Nya halvgudar

Nathaniel log ett ärligt och med väldigt trött leende.
"Det låter bra", sa han och höll tillbaka en gäspning. "Vi kan gå ut och börja röra lite på oss senare"
"Jag mår bra", sa han och gnuggade sig i ögonen. "Jag behöver inte lägga mig ner"
Fast han lutade sig bakåt så han lutade sig mot väggen bakom sängen och halvlåg tvärs över den. Han gäspade, men tvingade sig själv att inte somna. Det var inte läge för det.
"Du kanske skulle kunna ge mig ett glas nektar?" bad han och pekade mot tillbringaren som stod borta på bordet. "Det tar alltid på krafterna att hela. Du kommer märka det när du själv börjar utforska och använda dina krafter", la han till med ett leende.

Estelle nickar, så slut på krafterna var vad det var. Som att springa och sedan bli trött, det kunde hon förstå. Hon ler mjukt åt honom då han knappt kan hålla ögonen öppna.
"Det skadar inte att åtminstone vila lite." sa hon mjukt och tog tag i hans ben som hängde och lyfte dem upp så de låg på sängen och hans överkropp föll mer ner mot kudden.
"Vila bara." sa hon ömt och gick sedan för att hämta ett glas med nektar.
"Vad för krafter?" sa hon då hon återvände och sträckte fram glaset.
"Jag har inga krafter." sa hon, hon förstod inte ens vad han menade.

Nathaniel protesterade bara svagt när Estelle lyfte upp hans ben så hans huvud föll ner mot kudden. Kudden var underbart mjuk och han slöt automatiskt ögonen.
Nej, inte somna! tänkte han och slog upp ögonen igen. Han följde istället sömnigt Estelle med blicken när hon fyllde upp ett glas åt honom och kom tillbaka med den. Hans arm kändes som bly när han lyfte den för att ta emot glaset.
"Tack", sa han med ett svagt leende. Han tvingade sig upp överkroppen och stödde sig på sin lediga arm. Han drack girigt av nektarn. Värmen efter drycken spred sig i hans kropp och han sjönk med ett nöjt leende tillbaka på kudden.
"Nu är jag snart på benen igen", sa han till Estelle med ett leende.
"Nästan alla halvgudar har någon form av kraft som är kopplad till deras gudomliga förälder. Barn till Iris har oftast bra hand med hästar, har bra färgkoordination, är bra medlare och har en viss nivå av fotokinesis", förklarade han och såg upp på henne med ett leende.
"Så du har krafter. Jag lovar", la han till och slöt för en sekund ögonen. Han gäspade igen.
"Ge mig bara nån sekund så är jag på benen igen. Nektarn har börjat verka och jag känner mig redan piggare", sa han och sträckte på sig. "Jag ska bara blunda ett tag"
Han slöt ögonen och innan han visste ordet av det hade han somnat.

Estelle log mjukt mot honom och tog glaset. Sakta strök hon undan en hårslinga ur hans ansikte då han somnat. Hon vågade sig till det då hon visste att han sov.
Egentligen hade hans ord bara fått fram fler frågor. Den största var vad fotokinesis var? Hon hade aldrig hört det ordet förr och ville helst inte ut och visa för de andra Isis ungarna att hon inte visste vad det var.
Istället satte hon sig tillrätta på fotändan av sängen och väntade på att han skulle vakna. Han såg så lugn och fridfull ut där han som, som en oskyldig liten pojke. En varm känsla steg upp genom Estelle då hon såg på honom en känsla hon inte känt förr.
Hon såg ut genom fönstret, solen sken ännu och det verkade vara en härlig dag. Det kändes som om något spratt till inom henne. För en gångs skull längtade hon ut, ut och röra på sig. Hon ville se vad hon kunde göra, då inget hindrade henne längre.

Nathaniel drömde. Det var i och för sig inget konstigt för ett halvblod. Men den här drömmen var obehagligare än någon han tidigare drömt.
Det var någon som skrek. Och trots att han inte kunde se någonting som visste han att det var Estelle. Hennes skrik var hjärtskärande och han försökte desperat ta sig till henne.
"Estelle!" skrek han och kämpade sig framåt. Men han kom ingenvart. Han kände hur paniken steg i bröstet på honom när Estelle skrek igen.
"Vad händer?!" skrek han rakt ut mot mörkret. En mörk mullrande röst skrattade rått.
"Seså, lilla halvgud, du kan lika gärna ge upp", skrockade rösten roat. "Du kan varken rädda henne eller dig själv"
"Nej!" skrek Nathaniel och satte sig upp. Han blinkade förvånat i solljuset. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, men han andades lättat ut när han såg att Estelle satt oskadd vid hans fötter.

