Monster High School

Joanna ~
Jag går ut från tåget. Perrongen är ganska tom men jag ser folk på väg mot skolan, bland annat de i kupén. Gå fram till dem, säger en röst i huvudet. Jag har aldrig haft en vän sedan hon dog. Det var rätt länge sedan. Jag går ändå fram till dem, harklar mig ganska lågt men tydligt.

"Senn at gå också! I havet behöver man inte hålla balansen..." Jag snubblar till.
(Låstas som om hon pratar dåligt, men det är för jobbigt att skriva.)
"Jag tror du förstår.

Jag nickar mot havsflickan, och ler. Samtidigt hör jag någon harkla sig bakom mig. Jag vänder mig om. Det är den där tjejen med rosa hår, som jag inte heller vet vad hon heter. Jag ler svagt mot henne. "Hej.. Förresten, jag lyckades inte uppfatta vad du hette..?"

Joanna ~
"Joanna", säger jag kort. "Du hette Ayaka, va?"

Jag ler svagt och nickar mot henne. Hon är väldigt söt, men hon har påsar under ögonen som om hon inte sovit på länge. Jag undrar vad hon är för något, men jag känner att det vore oförskämt att fråga. Jag nickar mot den stora byggnaden.
"Stort slott, va?" Frågar jag, ungefär som när man diskuterar vädret. Jag är orolig för att hon ska tycka att jag är tråkig. Det lät tråkigt..

Jag flyger en bit för att se mig omkring, och då ser jag flickan. Ängeln. Mina vingar slutar att fungera, och jag faller ner rakt framför hennes fötter.

"Och jag är Meri" åter igen skäms jag över hur min röst är. Men den blir bättre antar jag.

Jag märker att de flesta personer verkar ha lämnat tåget och bestämmer mig för att gå ut. Nu behöver jag ju faktiskt inte bli ihjälmosad.
Snabbt skyndar jag mig ut från tåget men bromsar genast in när jag ser personerna som satt i kupén samt några andra personer. Borde jag gå fram till dem? Nej, det borde jag inte. Ingen vill ha med mig att göra ändå.
Jag går några meter bakom personerna och sneglar på personerna runt omkring. Förhoppningsvis ställer jag väl inte till något. Fast, allting har ju gått så bra hittills, något som aldrig händer. Och när det väl händer, tja, då slutar det aldrig bra.

Jag ser på flickan som flyger iväg. "Hej! Säger jag sedan och ler. Jag heter Jack, vilka är ni?" Frågans ställd till alla som har pratat men tjejen med de svarta kläderna under de senaste minuterna.

Lirima höll på att snubbla på den svartklädda flickan som låg utsträckt vid hennes fötter.
"Oj, ursäkta!" sa Lirima och sträckte ut handen för att hjälpa flickan upp. Flickan hade plötslig bara fallit ner framför hennes fötter. Nu var hon helt säker på att flickan hade vingar. När Lirima försökte fånga flickans blick blev hon för första gången medveten om flickans ögon, de var sorgsna, men de hade en underbar blå färg, inte helt olik Lirimas färg.

Lirima stod som förstenad med handen utsträckt, vem var den här flickan egentligen?

Jag reste mig upp och bara såg på henne. Jag hade ramlat rakt ner på hennes fötter. Varför kunde det aldrig bli bra? Allt jag ville göra just nu var att sluta bry mig om mitt föregående liv, men det var inte särskilt lätt när hon ständigt påminde mig om mitt förflutna. Jag skakade på huvudet och mina ögon fylldes av tårar.
Jag fällde ut mina vingar och flög ut till havet, som ungefär låg 25 meter bort från alla. Jag satte mig på en stor, grå klippa och såg ner i havet. Mina tårar rann ner och förenade sig med det lika salta havet nedanför.