Amnesia and revenge

Samantha märkte inget men log mot honom. Hon fortsatte skissa och det blev mer en riktig teckning än en skiss, det blev en man. Hon koncentrerade sig på sitt ritande och märkte knappt Cale. Tillslut var en teckning av Cale på hennes papper. Hon såg på den och sedan på honom. "Jag ritade bara något och det blev lite likt dig" skrattade hon lite generat och visade honom.

Cale, som tillslut lyckats koncentrera sig tillräckligt för stt komms vidare i boken, hummade tyst utan att egentligen reagera på vad Samantha sade. Han märkte bara vagt hur något vitt dök upp i yttre delen av hans synfält. Ham hörde knappt heller att Samantha talat till honom. Så var det när Cale läste. Inget kunde störa honom, han hade kunnat läsa på ett slagfält och tro att han satt på dass, så bort var han. Han läste vidare i boken och rynkade bekymrat på pannan när något dåligt hände huvudpersonen. "Varför går du inte iväg?" Muttrade han surmulet och vände sida.

Samanthas skratt försvann genast då han komplett ignorerade henne. Hon tog sakta ner pappret och såg på det. Hon borde inte göra något sådant...Då sa han åt henne att gå iväg. Hon stirrade på honom och ställde sig hastigt upp.
"Förlåt, jag ska inte störa dig" sa hon och knögglade ihop pappret och slängde i soffan innan hon snabbt gick iväg. Då hon kommit förbi några bokhyllor och Cale var utom synhåll kände hon hur det dök upp tårar i hennes ögon. Varför hade han bara blivit så plötsligt? Hon insåg inte att han pratat till boken.

Cale fnyste lätt åt mannen, som nu fick sitt huvud slitet i bitar. Han sjönk ner mer i soffan.
Så läste han länge till, flera tinmar, innan han såg upp och märkte att han var ensam. Han markerade sidan han var på och slog ihop boken. Han ställde sig upp och skulle just gå då han såg ett ihopskrynklat papper i soffan. Han plockade upp det och vecklade ut det. Händerna blev helt slappa och varma när han såg bilden på sig själv. Hade Samantha målat av honom när han läste? Noggrant vek han ihop pappret och lade in det i boken. Så gick han med boken tryckt mot bröstet, ut ur biblioteket. Han märkte inte att pigan med nycklarna smög omkring där.
När Cale kom fram till sitt rum gick han inte in. Istället styrde han om sin a steg mot Samanthas rum. Han knackade försiktigt på dörren innan han steg in. "Samantha?" Mumlade han tyst, rädd att hon sov och hade vaknat av knackningarna.

Samantha hade gått ut ur biblioteket och snabbt torkat sina tårar. Tjänarna skulle bli helt paffa om de såg att fröken faktiskt brydde sig om Cale på riktigt. Hon tog sig till sitt rum och satt sedan där.
Hon gick inte för att äta och gjorde inget. Hon bara låg i sin säng och stirrade upp i taket. Varför skulle hon ha startat allt det här? Varför hade hon inte bara lämnat Cale blödandes där på gatan och hånat honom. Nu var allt så komplicerat och jobbigt.
Då det knackade på dörren satt hon i sitt nattlinne vid ett bord med spegel och löste upp sitt jår. Hon såg tyst på Cale en stund innan hon ställde sig upp. "Jag fattar att jag är jobbig. Men kan du inte säga rakt ut att du vill att jag lämnar dig ifref bara?! Istället för att säga små hintar". Hon hade tårar i ögonen igen.

Cale såg ut som ett levande frågetecken.."Jag är inte riktigt säker på att jag hänger med här... Har något hänt?" frågade han, förvirrat. Han som bara kommit för att ge tillbaka teckningen, och kanske prata lite...

Samantha trodde bara han skojade och spelade för att såra henne ännu mer. "Sluta! Du sårae nig bara nu" sa hon och knöt sina händer. "Du ignorerar mig, säger åt mig att lämna dig ifrdd, jag fattar jag ska sluta försöka!".

"Vad? När har jag sagt något sådant? Jag förstår inte vad detär du pratar om!", svarade Cale lika surt tillbaka. "Jag hade bara tänkt lämna tillbaka din teckning, men jag kan gå om det är det du vill!" Sade han, lite stött, och gick iväg med raska steg.

Samantha såg efter honom och ångrade sig. Kanske han faktiskt inte visste? Men varför hade han sagt så? Hon låste dörren så han inte skulle kunna gå in och gick sedan och la sig.
Nästa morgon gick hon inte till frukosten. Hon släppte inte end in en piga som kom med en bricka.

När Cale var påväg till frukosten nästa morgon såg han den där pigan igen. Denna gång verksde hon dock göra något normalt. Hon stod och knackade på Samanthas dörr. "Miss, varför öppnar du inte? Jag har din frukost här! Sade hon försiktigt. Cale log. Han kom upp bakom pigan och knackade hårdare på Samanthas dörr. Pigan såg förvirrat på honom.." Det är lugnt, jag kan ta hand om detta!" log han och tog försiktigt brickan från pigan, som tackade och försvann. Cale suckade och lutade huvudet mot Samanthas dörr.."Samantha... Jag vet inte varför du är arg, men jag tycker inte att du ska skippa frukosten bara för det. Du behöver inte släppa in mig, ta bara brickan och ät. Snälla?