Estelle ryckte skrämt till då Nathaniel började skrika, han skrek hennes namn. Estelle vände sig snabbt mot honom men i nästa sekund vaknade han efter att skrikit åter ett par ord.
Då han vaknat kom Estelle på fötter och tar sig närmare honom. Hon lutar sig försiktigt över hans liggande kropp och ser oroligt ner på honom. Han verkade vara upprörd och svettades lätt.
"Hur är det, drömde du något?" frågade hon och la försiktigt handen mot hans panna innan hon mjukt drog undan en hårslinga från hans lätt kallsvettiga panna. Frågan var väl egentligen dum, men han hade ropat hennes namn och undrade vad det var.

Nathaniel sjönk utmattat ner på kudden igen och försökte få sitt hjärta att sakta ner. Han gav Estelle ett svagt leende när hon lutade sig över honom och frågade hur han mådde.
Han slöt ögonen och rös till när hon la handen mot hans panna och drog undan en hårslinga. Hennes hand var kall, men mjuk.
"Bara en mardröm", mumlade han utan att öppna ögonen. Han kunde fortfarande känna Estelles beröring mot sin hud även om hon tagit bort handen.
"Du har säkert också haft mardrömmar. De flesta halvblod har dem", sa han och öppnade långsamt ögonen. Han mötte hennes nu skogsgröna ögon.
"Men den här var värre än vanligt...", la han till i en låg viskning och utan att reflektera över det sträckte han upp handen och drog den genom Estelles hår. Det var lent och gled utan svårigheter genom hans fingrar. "Men du är okej"

Estelle nickade långsamt. Jo, mardrömmar hade hon haft och hade. Hon avskydde dem ofta handlade de om hennes far, om skymtar från barndomen hon hade förträngt. Men ibland var det annat hon inte förstod.
"Varför har vi mardrömmar?" frågar hon lågt, men tystnar då han fortsätter att prata.
Då hans hand drog sig mot hennes hår reagerade hon ovanligt. Hon ryckte inte undan som hon brukade. Hennes ögon blev stora av förvåning, men inte rädsla och hon gillade det.
"Du ropade mitt namn, vad hände?" sa hon lågt och såg in i hans ögon och log svagt för att visa att hon inte hade något mot att han rörde henne sådär.

"Jag vet inte riktigt, men halvgudar drömmer alltid livligt. Och ofta finns det något man kan lära av drömmarna. De kan vara glimtar av de som hänt, eller det som kommer att hända...", förklarade han och fortsatte dra fingrarna genom hennes hår. Det var förvånansvärt lugnande. Han log mjukt mot henne och mötte hennes blick.
"Du skrek", sa han lågt och slog undan blicken. "Och jag kunde inte röra mig. Och du bara fortsatte att skrika"
Han pausade och kastade en blick mot fönstret. Där ute stod solen högt, vilket betydde att han inte kunde ha sovit särskilt länge.
"Sedan var det en röst... som sa att jag varken kunde rädda dig eller mig själv", fortsatte han. "Sedan vaknade jag"
Han såg upp på henne igen och ur hans ögon lyste oron han känt under drömmen. Hans hand hade stannat halvvägs genom hennes hår, och han lät den långsamt falla ner på sängen igen.

Estelle ser bekymrat på honom, hon gillade inte det han sa. Vad var det som skulle hända? Eller hade det hänt?
Vad kunde ha fått henne att skrika så? Hon ryste lätt till av okänd anledning och tog slutligen till orda.
"Om det kan ha hänt, så kan det vara när jag var mindre. Då kunde du inte komma och hjälpa mig för att du inte visste om mig då." sa hon i ett försök att få allt ur världen.
Men hon tystnade då hon mötte hans blick, en blick som var så full med oro att orden stockade sig i Estelles hals.
Hans hand försvinner och hon känner en saknad efter den. Sakta rör hon sina fingrar över hans hand, nästan smekande och sätter sig på stolen vid sängen. Utan ett ord lägger hon sedan sitt huvud på kudden och blickar in i hans ögon.
"Du kom och räddade mig? Det var vänligt." sa hon mjukt, även om det bara var en dröm, men en dröm med sanning.