Våga erkänna!

Åh, you're my drugdealer and I'm addicted. :I

Jättebra!!! Drausten all the way over here!!! Dem är så söta tillsammans!!!! Go drausten go!!!

Jättebra kapitel!

Kapitel 20
Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Men nu är det ingen idé att återvända hem igen. Mina händer har jag stoppat i fickan på min jacka eftersom jag glömde mina vantar hemma. Den lugna gatan är långt från lik min gatan. Här är det inga bilar eller människor som skyndar fram i stressande fart. Här är det lugnt. Gräsmattorna är prydliga, trots att det är vinter, och husen ser alla lika dana ut. Jag plockar fram lappen med adressen och letar efter rätt husnummer. Huset ligger i mitten utav gatan och när jag står framför grinden stannar jag till och tar ett djupt andetag. Varför gör jag det här egentligen? Är det verkligen så smart? Jag kanske borde vänta tills vi är tillbaka på Hogwarts. Men som sagt, nu är jag här och det är ingen idé att vända. Med bestämda steg går jag fram till ytterdörren och knackar på. På andra sidan hör jag ljudet av mjuka steg och en lång kvinna öppnar dörren. Hennes hår är prydligt uppsatt och hon ger mig ett gnistrande vitt leende.
- Kan jag hjälpa dig?
Jag tar ett djupt andetag.
- Jag söker Hermione, säger jag.
För ett par sekunder ser kvinnan lite fundersam ut.
- Vi är klasskamrater på Hogwarts tillägger jag och kvinnan, som jag antar är hennes mamma, slutar att se fundersam ut.
- Hermione är inte här. Hon är hemma hos familjen Weasley och kommer vara det tills ert jullov är över.
Jag ger ifrån mig en inre suck. Tusan.
- Åh, jaha. Tack ändå och jag ber om ursäkt ifall jag störde, säger jag.
- Det var ingen som helst fara. Du kan ju alltid åka dit och träffa henne. Om det var något viktigt vill säga, säger mrs Granger vänligt.
Åka hem till familjen Weasley? Kan jag verkligen göra det? Visserligen så behöver jag verkligen prata med henne men Harry är ju där. Och Ron. Och jag kan väl inte bara komma dit helt plötsligt. Men jag behöver verkligen pratar med Hermione.
- Du råkar inte veta vad det heter där Ro…familjen Weasley bor? frågar jag.
Mrs Granger tänker efter.
- Kråkboet tror jag att Hermione har kallat det. Tyvärr så vet jag inte vägen dit.
- Åh jag behöver bara veta namnet. Jag hittar dit med hjälp av, ja, du vet, mumlar jag.
Hon ler och skrockar.
- Med hjälp av magi.
Jag nickar och backar ett steg.
- Tack så mycket för hjälpen. God fortsättning, säger jag.
Återigen med händerna i mina fickor går jag tillbaka ner för gatan och smyger in i det ödsliga buskaget som jag kom ifrån. Jag ställer mig i mitten av buskaget och blundar. Efter att ha känt ett sug i magen öppnar jag ögonen. Hermiones lugna gata är borta framför mig ser jag ett gigantiskt hus. Huset är skevt och ser ut att ha blivit tillbyggt och ombyggt i omgångar. Men det lyser i alla fönster och jag hör ljudet av skratt och röster. Runt omkring mig är det öde. Inte ett enda hus så långt ögat kan nå. Den här gången går jag fram med försiktiga steg. Hur många är det i det här huset egentligen? Det låter som att jag kommer och stör mitt i en fest. Min knackning är svagare än förut men på något sätt så hördes den. Ett par sekunder har en kvinna öppnat. Den här kvinnan är olik mrs Granger. Kvinnan framför mig har rött vilt hår och är kort och lite knubbig. Men leendet är lika vänligt och varmt. Moderligt. Men jag hinner inte säga någonting förrän George och Fred dyker upp i bakgrunden. Tvillingarna spricker upp i ett brett leende när de får syn på mig.
- Austen? Vad gör du här? frågar någon utav dem.
Jag kan verkligen inte se skillnad på dem.
