Piraternas fånge(PRS)

Mona såg oroligt på honom och lät honom luta sig lätt mot henne. Han hade en spräckt läpp, nästan blödde det lätt ur och han verkade allmänt tilltygad, håret var rufsigt och de fina kläderna tilltygade med.
"Åh Carl, varför var du tvungen att försvara mig?" undrade hon förtvivlat och kramade om honom. Han sa inget, bara hade ett svagt leende på läpparna då hon kramade honom. Sedan kom doktorn igen. Mona såg upp på honom och tog ett steg bort så han kunde få undersöka honom. Carl nickade till läkaren men ryckte till då han hörde kaptenens röst.
Mona ryckte till med och såg vaksamt på henne, men hon verkade mer irriterad på Mortimer än henne och Carl. Kaptenen såg irriterat på honom och blicken gick från Carl till Mona. Hon var inte på bra humör, det syntes. Men tillslut såg hon på Mona igen och flinade och tog tag i hennes arm hårt. "Jag trodde du och plutten där hörde ihop? Det är ditt fel att han gick och skadade sig" sa hon även om det inte alls stämde. Men kaptenen ville bara ha en anledning att vara arg. "Kom med här". Hon drog med sig Mona upp mot rodret så inte Mortimer kunde säga något mer.

Mortimer visslar och Pete landar på däcket.
"Pete, ta med Carl ned till min hytt." Beodrar han. "Varsamt." Lägger han till och Pete är snabb med att lyda. Fowl har ungefär lika mycket respekt som kaptenen på skeppet. Mestadels för att kaptenen själv är rädd för den mystiska skeppsläkaren. Dessutom är han en av de få skeppsläkare som skulle segla med pirater och han behövs på skeppet oavsett vad någon annan säger. Så när Fowl följer efter sin kära kapten är det ingen på skeppet som är förvånat. Mortimer Fowl är inte känd för att göra kloka beslut när det gäller kaptenen.

Kaptenen verkade inte märka av Mortimer längre, kanske hon ville ignorera honom rentutav. Hon gillade inte honom, han la sig i saker och hon kunde inte göra något åt det. En bra skeppsdoktor var svår att hitta. Istället släpade hon Mona upp till rodret och vände sina glödande ögon mot henne.
Utan fler ord höjde hon handen och gav henne en örfil, och en till, och en till. Hon tog ut sin irritation och ilska över att inte kunna straffa Mortimer på Mona. Och hon bara stod där och tog emot även om hennes kind var ilsket röd och hon hade ett skrapsår över kinden från en ring kaptenen hade på sitt finger. Tillslut var kaptenen nöjd och började styra skeppet igen. Mona bara tog några djupa andetag och försökte förstå hur hon kommit att hamna där egentligen.

Mortimer stod åt sidan tills misshandeln var klar och han kommer fram till Mona.
"Kom med mig." Säger han glatt till Mona och kaptenen vänder sig mot honom.
"Du har ing-"
"Det har inte du heller, Vivan." Svarar Mortimer och tar ett steg framåt så han hamnar öga mot öga med kapten. "Men om du verkligen vill att jag ska sluta lägga mig i så kan jag bara gå av i nästa hamn, eller så kan jag vägra dina män och dig vård." Fortsätter han och korsar armarna. Vivan gör samma sak.
"Jag kan kasta dig överbord." Hotar Vivan.
"Och då kan du lika gärna säga hej då till halva din besättning." Svarar Fowl utan att röra sig. "Seamus har både en skadad axel och fot, samt att han blev attackerad idag i Tortuga." Fortsätter Fowl irriterat. "För att inte tala om skadorna av gårdagens slag som bara blir värre samtidigt som du satt inne och tryckte i din hytt." Avslutar Fowl, tar ett steg tillbaka och börjar gå ned. Han stannar dock till.
"Jag tror att Mona och Carl skulle må bra av att hjälpa mig nere under däck, så det är där du hittar dem." Säger han samtidigt som han fortsätter gå, även om han artigt väntar på Mona så att han vet att hon följer med.

( Det blev skumt... Sorry. Dx )

Mona såg doktorn komma fram och såg förvånat på honom. Men hon tackade honom tyst, vad som helst för att komma undan kaptenen. Och hon gillade doktorn, det var något med honom, han var civiliserad, trevlig, en aning konstig men hon tyckte inget ont om honom.
Hon lyssnade en aning storögt då han gick emot kaptenen. Hur vågade han göra det? Hon tog något steg bakåt ifall kaptenen skulle straffa honom med. Men..Inget hände. Inget mer än att de hotat varandra, och Mortimer hade vunnit. Hon suckade lättat ut då hon hörde det sista han sa, hon skulle få vara med honom ett tag vilket var en lättnad.
Hon nickade till honom och började gå ner mot hytterna igen. Då de kommit utom hörhåll från kaptenen såg hon upp på honom "Tack" mumlade hon. Hon visste inte vad hon mer hon kunde säga än det.

"Ingen orsak, om Seamus hade fått nys om att jag bara låtit henne komma undan med att slå dig hade jag fått höra det av honom också." Säger läkaren och ler mot henne. "Han tycker om dig, vet du. Han är bara lite svår att ta itu med." Fortsätter han som för att hålla konversationen igång. Det är en bit till hans hytt.

Mona rörde försiktigt vid sin kind som var röd och vid det lilla skrapsåret. Det sved mest rejält. Hon log svagt tillbaka mot honom även om hon blev förvånad över det han sa. "Gör han?" mumlade hon bara och de kom tillslut in till hans hytt där både Carl och Seamus satt och väntade. Carl blängde på Seamus men såg oroligt på henne då de kom in. "Miss! Ni är skadad!". Han kom fram till henne och verkade vilja undersöka henne själv.

Seamus gjorde ett halvdant försök till att resa sig när Fowl dyker upp och skuffar undan Carl försiktigt och trycker ned Seamus igen.
"Hon kommer klara sig hon med, jag måste undersöka dig och Seamus sår måste rengöras och lindas om." Han tvingar Carl att sitta ned på en stol innan han öppnar ett av sina skåp och drar ute lite lindor och antiseptiskt medel innan han går fram till Mona och lindar om hennes skrapsår.
"Jag kan inte göra mycket åt kinden, blodflödet borde ordna det själv snart." Säger han lugnt när han lindar om det. "Skulle du kunna linda om Seamus sår?" Frågar han sedan i ett artigt tonläge, han måste ju undersöka Carl.

Mona log svagt mot Carl. Även fast han var lite väl överbeskyddande ibland så uppskattade hon det också. "Jag är okej Carl. Det är bara en skråma" sa hon. Det var det i alla fall jämfört mot hans och Seamus skador.
Hon stod lydigt stilla medan doktorn fixade hennes skador och log mot honom och nickade. "Jag kan göra det, men jag har aldrig riktigt gjort något sådant förut". Men hur svårt kunde det vara?
Hon tog emot bandage och gick fram till Seamus. Sakta men noggrant började hon linda om Seamus sår. Hon mötte hans blick under tiden men sa inget.

"Var det kapten?" Frågar han mumlande. Han vill inte direkt att Carl ska höra av någon anledning och skrämma upp sig och oroa sig. Fast Fowl gör ett utmärkt jobb med att ställa Carl massor med frågor... Fowl gör sådant. Skeppsläkaren känner honom säkert bättre än någon annan på skeppet med tanke på hur mycket de mött varandra under den senaste tiden och under de åren Seamus varit på skeppet. Läkaren känner honom troligen bäst av alla och det är faktiskt rätt sorgligt.