någon tog trappan och de andra hissen. Cayden kanske inte längre var den paranoida?
Ambers hårda blick gjorde Cayden nästan irriterad. För en gångs skull tyckte han inte att hon hade rätt att vara så sur på honom. Han stod ju kvar och lyssnade på hennes överdrifter. Och hon nämnde inte ens mer om Figg, vilket var det viktigaste! Visserligen hade Cayden undvikt att fortsätta på det spåret, men han ville ju verkligen veta vad Amber hade att säga om saken.
"Okej... Är hennes familj oroliga?" Det kunde ju vara en förklaring, familjen hade just gått igenom en del, det var inte konstigt om de var on edge. De kunde ha smittat av sig till Amber och Beata. Själv var Cayden fortfarande inte alls orolig, och även om Jodies familj var det överdrev Amber rejält.

Det var som om Cayden visste precis vad han skulle säga för att alla hennes argument skulle falla. Hon skämdes nästan lite när han ställde den enkla frågan.
"Nej, det verkade inte så", erkände hon motvilligt, och kände sig oerhört dum. Och hon hatade att Cayden fick henne att känna sig så.
"Men...", hon försökte komma på vad hon skulle säga. Det kändes som om Cayden såg nedlåtande på henne. "Men med allt annat konstigt som har hänt idag, så känns det inte som om Jodie skulle ha lämnat kollektivet bara så där utan att säga något till nån"
Det kändes som om hon slagit huvudet på spiken. Jodie skulle inte dra iväg på egen hand utan att säga något till sin familj. Hon hade ju sagt åt dem att hon skulle till träningslokalen, varför skulle hon gå någon annanstans?
"Du kan ju inte förneka att idag har varit en konstig dag?" la Amber till och såg på Cayden. "Figgs obehagliga blickar, och den alldeles för passande gruppindelningen..."
Hon lät orden hänga i luften och väntade på vad Cayden skulle ha att säga.

Cayden höjde ögonbrynen ännu högre. Det var inte med flit, men han var faktiskt chockad över hur dumt det lät. Vad hade Amber för anledning till att oroa sig om inte ens Jodies föräldrar gjorde det? Det började blir fånigt och Cayden började fundera på en utväg.
Cayden var inte säker på Ambers argument om att Jodies inte skulle säga till någon heller. Han kände inte Jodie tillräckligt bra, och han hade kunde inte ens sätta sig in i hennes situation för att fundera på vad han skulle göra. Amber verkade i alla fall vara ganska övertygad, och hon hade ju också bättre koll på Jodie än Cayden hade.
Det sista hade Cayden inga motargument emot. Amber nämnde precis det som stört Cayden, och genom att göra det gjorde hon allt mycket mer riktigt. Han hade oroat sig för att bil avslöjad i princip hela sitt liv, och nu när risken var som störst hade han ingen aning om vad han skulle göra. Steg ett var väl att inte få panik. Det var ett svårt steg.
"Jo, kanske det..." sa Cayden oroligt. "Så hade du tänkt att vi ska typ göra något åt det?" Vad skulle det vara? Prata med sina föräldrar? Eller rådet? "Tror ni hon är en av kraftutplånarna?" Det var säkert en dum tanke. Cayden var fortfarande inte helt övertygad om att de ens existerade, men om de gjorde det skulle det vara så var Figg misstänkt. Skulle de bli attackerade när de kom till skolan nu? Cayden ansträngde sig hårt för att inte tänka för mycket på saken.