- Eh, jag är faktiskt här för att träffa Hermione. Men om det är ett dåligt tillfälle, ni verkar ha besök, så kan jag prata med henne på Hogwarts, stammar jag fram.
- Nonsens, så klart att du ska komma in. Vi har bara ett par vänner över men det finns gott om mat och plats för en till. Det är jag som är Molly, Rons mamma. Går du på Hogwarts vännen? frågar hon och nästan drar in mig i huset.
- Eh, ja. Slytherin sjunde året, säger jag.
Mrs Weasley verkar lite förvånad när jag säger att jag går i Slytherin.
- Jag ska genast gå och berätta för Hermione att du är här. Hon är uppe hos Ginny just nu. Var det Austen du hette? frågar hon.
- Precis. Austen Collins, säger jag.
Rons mamma försvinner upp för trappan medan tvillingarna nickar mot rummet där alla röster kommer ifrån.
- Följ med och träffa alla. Några känner du nog, säger den som inte pratade först.
Jag kanske borde fråga Ron hur de lyckas hålla reda på vem som är Fred och vem som är George. De kanske har något särskilt trick som jag kan lära mig. Tvillingarna leder mig in i ett litet vardagsrum som är fullt av folk. Jag ser med en gång Harry och Ron. De sitter i soffan tillsammans med en äldre man med lockigt mörkt hår och otroligt charmigt utseende, Harrys gudfar Sirius Black. På Rons vänstra sida sitter ytterligare än man men han har långt rött hår. En Weasley.
- Austen, vilken överraskning! Vad gör du här? frågar Harry och ställer sig upp.
Han kommer fram till mig och ger mig en kort kram.
- Jag behöver prata med Hermione, säger jag. Jag hoppas att jag inte stör.
- Nej då. Låt mig presentera dig för alla. Du känner redan Ron och han med rött hår är Rons äldsta bror Bill. Och det här är min gudfar Sirius.
Jag tar både Bill och Sirius i hand. Harry vrider på sig och vänder sig mot de andra i rummet. Det är då jag märker att professor Lupin sitter i ett av rummets hörn. Intill sig har han en lite yngre kvinna som har lilarosa hår och en stor gravidmage.
- Remus har du träffat förut men det här är Tonks, Remus fru, säger Harry.
- Professor Lupin, trevlig att träffas igen. Och jag får gratulera, säger jag nervöst.
Remus nickar.
- Detsamma Austen men snälla, kalla mig Remus. Jag är inte din professor längre.
En svag rodnad lägger sig över mina kinder. Steg hörs och ytterligare en ung kvinna kommer in i rummet. Hennes ljusa hår ser ut som silver och jag förstår med en gång att det här är Fleur.
- Åh, vem är det här? frågar hon nyfiket.
- Austen. Jag är en vän till Harry, Ron och Hermione, säger jag.
- Hon är också en tredje dels villie, berättar Ron.
Fleurs blåa ögon spärras upp och hon skyndar sig fram till mig. Hon ger mig en kram och kysser mina kinder.
- Jag är säker på att vi två kommer komma jättebra överens. Lova mig att vi två hamnar vid varandra vid matbordet sen. Åh, så roligt att få träffa en familjemedlem, kvittrar hon på sin franska brytning.
- Är ni släkt? frågar Ron dumt.
Bill slår till honom på armen.
- Så klart de inte är. Men de har samma bakgrund, säger han.
Jag tittar på Fleur.
- Jag vet inte om jag stannar på middag. Jag vill absolut inte vara till besvär, säger jag.
- Äsch, var inte löjlig. Om mamma får som hon vill så kommer hon inte släppa dig ur huset förrän du har fått i dig minst två portioner, säger en av tvillingarna hans bror nickar instämmande.
Mrs Weasley kommer in med Hermione och Ginny efter sig. Jag känner mig lättad över att äntligen få se Hermione. Hon ler.
- Du sökte mig.
Jag nickar och märker hur alla i rummet tittar på mig. Mrs Weasley märker detta.
- Låt oss gå och äta också kan ni prata efter middagen, säger hon. Då så, alla till köket. Fleur, är du en ängel och dukar fram till Austen?

