World War II

"Det är inte bara det, det är allt." sa Anne och satte sig ner.
"Jag trodde inte att det var så hemskt, att jag såg ut så. Jag vet att det kommer växa ut igen, men...." hon avslutade inte meningen, bara suckade.
"Men vi klarade det, vi klarade det." sa hon och log mot sin vän.

Isabell satte sig vid henne och kramade försiktigt om henne med handduken om sig. "Du är vacker ändå du mumlade hon. "Om några veckor har du fått mer kött på benen och mer hår och då är allt bra". Hon satt så en stund till en kvinna kom med två slitstarka klänningar.
Isabell drog på sig sin, den var stor på henne men hon kunde nog växa i den nu.

Anne kramade tacksamt om den andra kvinnan.
"Jag är glad att jag mötte dig, tack." sa hon och drog på sig klänningen. Den var för stor, men den dög, det var inte precis det hon brukade ha på sig. Deras sår blev omskötta och snart kunde de gå ut i det större rummet där alla de övriga satt.

"Jag är glad med, och vi har tagit oss därifrån" log Isabell och gick sedan in i det stora rummet, ett slags vardagsrum med en stor brasa. Runt ett bord satt flera människor och en av dem var en man som såg frisk ut, även om han var något blek och smal.
Isabell stelnade till, ansiktet var så bekant, men hon hade inte sett det på månader nu. "Vater?" sa hon på tyska och mannen såg på henne först i chock, och sedan glädje. Hon kom emot honom och de möttes i en hård kram.

Anne stirrade på mannen och sedan på Isabell och på mannen igen. Far? Var detta hennes far? Anne hade inte hört mycket om honom, att de alla blev infångade bara. Hennes mor blev skjuten, troligen visste inte fadern om det heller och hade hon inte haft syskon med? Anne log svagt åt den lyckliga familjescenen men sa inget, hon ville inte störa och det ville ingen annan heller, de bara log.

Isabell kramade honom hårt och kände tårarna komma. "Min flicka" mumlade han och snyftade till med. "Så liten du har blivit" mumlade han tillslut och släppte henne för att se på henne ordentligt. "Vart är din mor? Moster?" frågade han och Isabell såg sorgsen ut. "Döda...". Hon såg sedan mot Anne. "Far, det här är Anne...Hon hjälpte mig, vi har hjälpt varandra".
Hennes far såg mot henne och kom fram och kramade om henne. "Tack för att du har hjälpt min dotter".

Anne blev en aningen chockad över kramen, över det familjära sättet, sådär skulle aldrig hennes far ha gjort. Hon stelnade till en aning, mest för att det var en vilt främmande man som kramade om henne. De män hon senast haft kontakt med var skoningslösa soldater. Slutligen slappnade hon av och kramade försiktigt och ovant om mannen.
"Inget att tala om, det var ömsesidigt." sa hon och insåg hur mycket hon bröt på Amerikanska, det märktes att Tyska inte var hennes språk och konstigt nog skämdes hon över det. Hon släppte honom och log svagt, vad hade hon att klaga över? Det var inte hennes land som hade en tyrann till ledare.

Isabell log då hon såg dem och kom fram till dem. Hon kände sig så lycklig och ville nästan aldrig att det här skulle ta slut. Hon tog Annes hand och kramade om den då hennes far släppt henne.
"Hon är från Amerika, hon kraschade med ett plan och soldaterna tog henne till lägret" förklarade hon och hennes far tog dem till brasan så de kunde sätta sig.

Anne log svagt mot dem och tryckte tacksamt Isabells hand. Hon kröp upp i en av fåtöljerna framför brasan, fick en filt om sig och en stor kopp te i sin hand.
"Jag är utbildad stridspilot." sa hon då de tycktes vilja veta mer.
"Har varit modell för posters, propaganda mot han...." sa hon och menade Hitler och Tyskland i sig. Det var det svåra i krig, hela landet blev drabbat även om det bara var en person man ville åt.

Isabelle kröp upp i en fåtölj med och var glad för filten, hon ville inte se hur mager hon var, trots att hon sagt till Anne att det skulle bli bättre kände hon sig ful och hemsk.
Hon drack sakta teet och bara njöt och lyssnade på Anne, hon orkade inte säga så mycket mer. Hon slöt ögonen och drack upp det sista teet innan hon ställde ifrån sig koppen och somnade till.