The one that got away

Andrew ställde ifrån sig glaset då hon kved av rädsla. "Såja, det är okej" sa han och kom närmare hnne och la försiktigt en arm om henne. "Jag tror inte det, du var den enda som var inne då tror jag...Och jag drog ut dig, och jag skyddar dig från polisen, jag har undvikit dem i åratal".

Saphira stelnade till och ryckte till som om något bränt henne vid beröringen, hon kunde inte göra annat då hon mindes vad som förr hänt.
Men sedan slappnade hon av och lutade sig mot honom, hon tillät till och med tårarna komma. Hon hade länge hållit dem inom sig.
"Jag vill inte att de ska ta mig." kved hon skrämt mellan snyftningarna.

Andrew märkte hur hon ryckte till men höll bara kvar armen, och då hon slappnade av kramade han om henne mer. "De kommer inte göra det, hela huset kanske brann ner, då finns det inget bevis mot dig" tröstade han. "Annrs låter jag dem inte ta dig..:".

"Det är inte bara det, droger och mer saker, andra saker jag gjort." kved hon fram men sa inget om vad det var då det var fjuttigt i jämförelse med hans.
Omedvetet kröp hon närmare ihop i hans famn, som en liten kattunge, en liten blå kattunge.

Andrew hyschade bara henne. "De har brunnit upp med, jag lovar det" sa han och njöt av att ha henne så nära och begravde ansiktet mot hennes hår. "Och lite droger blir man inte inspärrad så länge för, jag skulle aldrig få komma ut" log han sorgset.

Troligen var det alkoholen, eller drogerna, eller allt med en gång. Vem visste vad som fanns i Saphiras kropp? Inte ens hon själv visst det, men hon la armarna om honom och skakade på huvudet.
"Nej, de får inte, inte nu." sluddrade hon fram.

Andrew log svagt då hon kramade honom och kramade tillbaka. "De får göra det enligt lagen. Men jag har varit noggrann, de har aldrig varit mig på spåret". De kanske aldrig skulle få fast honom om han hade tur.

Saphira sa inget, höll fast honom hårt. Han fick inte gå, inte till polisen, inte försvinna. Var det något hon fruktade var det polisen.
"De skrämmer mig." kved hon plötsligt fram, hon var svag nu, visade känslor, kunde inte hindra det.

Andrew såg mjukt på henne och smekte hennes hår. "De skrämmer mig med, men de är inte alltför smarta" mumlade han och höll om henne hårt tillbaka. Det kändes otroligt bra.

"De vill bara förstöra, jag vill inte in på allt det där. De säger att de vill hjälpa, men de tvingar mig att sluta." mumlar hon fram och kramar om honom med slutna ögon och tårarna än rinnande.