Jag har aldrig varit med om en så här stor middag förut. Det är folk överallt och jag förstår inte hur vi alla får plats i det lilla köket men ingen annan verkar bry sig om att det är trångt.
- Var det Collins du hette Austen? frågar mr Weasley.
Jag nickar.
- Min pappa heter Brandon Collins säger jag.
De blinkar till i mr Weasleys ögon.
- Brandon Collins! Han och jag gick i samma årskurs på Hogwarts. Kommer du ihåg honom Molly? Den där mörkhåriga killen i Slytherin som jag hade förvandlingskonst tillsammans med. Riktigt trevlig var han de gånger vi pratade. Visst jobbar han på trolldomsministeriet? Jag har för mig att jag har hört hans namn nämnas på departementet för magiska olyckor och katastrofer, säger han.
Jag nickar.
- Det stämmer. Min mamma, Cordelia Collins, hon jobbar också på ministeriet. Men på utrikesdepartementet.
Jag lägger ner mina bestick och tittar bort mot mrs Weasley som sitter vid andra änden av bordet.
- Tack så mycket för maten. Den var verkligen utsökt, säger jag.
- Åh tack vännen. Om vi skulle ta och förflytta oss till vardagsrummet också får ungdomarna prata ifred. Disken kan vi fixa sen, säger hon och ställer sig upp.
De äldre lämnar bordet medan vi unga sitter kvar.
- Så, vad är det som har hänt? frågar Hermione och hoppar ett par stolar närmare mig.
Jag tittar mig omkring och känner mig lite obekväm med att tvillingarna, Ron och Harry sitter kvar.
- Okej, det jag tänker berätta för er… ni får inte bli upprörda eller arga. Lovar ni? frågar jag.
De nickar. Jag tar ett djupt andetag.
- Sedan vi började Hogwarts så har jag varit jätte kär i Draco.
Mina vänner suckar.
- Jag visste att du var för perfekt.
- Skärp dig Fred! säger Ginny.
Hermione tittar vänligt på mig.
- Fortsätt, säger hon.
- Eftersom han har varit tillsammans med Pansy så har jag ju aldrig gjort något. Men jag har alltid försökt. Suttit nära honom. Pratat och umgåtts. Jag tog till och med på mig en jätte vacker klänning på julbalen, säger jag.
- Åh, den kommer vi ihåg. Den var svart och axelbandslös. Och slitsen, alltså wow. Den kvällen var det svårt att slita blicken från dig, säger George visslar.
Jag kan se att killarna runt bordet håller med honom och jag känner hur hela ansiktet blir rött. Hermione suckar.
- Okej, det var droppen. Gå här ifrån alla fyra, säger hon.
- Det är mitt hus. Du kan inte be mig gå härifrån i mitt egna hus, säger Ron.
Hans lillasyster tittar på honom.
- Men jag kan. Gå, säger hon.
Killarna ser lite surmulna ut men de lämnar köket samtidigt som de mumlar något till varandra.
- I alla fall, i början av förra terminen så kom jag och Daphne fram till att det kanske var dags för mig att gå vidare. Träffa någon som kunde få mig att komma över Draco. Och det gjorde jag. Jag träffade Anthony och han är helt perfekt. Jag får fjärilar i magen varje gång han tittar på mig och vi har haft en otrolig första dejt, säger jag.
- Det låter bra. Men jag anar ett men, säger Hermione.
Jag suckar och nickar.
- Men ett par dagar innan det var dags att åka hem så kommer Draco in i sällskapsrummet tillsammans med Pansy. Hon gråter och det visar sig att de har gjort slut. Lite senare så har jag och Draco ett stort bråk och det var då det hände. Det var då han kysste mig. Han tryckte mig mot väggen och kysste mig. Jag vet att det var dumt gjort men jag vet inte vad jag ska göra. Om han hade kysst mig för ett eller två år sedan så hade jag varit överlycklig men nu så finns ju Anthony med i bilden. Och jag vet inte vad han är. Är vi tillsammans? Eller flirtar vi bara med varandra? Vi har ju aldrig haft något samtal om vad vi är, säger jag och tystnar.
Hermione och Ginny sitter tysta. De ser ut att tänka.
- Jag tycker att du ska berätta för Anthony att du kysst Draco. Trots att ni inte är tillsammans så har ni i alla fall någonting på g. Om Harry någonsin skulle göra så mot mig så kommer jag vilja veta om det. Däremot så lär jag avsky både honom och personen han kysser men jag går i alla fall inte runt i blindo, säger Ginny.
Jag kan se hur Hermiones ansikte bleknar och hur en slöja av skuld lägger sig över hennes ögon. Vilket får mig att komma ihåg den andra orsaken till varför jag behöver prata med henne.
- Men nu säger jag ju inte att det är så Anthony kommer reagera så. Som sagt, ni är ju inte tillsammans. Är det okej om jag går iväg?
Jag nickar och Ginny lämnar bordet. När vi hör hur hon går upp för trappan andas Hermione ut och gömmer sitt ansikte i sina händer.
- Förlåt, jag vet att vi pratar om ditt problem men det hon sa. Jag känner mig så hemsk, säger hon.
Jag sträcker mig över bordet och tar bort hennes händer.
- Jag är ledsen men jag har något att berätta. Folk vet, eller ja, de vet typ, säger jag.
Hon spärrar upp ögonen.
- Va? Vad säger du?
- Någons flickvän hörde er uppe i uggletornet på Halloween. Hon kände tydligen igen Harrys röst men inte din. Däremot hade hon precis mött Ginny, så hon vet att det inte var hon. Det var det här som jag och Draco bråkade om. Han trodde att det var jag, säger jag.
Hermione verkar inte veta vad hon ska säga men jag kan se att hon är nära gråten.
- Får vi komma tillbaka nu? Mamma har gett oss order om att fixa disken, säger Ron.
- Vi är klara, säger jag.
Harry och Ron kommer tillbaka in. Ron går direkt fram till diskbänken och börjar svänga med sin stav. Vatten börjar rinna ur kranen och tallrikar och glas svävar från bordet och ner i diskhon. Harry verkar däremot märka att någonting är fel.
- Allt okej? frågar han och lägger tveksamt en hand på hennes axel.
Hermione drar sig undan hans beröring och ställer sig upp.
- Allting är bara bra. Ursäkta men jag måste gå på toaletten, säger hon och går iväg.
Ron märker ingenting men jag kan se hur Harry står emot längtan efter att få gå efter henne. Jag suckar och lutar mig bakåt i stolen. Kommer det bli något lyckligt slut på allt det här?
_____________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera!

Superbra!

Superbra, längtar tills Draco kommer!

Superduperbra! Tycker verkligen om Austen! Och, jag tror jag sagt det förut, men du skriver fantastiskt bra. Önskar att jag kunde skriva som dig!

Ooh,väntar på Draco!

Åh helt otroligt bra. Har väntat hur länge som helst på detta och Sirius var med. #hyperventilerar

Älskar det mer än ord kan beskriva. ♥

Förstår känslan. När jag läste satt jag och typ bara OMG,OMG!